Säg inte att min lästeknik inte räknas!

bildmaricakallner16Tjo!

I hela mitt läsliv har jag fått höra att jag inte läser. Att mitt sätt att läsa inte räknas. Att det inte är på riktigt. Detta för att jag använder öronen och inte ögonen. Om jag säger att jag har läst exempelvis Harry Potter och de vises sten och det kommer fram att jag använt en ljudbok är det inte ovanligt att svaret blir: “Då har du ju inte alls läst den!”

Ofta upplever jag att personer kan bli provocerade när jag säger att jag läst en bok. Som om jag inte får säga läst, som om jag måste säga lyssnat. Som om det är av yttersta vikt att klargöra hur jag tagit in boken. Som om det är avgörande för min läsupplevelse. Men: Vi läser med hjärnan, inte med ögonen.

Det finns en snobbism i ögonläsning. Som om det vore en större bedrift att ta in en text genom ögonen är genom öronen. Det är fjantigt. Hur imponerande är det att sammanfoga bokstäver till ord? Det svåra, eller komplexa, med läsningen sker inuti. I medvetandet, i känslolivet. I tanken. Det är där själva läsningen händer. Hur texten kommer in, genom ögon eller öron eller fingrar, är inte viktigt. Det viktiga är vad som händer inuti oss när vi tar in texten.

Varför spelar det någon roll vad andra tycker om min läsning? Jag kan väl bara skita i vad folk säger? Ja, det kan jag väl göra. Men det är svårt att som en läsande och skrivande person får veta att mitt lässätt inte räknas. Inte är på riktigt. Det tär på självförtroendet. Det gör ont. Skapar en känsla av utanförskap. Att jag inte är normal. Ofta berättar jag inte att jag använder talböcker – ordet talbok kan förstöra ett helt samtal om litteratur. Det är absurt! Jag är en bra läsare. Om du pratar med mig om en bok skulle du inte märka att jag använt en talbok och inte en textbok.

Jag är född med en synnedsättning. Har försökt anpassa mig. Kämpat mig igenom textböcker för att vara normal, bli accepterad och för att jag ibland inte haft något alternativ. I skolan fick jag inte läsa ljudböcker eller talböcker. Jag skulle bara läsa textböcker och jag klarade det inte. Det blev dåliga betyg och dåligt självförtroende och jag hatade att jag inte klarade att läsa. Jag ljög för min svenskalärare när vi skulle läsa skönlitteratur. Jag tog emot boken hon delade ut sedan gick jag till biblioteket och lånade den som ljudbok. Läste den i smyg. Var livrädd att någon skulle komma på mig och tvinga mig att läsa den som textbok.

Ljud- och talböcker är ingenting nytt. Det har funnits länge. Nyligen läste jag en bok som var inläst på 40-talet.

Talböcker är en tjänst för personer som behöver alternativa medier för läsning. Talböckerna köper jag inte utan lånar digitalt från biblioteket Legimus. När jag var liten och började läsa fanns bara talböcker som kassettböcker. Kassetterna låg i stora orangea emballage och de bara skrek: ”ANNORLUNDA” och ”MOBBOFFER!” Därför tog jag aldrig med mig hela boken till skolbussen, bara en kassett och hoppades att den skulle räcka för resan till skolan och resan hem. I skolan läste jag aldrig talböcker. Under lektionstid var det inget alternativ och på rasterna vågade jag inte.

Ljudböcker är en kommersiell produkt. Alla som vill kan köpa och låna dem. Ofta är de inlästa av kända och omtyckta skådespelare. Även de var på kassett när jag var liten, men emballagen var betydligt finare, nättare och med bokens omslagsbild på framsidan. Men även ljudböckerna lämnade jag hemma. Det var pinsamt med kassettböcker. Pinsamt och barnsligt. Det var onormalt och udda.

Jag vill inte att talböcker ska vara något udda. Vill inte att någon ska behöva känna sig onormal och läsa ljudböcker i smyg och tvinga sig igenom textböcker trots att det inte går. Jag vill inte det. Det är funkofobi.

Även om det inte handlar om en funktionsvariation är det fånigt att ljudböcker inte räknas. Öronläsning är läsning även utan en funktionsvariation. Idag oroar vi oss för att färre och färre läser. Är det då nödvändigt att också kategorisera läsning i riktig och inte riktig? Nej, det är det inte. Det är onödigt. Motarbetar läsfrämjande. Läsning är härligt och roligt och givande. Ska få vara det oavsett lästeknik.

I hela mitt läsliv har jag fått höra att mitt lässätt inte är på riktigt. Jag har tvingat mig igenom skola och läroböcker för att öronläsning inte är accepterat. Det har gjort ont. Idag är jag författare och för att skriva Det som får plats har jag läst oerhört många böcker och texter. Fler än de jag nämner i boken. Min älskade lilla bok är ett stort plåster på såren. För om mitt sätt att läsa inte skulle vara på riktigt, då skulle inte jag ha kunnat skriva en bok. Och det har jag gjort.

p.s I samtal om ljud- och talböcker används ofta ordet öronläsning. Ett bra ord och ett svårt ord. Jag använder det själv men känner mig inte alltid bekväm med det. Ett bra ord som markerar läsning. Ett svårt ord som markerar öron. Säger att lässättet inte är det normala, att det är viktigt att förklara hur vi läser. Ett ord som jag tror är viktigt för att ge upprättelse till talböcker, men som i fel sammanhang kan bekräfta att det är konstigt och udda. Vad tycker du om ordet öronläsning? ds

 

26 reaktioner på ”Säg inte att min lästeknik inte räknas!

  1. Pingback: Neandertalare och björneborgare – Garnbaciller

  2. Jag jobbar som lärare i åk 4-6 och i mina klasser säger vi att vi läslyssnar. Det ordet trivs både jag och eleverna med. Sen har vi köpt in fina/fräcka/bra hörlurar så att det blir en positiv upplevelse av att läslyssna för de elever som vill eller behöver det.

    Gilla

  3. Snobbism är ett perfekt ord för attityden att något ”inte räknas”. Gäller i alla sammanhang och för alla handlingar. Det finns över huvud taget inget skäl att låta sig bedömas på det sättet.

    Gilla

    • Absolut! Tänker också på de som läser lättlästa böcker, de får nog liknande kommentarer, Snobbism!
      Tack för din kommentar.

      Gilla

  4. Väldigt uppskattat inlägg!
    Jag tycker att öron/öronläsning inte ska behöva markeras (förutom kanske i just diskussioner om lästekniker). Håller med om att det finns någon slags snobbism för ögonläsning, och att markera öronläsning som sådant, markerar en ”onormalism”, precis som fotboll vs. tjejfotboll. Är glad att du tar upp ämnet. Jag skulle vilja se den här texten i någon tidning för läsare.

    Gilla

    • Då känner vi samma sak om ordet! Jag tänkte faktiskt på tjejfotboll när jag skrev det, kul att du också gjorde det.
      Tack för din kommentar! Det gör mig glad att du gillar inlägget. Jag skulle också vilja se texten i en tidskrift om läsning 🙂

      Gilla

  5. Tack för din engagerade och viktiga text. Naturligtvis borde tal- och ljudboksläsning ha samma status som ögonläsning!
    Jag jobbar som inläsare, började med talböcker för många år sedan och läser nu in ljudböcker sedan länge. En aspekt på det här ämnet som du inte tar tar upp intresserar mig: när man läser in en bok är det ju oundvikligt att man tolkar texten. Hur ”neutral” man än försöker vara, så ”låser” man texten i det tonfall, tempo och uttryck som inspelningen har.
    Själv tycker jag att tolkningen kan vara ganska olika beroende på vilken text det gäller. Vissa texter kommer bäst fram just med en mer neutral ton, andra motiverar en högre grad av tolkning eller teatralitet. Dialogrik text har andra möjligheter än en tät, beskrivande text med mycket adjektiv, gott om bisatser och långt mellan punkterna.
    Du som läser mycket tal- och ljudböcker – vad tänker du om detta? Är det en nackdel att texten i en ljudande bok redan är tolkad? Kan man säga något generellt om hur man bör tolka som inläsare? Föredrar du själv någon viss stil i inläsarens tolkningar?
    Själv tycker jag att det faktum att texten tolkas kan vara en liten nackdel, ungefär som när illustrationer i vissa textböcker inte stämmer med ens egen fantasi om hur en viss berättelse ”ser ut”. Men en lyckad tolkning, inläsning, kan ju berika texten också.
    Tack igen för din text!

    Gilla

    • Hej Harald! Kul att du skriver.

      Det här med tolkning är svårt och omfattande. Började faktiskt skriva lite om det, men det stack iväg och jag kände att det skulle behöva ett eget inlägg.

      Om jag bara tänker på vilken typ av inläsning jag gillar så är det när inläsaren har inlevelse men inte gör om texten till en radiopjäs. Vissa inläsare, främst av ljudböcker, läser med olika röster och skriker och viskar och skrattar och snyftar. Helt onödigt. Jag fattar ju att personen skrattar eller gråter eftersom det står i texten. Jag gillar heller inte när inläsaren läser monotont, när det inte finns någon nyans i rösten alls. Det är en balans – men du kan vara lugn. Jag har läst böcker du har läst in och du fixar balansgången tycker jag 🙂

      Vad gäller själva tolkningen. Jag känner att jag är en van läsare och kan därför göra en egen tolkning som inte altid stämmer överens med inläsaren. Tänker att vi utvecklas som läsare ju mer vi läser. Oavsett hur vi tar in texter blir vi bättre på att själva tolka. Självklart kan det vara störande när inläsaren lägger en egen tolkning som inte stämmer överens med min, men samtidigt kan det ge mer till läsupplevelsen. Min tolkning blir inte den självklara och jag blir mer engagerad. Samtalet mellan mig och texten blir lite vidare. Låter flummigt. Men läsning är ju ganska flummigt när en tänker på det.

      Mitt svar på din kommentar kom sent. Hoppas att dus er den ändå!

      Gilla

  6. Läsupplevelsen blir ju olika, men det är ju inte säkert att läsupplevelsen är lika för två personer som använder samma typ av läsning heller. Så hur en annan människa har intagit en bok med exakt samma text känns lite som att det kvittar.
    Jag tänker mig egentligen att jag har svårt för ljudböcker, men det är nog inte sant för jag älskar verkligen Torgny Lindgrens uppläsning av Pölsan. Så jag har kommit fram till att jag nog bara har lite högre krav på ljudböcker än vanliga böcker. Jag försökte ta exempel lyssna på Dan Brown som i tryckt format funkar utmärkt i den kategori jag kallar ”laxermedel för hjärnan”. Som ljudbok var det ett enda lidande trots att uppläsaren gjorde ett ok jobb.
    (jag hoppas att du inte förväntade dig att jag skulle komma till någon form av slutsats eller poäng :-D)

    Gilla

    • Jag upplevelsen av en bok är olika för alla. Det är en av de fascinerande grejerna med läsning tycker jag. Att samma text kan betyda olika saker.

      Förstår absolut att du har högre krav på ljudböcker än textböcker. Men kanske är det en vanesak? Vet inte alls om det är så! Men vissa säger att en del textböcker är jobbiga och tråkiga att läsa på grund av format och layout, men att en vänjer sig. Kanske liknande med ljudböcker.

      Tack för din kommentar! Kul att läsa den oavsett slutsats 🙂

      Gilla

  7. Fint inlägg Marica. Det är ju texten och innehållet som är viktigt. Om man sen läser eller lyssnar är ens eget val. Det finns även folk som tycker att en e-book inte är en riktig bok. But who cares?
    Däremot kan det vara ganska stor skillnad på att läsa en bok eller sedan se filmen.

    Gilla

    • Tack så mycket! Ja jag har också hört vissa som menar att det inte skulle vara riktig läsning när en läser e-böcker. Det är faktiskt snäppet konstigare.

      Filmer är ju som du säger en annan sak. Men så kul det är att se en film när en läst och tyckt om boken, även om filmen provocerar då den inte stämmer överens med boken 🙂

      Gilla

  8. Å vilket viktigt inlägg! Jag har alltid läst supermycket vanliga böcker (med ögonen) och upptäckte inte ljudböckerna förrän för kanske tio år sedan. Men de tog mig med storm och nu för tiden läser jag mycket mer med öronen än med ögonen, rent procentuellt. Och jag har haft precis den där upplevelsen av att det jag lyssnat på inte riktigt räknas på samma sätt som vanlig läsning. Det tog mig flera år att komma över den där jobbiga känslan av att jag måste förklara att jag lyssnat på och inte läst en bok, och liksom bestämma mig själv för om jag hade ”läst” den eller inte. Nu för tiden kan jag prata om ljudböcker och vanliga böcker utan att göra någon skillnad mellan dem – för att jag själv känner mig säker på att det inte är någon skillnad. Men däremot kan jag fortfarande uppleva ett visst motstånd från andra.

    Helt sjukt att du inte fick läsa ljudböcker som barn! Nu för tiden är det ju annorlunda åtminstone från det pedagogiska hållet, även om jag inte vet hur det ser ut mellan skolkamrater. Men ljudböcker är ju ändå på enorm frammarsch, så det blir nog bättre hela tiden. Själv känner jag mig ofta som en levande reklampelare för Storytel och försöker sälja in det till precis alla läsande människor jag träffar. Det är ju så fantastiskt! (Hur många böcker som helst till priset för en eller två, och världens smidigaste och roligaste sätt att läsa på)

    Har aldrig hört ordet öronläsning förut. För mig är ordet inte det minsta laddat, så jag tänker att det kan vara ett bra ord på många sätt, det är alltid bra att det finns ord för saker.

    Tack för ditt inlägg, det var verkligen fint att du delade med dig!

    Gilla

    • Tack för din fina kommentar!
      Vad skönt att du själv känner att ljudböcker räknas som läsning. Det är viktigt för en själv! Det är faktiskt konstigt att det finns kvar en idé om att läsning av ljudböcker inte är riktig läsning med tanke på hur mycket ljudböcker som konsumeras. Men konstigast är nog att det ska bli en diskussion om det, och att jag måste försvara mig och säga att det visst är att läsa.

      Bra att du gillar ordet öronläsning. Jag kommer nog att bli bekväm med det så småningom 🙂

      Gilla

  9. Det är helt absurt att ögonläsningsfenomenet har någon sorts högstatusprägel. Helt vansinnigt att din skoltid såg ut som den gjorde. Jag hoppas att det ser annorlunda ut idag, men det kan ju vara lite si och så med den saken, föreställer jag mig.

    Själv klarar jag inte ljudböcker, liksom jag inte fixar guidad meditation – rösten stör mig. Men jag ösnkar att jag kunde konsumera böcker på detta sätt, för det vore sjukt praktiskt att exempelvis kunna lyssna när man tränar.

    Gilla

    • Ja, det är faktiskt absurt. Vet inte hur skolbarn har det idag, men på högskolan är det i alla fall en helt annan grej. Jag har all kurslitteratur som talböcker och det är inget konstigt med det.

      Ja, det är klart att inte ljudböcker funkar för alla. Vi är ju alla olika och har olika läsbehov. Tack för din kommentar!

      Gilla

      • Hej! Jag har två skolbarn som är öronläsare! Din text träffade mig rakt i hjärtat. Du får gärna kika in på min blogg om hur barn, förhoppningsvis många, men åtminstone mina, får uppleva att de är läsare och att både skönlitteratur och utbildning tillhör dem.

        Gilla

  10. Härligt inlägg, och bra … och viktigt!
    När jag var liten ökade läsupplevelsen mycket om man samtidigt lyssnade på Tomas Bolmes röst till Tintin. Däremot var det alltid suspekt med ungar som gick på bibliotek, och nästan bara det en anledning till mobbning. Kanske därför att vi där på biblioteket alltid kollade snett på varandra, för säkerhetsskull liksom.

    För mig är det uppenbart att en bok man tar in med öronen ger mer än en bok man tar in med ögonen, eftersom man använder ett sinne till. Kanske också för att det går långsammare och ger fantasin mer tid.

    Gilla

    • Kul att du tycker om inlägget! Låter jobbigt det där med biblioteket. För mig var biblioteket en fristad där jag inte kände mig konstig med mina kassettböcker.

      Eftersom jag har läst både ljudböcker och textböcker så måste jag faktiskt säga att för mig har själva upplevelsen inte varit någon större skillnad. Förutom att det har varit skitjobbigt att läsa textböcker förståss. Men i fantasin har det inte varit någon skillnad. Tack för din kommentar!

      Gilla

  11. Tycker att all läsning är läsning, vare sig den sker med ögon eller öron. Själv föredrar jag att läsa med ögonen och har aldrig klarat av att lyssna klart på en ljudbok. Tycker att det är omöjligt att hänga med i handlingen när jag inte ser texten. Alla är ju olika och i min värld har alla rätt att välja det sätt att läsa som passar dem bäst. 🙂

    Gilla

    • Ja precis alla är olika, och alla har olika sätt att läsa. För även om en använder samma medie, textbok/ljudbok/punktskriftsbok så tänker jag att vi ändå läser olika.
      Tack för din kommentar!

      Gilla

  12. Jag tänker att det imponerande i att omvandla ögonlästa bokstäver till ord i huvudet försvinner när vi slutar mellanstadiet. En bok som ger ökad ordförståelse gör väl det, oavsett om den är i text, ljud, tal eller punktskrift? Men även det är en bedrift som bleknar med åren, och som vuxen är det endast det som boken har gett läsaren som kan vara imponerande.

    Gilla

    • Tack för din kommentar! Som du skriver så ökar ordförståelsen och ordförrådet även med tal- och ljudböcker. Men det är ju som sagt läsupplevelsen som är det viktiga, tänker jag.

      Gilla

Lämna ett svar till Ingrid Avbryt svar