Något att hålla i handen

Jag har varit på releasefest. Min skrivcoach Sören Bondeson har precis släppt sin första roman på tio år, Lögnen är en annan sanning. En historisk besättelse som bygger på verkliga personer under en mörk höst i Stockholm 1941 när fascismens vindar blåser i Europa och krigsmakten i Sverige är mobiliserad på alla fronter. Om du brukar läsa mina inlägg tror jag att du kan ha noterat att jag eventuellt nämner Sören i ungefär var tredje krönika. Anledningen till det är att jag beundrar honom och han har betytt väldigt för mitt skrivande.

Vi träffades på Löwenbräu vid Fridhemsplan. Om ni inte varit där är det värt ett besök. En legendarisk ölstuga som grundades i början av nittonhundratalet. Då låg krogen på Jakobsgatan men under 70-talet när Klarakvarteren revs fick den flytta in på Kungsholmen. Inredningen är emellertid oförändrad och atmosfären, väggarna och personalen andas tysk Bierstube.

Huvudkaraktären i Lögnen är en annan sanning rör sig på krogarna runt Klara och jag tänkte att det kanske var så här det kändes då. Tyskt öl, sillmacka och bjudcigaretter i glasen på bordet. Vad mer kan man önska?

Restaurangens övervåning blev snabbt packad och temperaturen steg i samma takt som gästernas alkoholhalt. När sorlet hade lagt sig satt vi, eleverna från den hemliga manusbearbetsningsgruppen i bankrånarkällaren, kvar runt bordet med Sören. Vi pratade om framtiden, dåliga beslut (som att följa med någon ner till lastdäcket på en finlandsfärja) och vad som gör en lycklig (tydligen inte en kärleksfull finsk dam). Några av oss kommer att släppa bok under året och jag ytterligare en ljudboksserie.

”Känn här”, sa Sören, tog min hand och strök över omslaget på den vackra romanen framför mig. ”Den här är på riktigt.”

Ett subtilt sätt att säga att han tycker att jag ska satsa på att skriva något som kan ges ut även i pappersform. Sören är traditionell i det avseendet och många med honom. Ganska ofta får jag känslan att en del inte anser att det jag gör räknas eller är lika fint. Vissa tror till och med att det är enklare.

”Men känns det inte tråkigt att du inte har något att hålla i handen”, utbrister somliga bekymrat när jag berättar att jag skriver för ljud. Ungefär som om det var poängen med litteratur. Ibland får jag frågan om man får kalla sig författare då. En del säger näsvist att författare är man först när man fått två litterära verk utgivna av ett etablerat förlag och kan visa upp ett medlemsskap i Författarförbundet. Well, jag har inte reflekterat över det men när författare som titel kommer på tal tänker jag på Ernest Hemingway, Astrid Lindgren eller Sören Bondeson. Det är något stort och nästan ouppnåeligt. Det enda jag vet om mig själv är att jag älskar att skriva och det motiverar mig om människor som tar del av historierna tycker att de väcker frågor eller har ett underhållningsvärde. Längre än så har jag inte funderat.

Därifrån gled samtalet snabbt över i andra viktiga ämnen som vad man gör om man blir jagad av en galen finne och vilka lärdomar man kan dra av att vara lättfotad på färjan. Timmarna rasslade iväg. Vi skrattade och jag hann tänka att livet tog en viktig vändning som jag alltid kommer att vara tacksam över, när jag öppnade den där källardörren en måndagkväll för drygt tre år sedan.

Jag lämnade ölstugan, glad i hågen och varm om hjärtat. På bussen tog jag fram boken vars omslag jag klappat. Jag har väntat länge på att få läsa den och ville kasta mig över den. Hans texter berör mig nästan alltid och när jag öppnade pärmarna möttes jag av följande.

En sak vet jag säkert nu. Den här boken känns finast i världen att få hålla i min hand.