Let’s talk about liknelser

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

I samband med att min novell De kom efter stormen vann hederspriset i Mix förlags tävling Efter stormen fick jag för första gången möjligheten att arbeta med en redaktör. En person vars enda uppgift var att göra min text bättre. Att vrida och vända på formuleringar, komma med förslag på saker som kan läggas till och tas bort. Hitta allt det där jag själv blivit så blind för efter otaliga redigeringsomgångar.

Det kändes enormt lyxigt.

Innan dess hade jag alltid redigerat mina egna texter. Jag hade såklart alltid gjort mitt bästa för att hitta saker i texten som inte funkade, där meningsbyggnaden haltade, saker som borde förstärkas och förbättras. Men, som du vet är det lätt att bli blind för sina egna ”fel”.

Att jobba med en redaktör gav mig en hel del insikter om saker jag gör när jag skriver. Du vet hur det är. Vi har alla ticks för oss. Någon kanske överanvänder ”ju”, en annan har en förkärlek för att börja alla meningar med ”Plötsligt”.

Min grej? Jag är nästan perverst attraherad av liknelser. Grejen är att jag inte visste om det innan. Nu blev jag plötsligt uppmärksammad på det, och kunde såklart snart se vad de menade. Det är en ganska omvälvande upplevelse, när du för första gången får saker markerade i ett dokument. Det blir svårt att värja sig mot, när du ser det svart på vitt.

I samband med redaktörsgenomgången fick jag rådet att sålla ut en tredjedel av liknelserna. För att de som fanns kvar skulle bli desto mer effektfulla. I början var det svårt, jag tyckte ju att de fanns där av en anledning, inte kunde jag väl ta bort dem?

Men texten blev så mycket bättre när jag gjorde det. Titta bara på det här korta exemplet. I råversionen som jag skickade in till tävlingen stod det:

”Minibussen ligger på sidan som en dödstrött hund. En vindby drar tag i oss och knuffar nästan ner oss från bussens sida, men Sol håller hårt i min arm och vi lyckas hålla oss kvar. Än så länge. Hennes läppar räknar till tre, men orden slits bort av nästa vind. Tillsammans hoppar vi, synkroniserat som simmare. Mina skosulor smäller hårt mot asfalten och vattnet stänker ända upp i mitt ansikte. De smutsiga dropparna klänger sig kvar på mina kinder som tårar.”

Wow. Tre liknelser i ett så kort stycke? Det måste nästan vara någon sorts rekord, eller hur? Efter redigeringen blev stycket såhär:

”Minibussen ligger på sidan. En vindby drar tag i oss och knuffar nästan ner oss från bussens sida, men Sol håller hårt i min arm och vi lyckas hålla oss kvar. Än så länge. Hennes läppar räknar till tre och tillsammans hoppar vi, synkroniserat som simmare. Mina skosulor smäller hårt mot asfalten och vattnet stänker ända upp i mitt ansikte.”

Egentligen är det inte så stora förändringar, men det gör rätt mycket att ha skalat ner det till bara en liknelse. Bilden framkommer tydligare.

Svårigheten, och såklart syftet, med att bli uppmärksammad på dina ”egenheter” är att du blir medveten om dem på ett helt annat sätt. Det märkte jag när jag efter det här skulle skriva andra texter. Jag märkte att jag började stoppa mig själv så fort jag skrev in liknelser.

Min skrivprocess blev med ens väldigt jobbig. Redan i ett första utkast började jag värdera och censurera mig själv. Det funkade inte.

Nu har jag accepterat att det är en del av min process. Jag strösslar med liknelser, värre än en glasskiosk med mjukglasspremiär (hehe). Det är bara så jag gör. Jag behöver göra det. Men jag vet också att jag inte kommer att få behålla alla. De får stå kvar där för att inte hindra mig i mitt flow. De flesta ryker sen i redigeringen, men jag behöver ändå få ur mig dem.

Det har blivit en mycket bättre process för mig. Att tillåta mig att skriva på det sättet. Jag tycker det är skönt att kunna vila i det, att jag inte behöver hålla mig själv i så hårda tyglar i skedet när texten flödar. För mig är det en sak som kan få kreativiteten och lusten att helt försvinna. Bättre då att köra på och redigera i efterhand. Det viktiga är väl just att vara medveten om de ticks en har.

Vilka egenheter har du? (jodå, kom igen, alla har dem!) Och hur tacklar du dem?

 

 

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i Camilla Linde, Debut, Korrektur, Liknelser, Redigering, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Let’s talk about liknelser

  1. Henrik Widell skriver:

    Jag överanvänder ordet blick. Det finns inte en situation i mina böcker som inte kan accentueras med en väl vald blick. Så, det tittas en del, i alla fall fram till första redigeringsrundan då jag knappar in ”blick” i Words sökfunktion, och sedan börjar den stora slakten.

    • Camilla Linde skriver:

      Suveränt att du kommit såpass långt att du ändå är medveten om vilka ord du ska leta efter. Första gångerna du skriver in dem i sökfunktionen kan det verkligen bli en chock🙂

  2. icafischerstrom skriver:

    Kul inlägg! Jag är inte helt hundra på vad som är mina egenheter, får fundera vidare.

    Ditt textexempel blev plötsligt mycket lättare för mig att läsa när du plockade bort de där liknelserna. Det hade jag aldrig trott. Verkligen häftigt.

    • Camilla Linde skriver:

      Tack! Ja, visst gör de där förändringarna så väldigt mycket för texten? Jag hade inte ens tänkt på att de istället för att bli bra och beskrivande kunde bli bromsklossar som stoppar upp läsningen. Det var verkligen en insikt!

  3. Lovisa Wistrand skriver:

    Jag älskar att upprepa saker för effekt. Typ: ”Hjärtat bankar, bankar, bankar” eller ”Kvistar river, river, river över armarna”. Förr hade jag flera sådana där upprepningar i varje stycke som innehöll ”action”, men nu censurerar jag mig själv så att ett sådant ticks/uttryck bara kommer där det verkligen behövs. Max någon enstaka gång per actionscen, om ens det. Men när jag har flow och skriver action … Haha, tyglarna blir hårda.😉

    • Camilla Linde skriver:

      Åh, ja – det där känner jag igen också! Jag skriver också så ibland, och tycker att det blir väldigt effektfullt … men snarare kan det bli tvärtom. Att flow och tempo i en scen stoppas upp.
      Fast det ÄR ju härligt att ha flow och bara tillåta sig själv att ge sig hän åt alla ticks🙂

  4. Kristina W skriver:

    Jag låter mina karaktärer tänka. Det är very mycket tänk mellan dialogerna. Och jag vet att jag borde skala bort det, låta det ligga en massa outtalat mellan dialogerna och visa hur de biter på nagelbanden/trummar med fingrarna/suger på underläppen när de är nervösa istället för att föra en inre monolog men sid själva. Men jag måste göra såhär för att komma framåt. I redigeringen viftar jag med min magiska penna och trollar med mitt manus till perfektion🙂 Inbillar jag mig i alla fall.

    • Camilla Linde skriver:

      Det är ju i redigeringen allting magiskt sker!🙂
      Schysst ändå att du tillåter dig att skriva det. Jag tror verkligen att det kan vara ett framgångsrecept för att komma in i flowet.
      Sen tycker jag själv inte att de inre monologerna är fel. Tvärtom kan jag bli irriterad på just det där bitandet/trummandet när det återkommer för ofta. Hellre då lite tankar!🙂

  5. Sara skriver:

    Tack för givande läsning.
    Viktigt det där att tillåta sig att flöda fritt i början, att inte hålla sig själv i hårda tyglar i början av ett projekt. Då ska man bara få tillåta sig att skriva som man vill, att bejaka det som kommer intuitivt.

    Jag är mästare på ord som ganska, naturligtvis, självfallet, ju, ibland, kanske. Harjag har också en förkärlek för att börja meningar med ordet ”jag”.🙂
    En annan grej jag ofta gör är att överanvända ett sinne i beskrivningar av människor, miljöer, etc, för det mesta synen.

    Men som tur är kan allt detta justeras under redigeringen.

    • Camilla Linde skriver:

      Tack själv Sara! Och jag håller helt med där. Att tillåta sig att skriva som man vill. Det är ju så sällan man får göra det. Varför då börja redan där, i det allra första utkastet, att vara så hård mot sig själv? Det är ju faktiskt roligare att bara få leka loss lite.
      Det där med att använda ”jag” är svårt, tycker jag. I texter som är i tredjeperson tycker jag inte att det blir ett lika stort problem. Då börjar inte alla meningar med ”han/hon/hen”, men med förstaperson blir det mycket lättare så. Undrar varför det är så!

  6. Annika skriver:

    Kul och intressant inlägg🙂
    Jag överanvänder förminskande ord, som lite, nästan, och ganska. Till slut är det som om min text viskas fram med svag röst, ingen tar parti för någonting på riktigt, och ingen känner något fullt ut. När råmanus är färdigt brukar jag använda sökfunktionen och väga vartenda ett av de där tre orden på guldvåg. Tyvärr drar det ner ordmängden i manuset rejält😀

    • Camilla Linde skriver:

      Tack Annika!
      Åh, det där är ju en klassiker också. Så himla lätt det är att hamna i det där förminskandet, också när man ska beskriva sin text, ”det är en liten text om…” Nej. Det ÄR ingen ”liten text”, det är en stor maffig text jag slitet livet ur mig för att skriva! Konstigt det där.
      Och jag är livrädd för sökfunktionen. Där framkommer det med så oerhört stor tydlighet vilka ticks man har!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s