Live colorfully or dye trying!

Och så var det dags. Just nu sitter jag insnurrad i täcket bredvid kaminen och skriver. De andra sover. Utanför spöregnar det sedan två dagar tillbaka. Jag befinner mig i vår lilla stuga i Småland där vi har firat jul. Parallellt med Debutantbloggen håller jag på med de sista (förhoppningsvis) omskrivningarna av mitt manus till boken Ögonvittnet som släpps i vår.

”Lycka till med allt som kan gå snett”, skrev en kompis innan jag drog iväg på kvällen den 22 december för att panikhandla alla julklappar.

”Det går galant och jag firar just nu med ett glas bubbel”, svarade jag hurtigt en timme senare och vi konstaterade att vi båda klarat oss oförskämt bra. Det brukar vara långt mer kaosartat innan jul.

Dagen därpå, när jag klev ut ur duschen, upptäckte jag att mitt hår var chockrosa. Jag ringde min frisör som tipsat mig om det helt oumbärliga och jättedyra silverschampot jag just köpt till mig själv i julklapp och som getts det ironiska namnet ”bomben.” (Man ska ju unna sig själv något riktigt lyxigt till jul).

”Hoppsan, ibland kan det slå över lite”, konstaterade frisören.

”Lite?” frågade jag medan jag drog i de illfärgade testarna.

”Vi har dessvärre absolut inga lediga tider just nu men testa att tvätta några gånger med ett riktigt billigt schampo. Det är bästa sättet att sabba alla typer av färgningar. Önskade så väl som oönskade.”

Gravt försenad efter tio hårtvättar med min mans urtrista produkter från Lidl såg jag fortfarande ut som en av medlemmarna i My Little Pony. Men har man inget val bejakar man. Viktig livsregel. Rosahårig är helt enkelt da shit! Vem har inte alltid drömt om att vara en julponny?

My Little Ponys representerar dessutom lojalitetens anda. De ansvarar för att hålla himlen molnfri (i vart fall över Ponyville) och när en hemlig dröm om att flyga. Underbara ledord som passar även en författare.

Som Rainbow dash kan jag också passa på att önska er en fullkomligt magisk fortsättning. För nu säger jag hej då kära vänner. Detta är mitt sista inlägg här.

Hoppas ni får flyga och ett stort lycka till med allt som kan tänkas gå snett!

ps Har ingen egen sida eller blogg än men vem vet vad som händer under nästa år. Har ni inte fått nog av mig här kan ni se mig pladdra om böcker tillsammans med en panel av briljanta författare i programmet ”Vad vi pratar om när vi pratar om böcker” som startar på Youtube den 28 december. Finns också på Instagram under det sjukt fantasifulla namnet ”bagstam”

 

 

 

 

Det största tacket

Skickar du Nyårshälsning Special? Är du bekant med begreppet? Nyårshälsning Special är samlade tankar om året som varit att ge till en person som har en speciell plats hos dig.

Jag skickar den sedan flera år tillbaka. En vän inspirerade mig till det. Jag har berättat om honom vid ett tidigare tillfälle. Vi träffades på en arbetsplats för hundra år sedan och som miljön krävde började vi dela våra reflektioner via mejl. Det var då jag hittade min kanal. Hade det inte varit för honom hade jag nog aldrig börjat skriva. (Det hade heller aldrig funnits en superhemlig bok i min garderob i 11 volymer utskriven på myndighetens kopieringspapper om allt som hände under de bisarra åren vi jobbade ihop och bara försökte förhålla oss till vuxenvärlden.)

Hur som helst har jag alltid, sedan dess, skrivit några rader i slutet av året till en särskilt utvald person. Någon som har haft betydelse för mig och som måste få veta det. Nyårshälsning Special.

Och i år går min till er.

Under det senaste året har jag funderat mycket över skrivande, vad det handlar om och varför jag håller på med det. Inledningsvis var det ett sätt att fly världen till en tillvaro där jag fick leka och samtidigt vara regissören. I fantasin händer det som är omöjligt i det verkliga livet och misstagen går att rätta till. Världens bästa plats helt enkelt. Men när min berättelse öppnades för alla blev verkligheten istället overklig och 2017 förvandlades till mitt livs händelserikaste år.

Jag har fått uppleva skräcken när någon annan läser ens text och knytnävsslaget som träffar när människor säger elaka saker om den. Jag har också smakat på den otroliga värme som börjar i hjärtat och sprider sig i hela kroppen när någon jag bryr mig om gillar den. Framförallt har jag förstått hur mycket det betyder. Om jag gillar något numera säger jag det alltid.

Året har bjudit på många nya bekanta och fina vänskaper. Jag har träffat personer som inspirerar och som visat mig världen där man bara kör på. Tusen saker som jag trodde att jag var rädd för har jag klarat. Stått på en scen, intervjuats i tidningar, blivit fotad och hört min egen smurfröst i radio. Mest av allt testat att vara precis den jag är utan att tänka på vad andra ska tycka.

Kanske var det tidens anda som frammanade galenskapen. För 2017 var ett speciellt år. Ett terrordåd inträffade i Stockholm, Sverige hamnade i regeringskris och bokmässan blev en av landets största organiserade polisinsatser. Mot slutet av året seglade ”Martin Timell” förbi ”Hur gör man slime?” i tävlingen vanligaste googlingar och #metoo-rörelsen vände arbetsplatserna upp och ner. Inte minst i juristvärlden som jag själv tillhör.

Men trots detta har skrivåret för mig varit en värre berg- och dalbana. Jag har fått uppleva den hiskeliga lyckokänslan när Stockholm psycho blev nominerad till årets deckardebut men också motgången det innebär att slita ihjäl sig för att försöka göra något bra och ändå behöva göra om. Gång på gång. Glädje, ångest och panik om vartannat. Hela tiden har en enda tanke snurrat i mitt huvud. Jag ska aldrig någonsin ge efter för ”det kommer aldrig gå”-jävulen som sitter på axeln och försöker dra ner mig i skiten. Coco Chanel (stor förebild) skulle uttryckt det: ”Add more lipstick and attack!”

När det blåst som hårdast och jag har ställt mig frågan varför i helvete jag orkar syssla med skrivande har jag alltid kommit till samma slutsats. För att jag älskar att få vara i den här världen.

Och det som hållit mig kvar, vecka efter vecka, är Debutantbloggen. Tisdagarna har varit mina bästa dagar. Det har varit obeskrivligt skönt att få dela mina osminkade tankar på måndagsnatten och morgon därefter mötas av ”jag känner precis likadant” från någon av er. Den känslan, att någon mer vet exakt vad det innebär, betyder väldigt mycket. Under förmiddagarna har jag suttit på morgonmötet med mobilen i knät (förlåt arbetsgivare) för att hålla mig uppdaterad. Det första jag läser när jag vaknar är alltid nästa inlägg eller kommentarerna ni skrivit. Och när jag blivit tillfrågad om vad jag gör har jag med ett stolt leende kunnat säga: ”Jag bloggar på Debutantbloggen.” Allra gladast har jag blivit när ni kommit fram till mig och sagt: ”Hej, jag läser dina inlägg och jag gillar dem.”

Så, kära läsare och medförfattare av Debutantbloggen, här kommer min Nyårshälsning Special.

Det största tacket för att ni delat världens mest omtumlande författarår med mig. Jag önskar er den allra bästa fortsättningen och jag hoppas att vi kommer mötas även i framtiden. Mest av allt hoppas jag få kliva in även i era världar. För jag vet att om det inte redan hänt kommer det snart ske. Helt plötsligt går drömmen i uppfyllelse. Kanske är det någon av er som bloggar här nästa år. Kanske har du precis fått ett ja från ett förlag, men du vet bara inte om det än. Alldeles oavsett och tills vi ses: Ge aldrig upp. Just add more lipstick and attack!

Kram

Anna

Ps Detta är inte sista inlägget, jag vet. Men jag gillar inte formella avsked så jag skriver det nu. Sista inlägget blir något lättsamt, då slipper jag lipa.

Ps 2 Till min vän. Tack igen för att du visade mig vägen. Du får inte heller ge upp. Jag saknar dig.

 

 

Livet regisserat av Jonas Åkerlund

Minns ni Ally McBeal? En populär tv-serie i slutet på nittiotalet om en ung vimsig advokat med ständiga kärleksproblem som spelades av Calista Flockhart. Jag kollade givetvis på den. Inte för att jag själv vid tiden var en ung förvirrad juridikstuderande, utan på grund av seriens soundtrack. Varje avsnitt innehöll musik i någon form och karaktärerna hade ofta en sång som ledsagade dem och satte stämningen. Som den tredimensionella ”oogachakka-ungen” som dök upp och dansade till Hooked on a feeling varje gång Allys biologiska klocka gjorde sig påmind. Just ”The Cha-cha Baby” tycker jag är lite obehaglig men idén att ha ett ledmotiv för en period i livet gillar jag.

Min senaste vecka har också fått en rytm. Inte en naken knubbig 3D-bebis som vrålar som Björn Skifs förstås. Nä, min signaturmelodi började som ett riff klockan 09:03 i onsdagsmorse när jag efter en hel natts arbete klickade på sänd. I takt med att manuset flög iväg började blodet pulsera och förvandlades till ett varmt dansvänligt elektroniskt beat som nådde huvudet. En mjuk röst började sjunga. Zephyr in the sky at night I wonder do my tears of morning zink beneath the sun…

Madonnas Ray of light bubblade fram som en psykedelisk underström och ackompanjerade mig under resten av arbetsdagen. Efter en timmes sömn rusade jag iväg mot ett maraton av julfester, avslutningar, bokläsningar, after work, middagsbjudningar, manusläxor, möten och en mycket spännande hemlig litterär aktivitet (som ännu inte är officiell). Dygnet övergick i en vecka, och veckan i ett koncentrat av alla händelser som inträffat det senaste året. Men det var inte förrän jag hörde melodin jag insåg att min tillvaro faktiskt är precis som musikvideon. Kommer ni ihåg den?

Inspelningen är gjord av Jonas Åkerlund och plåtad i flera olika städer, bl.a. Stockholm. Solen går sakta upp över staden och sen river dagen igång. Bilar forsar fram, människor myllrar över gatukors, varukorgar fylls och bilderna bläddrar. Fortare och fortare. Jag tror videon symboliserar livet som rusar mot sitt slut i full fart, snabbare än ljusets hastighet. Madonna beskrev sången som ”helt ur kontroll”. Just nu är den min.

Faster than the speeding light she´s flying. Trying to remember where it all began.

Jag har alltid älskat låten för det härliga rastlösa drivet men aldrig förstått innebörden och känslan. Innan jag började skriva tyckte jag allt gick för långsamt. Tiden stod still. Jag var dödligt uttråkad, understimulerad och levde i en ständig dagdröm och förhoppning om att något skulle hända. Något nytt, något roligt, något galet. Jag ville bli knockande. Och helst hela tiden. Ni vet som en manet. Jag har hört att maneter bara har ett enda känsloläge medan de färdas runt i haven helt utan styrning. Ständig förväntan.

Mitt skrivår har varit motsatsen till manetens. Varje sekund har det inträffat något fantastiskt roligt som jag aldrig vågat drömma om. She´s got herself a little piece of heaven, helt enkelt. Ett aldrig sinande flöde av nya möten, nya sysslor och nya erfarenheter.

I veckan ska jag spela in ett radioprogram med tre fantastiska människor, ha en manusdag med en supertrevlig samling begåvade serieskapare, fixa en hemlig presentation och kanske få kommentarer på mitt manus av två asbra förläggare. Längre än så vågar jag inte ens tänka för jag är rädd att någon ska nypa mig i armen. Och jag vill inte vakna. Helt plötsligt kan det vara över, quicker than the ray of light.

Sekunderna fladdrar förbi och det är omöjligt att stanna upp och bara vara i det. Ta in hur det känns när tillvaron på riktigt är den rastlösa febriga dagdrömmen. Så min förhoppning nu är att även en mental musikvideo går att pausa och spela om. I så fall är det vad jag ska göra under årets sista veckor.

Och då vet jag vad Ally Mcbeal skulle ha sagt. ”Think back and replay your year. If it doesn’t bring you tears of either joy or sadness, consider it wasted.”

Intelligens eller galenskap?

Två dagar till deadline och jag jobbar dygnet runt. Skriver om och ändrar. Ändrar och skriver om. Gemensamt är att jag aldrig blir nöjd.

”Herregud, det ser ut som Palme-rummet här”, brukar folk säga när de kommer in på mitt kontor som getts det smakfulla namnet Stockholm psycho AB. Men faktum är att det är sant. Rummet har förvandlats till ett kaos. Överallt ligger högar med papper och anteckningar. Sidorna är fulla med flärpar och små notislappar sitter uppklistrade på de märkligaste platser.

Själv sitter jag uppklistrad i en stol med nacken krökt som en gams över datorn. Håret har jag trasslat ihop till en knut som hålls på plats med en penna och min klädsel är högst tvivelaktig. För dagen är jag klädd i trasiga jeans, bikini (har ignorerat att tvätta på alldeles för lång tid) och en för stor genomskinlig T-shirt.

Sedan en tid tillbaka består också all eventuell föda av mikrad färdigmat och pepparkakor.

Det enda som snurrar i min hjärna just nu är manuset. Vad tänker Harriet (min huvudkaraktär)? Hur svarar hennes chef? Är det för rörigt? Vad ska jag stryka? Jag har umgåtts så mycket med karaktärna att det framträder som levande personer för mig och jag är till och med rädd att jag pratar högt med dem när ingen hör.

Det är nu jag önskar att det som upptar så stor del av min tid också håller någon form av verkshöjd. Annars är jag helt enkelt bara galen.

För dig som inte är bekant med uttrycket kan jag nämna att verkshöjd är ett mått på ett verks originalitet och begreppet brukar användas för att definiera en nivå av personligt skapande. Det innebär i princip att ett verk inte ska kunna framställas av någon annan. Helt enkelt den unika formen, uttrycket och gestaltningen.

Uppvaknandet kom när det under kvällen ringde på dörren. Efter pinsamt lång tid bestämde jag mig för att öppna och möttes av ett:

”Hej, vi är era nya grannar.” En glad familj på fyra stirrade tillbaka på mig och i deras blickar kunde jag se skräcken.

”Nej alltså jag håller bara verkshöjd, jag har en unik form i mitt uttryck”, skulle jag just svara när jag insåg att det var överflödigt. Det var så tydligt vilken tanke som for genom deras huvuden.

Den här människan är inte klok.

Istället rusade jag till datorn och googlade ”tio tecken på galenskap.” Döm om min förvåning när rubriken ”Är du en kåt nattuggla som lever lite ohälsosamt är du förmodligen intelligent”, hamnade överst på träfflistan. Som ni förstår klickade jag givetvis upp artikeln som bjöd på chocking news.

Intelligenta människor har nämligen tydligen följande gemensamt (enligt någon jätteordentlig brittisk studie):

1. De är uppe på nätterna (och hinner därför längre i sin utveckling)
2. De pratar med sig själva (om det är i lugn och sansad ton är det ett tecken på att du är riktigt bright)
3. De tänker mycket på att tänka (metakognitiva)
4. De tar inte hand om sig själva (äter onyttigt, dricker mycket alkohol och kaffe och använder i värsta fall droger).

Så, om du känner igen dig ett uns i beskrivningen ovan, två dagar före deadline, kan jag lugna dig med att du är helt normal men förmodligen bara jättesmart.

Vargtimmen

Vargtimmen kallas tiden före gryningen som för vanliga människor infaller någon gång mellan klockan 03.00 och 05.00. Då är kroppens aktivitet som lägst. Vetenskapligt brukar det förklaras med att blodets halt av hormonet melatonin är som högst vilket gör att kroppstemperaturen, blodtrycket och ämnesomsättningen sjunker.

Förutsättningarna för vakenhet är helt enkelt urdåliga.

Det finns de som säger att vargtimmen även är tidpunkten då flest människor dör och mardrömmarna är som verkligast. Den sömnlöse jagas av sin ångest och spöken och demoner är som mäktigast.

”Att vara manusförfattare är som att ständigt leva i vargtimmen”, hörde jag en person i branschen säga. Själv är jag mitt i omskrivningarna av mitt manus och jag tror jag förstår liknelsen.

I helgen har jag suttit klistrad vid datorn i 32 timmar iförd ett par illasittande mjukisbrallor med kattmönster och en stor stickad tröja och undrat vad fan jag håller på med. Ska jag stryka det här stycket? Bör jag istället fylla ut avsnittet? Herregud, är det jag som har skrivit den här dialogen, den låter inte klok. Har jag verkligen skickat in den här skiten?

Spökena och demonerna får Larry Page, Bill Gates och Angela Merkel att framstå som obetydliga mesproppar i jämförelse. Kinderna hettar och en blandning av uppgivenhet och total genans väller över mig. Inte för att grannarna ser en galen person med fett hår och fula kattbyxor varje gång de vänder sig om. Nä, för att mitt manus känns så dåligt.

Ångesten fungerar som någon form av olyckosamt chokladhjul.

”Hej, välkommen till skrivprocessen. Här sätter vi snurr på tillvaron. Nämen stort grattis! Det blev ett andrapris idag. Varsågod, en stor portion rädsla. I morgon kan du vinna färska panikattacker, en festpåse full med orossyndrom eller varför inte en årsförbrukning av obearbetade skamsköljningar. Vinst varje gång och alltid en överraskning.”

Om jag bara hade gjort rätt från början, grämer jag mig. Då hade jag sluppit befinna mig här.

Finns det ens någon som gör rätt från början?

Svaret är nej. Alla verkar leva i vargtimmen från tid till annan. Även de riktiga proffsen. Jag har kollat.

Tojstoj lär har sagt: Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar. Isaac B Singer tycker att papperskorgen är författarens bästa vän. David Bowie älskade misstagen. ”I thrive from mistakes. If I have not made three good mistakes in a week, then Im not worth anything. You only learn from mistakes.” Och Salvador Dali skavankerna. ”Have no fear of perfection. You will never reach it.”

En hel lista av författare har uttalat sig om skrivprocessen och vad den innebär.

I love my rejection slips. The show me I try – Sylvia Plath

There is no such thing as good writing, only good rewriting – Robert Graves

Being a writer is like having homework every night for the rest of your life – Lawrence Kasdan

Den enda som möjligen avviker från skaran är Stephen King som uttalade: Att skriva är mänskligt, att redigera är gudomligt. Han verkar unik.

Men nu tillbaka till vargtimmen. Det är nämligen också den tid på dygnet då flest barn föds. Och det ligger något i det. För om man aldrig ger upp omvandlas våndan till slut till en historia.

Doris Lessing formulerade det: What I did have, which others perhaps did not, was the capacity for sticking at it, which really is the point, not the talet at all. You have to stick at it.

 

Fortsätt simma! Fortsätt simma!

Jag håller fortfarande på med omskrivningar av mitt manus. Under tidiga mornar och sena kvällar kämpar jag men ibland känns det som om texten stirrar på mig utan att jag kommer framåt. I helgen bearbetade jag manus i 28 timmar. Ändå når jag inte dit jag vill.

Det går långsamt. Frustrationen växer. Varför är det så jäkla svårt?

Just nu skulle jag kunna döda folk som säger saker som ”det bara kom till mig” eller ”jag skrev min bok på några månader.”

Sänkare! Lyssnar man på dem dör man barracudadöden.

Så, en gång för alla nu.

De ljuger. Inget bara kommer. Inget är enkelt. En idé kan poppa upp från ingenstans, men inte ”roendet” som krävs för att få den iland. Den insatsen kan liknas med att vara en liten liten fisk som simmar över ett barriärrev med en jätteknasig följeslagare.

Jag vet detta för jag är själv mästare på att få helt omöjliga idéer. Ja! Ett marsvin vore kul! Slutade med att vi var fodervärdar åt fem getter en hel sommar. Vara med i TV, nåt nytt skojigt program om bakterier? Jag säger ja! Någon månad senare fann jag mig själv sitta med Dr Åsa under bästa sändningstid och prata om familjens tarmflora. Eller varför inte: Juristlinjen? Så praktiskt med en bred utbildning! Den snilleblixten tog fem år att genomföra och femton till att reparera.

Men trots att jag haft trädgården full av olydiga getter (de rymmer på ett kick och äter upp äppelträden så fort man tittar bort), vardagsrummet kryllande av kameramän eller varit tvungen att plugga dag och natt för att klara jättetrista tentor, är att skriva en bok den största utmaningen av dem alla.

Om du befinner dig mitt ute på havet (om du någon gång har fått skriva om ett manus vet du vilken skärseld av manettrådar, valar och hungriga hajar jag pratar om) är mina tips följande. Och jag lovar att om du sätter upp dem för dig själv kommer du fixa det. Jag tänker göra det.

1. Sätt rimliga deadlines. För höga krav innebär bara att allt brakar. Plus, du vill känna att det är lustfyllt, inte pressat.
2. Börja med det du tycket är roligast. Är det att bättra på och bygga karaktärer – starta där. Är dialogerna mest lockande – bingo! Ruta ett måste kännas askul.
3. Hitta en bra coach/en pusher. Det finns inget så sporrande som att ha någon som engagerar sig och kommer med precis de förbättringstipsen som behövs (inte de man nödvändigtvis vill höra). Har du inte lyxen att ha strålande förläggare anlitar du en skrivcoach eller en lektör. Det kostar så klart en slant men är väl investerade pengar. Saknas den möjligheten hittar du en skrivkompis. Även en mycket liten och misstänkt dement palettkirurgfisk duger. Om den har rätt inställning.
4. Bestäm vilka tider du ska skriva, gör ett schema och följ det. Kan du sitta innan jobbet? Är kvällen din bästa stund? Vad du än väljer prioritera tillfällena och boka in dem i din kalender så att inget annat konkurrerar med tiden.
5. Släng mobilen.
6. Bestäm innan du börjar när du ska ha rast och vad pausen ska innehålla. Själv gillar jag att springa eller gå, det får min hjärna att vila.
7. Sätt upp ett specifikt mål för varje skrivtillfälle. Därefter gör du varken mer eller mindre.

Och viktigast av allt.

8. Det gör inget om det går långsamt ibland. Det som gäller är att aldrig, alltså aldrig, sluta.

Om du inte har tid att läsa det här inlägget kommer en kortversion här. Sammanfattad av en totalt förvirrad men lysande skarp liten palettkirurgfisk.

Lycka till!

Jag ska bara

I veckan fick jag synpunkter från mina förläggare. Jag har lyxen att ha två. De är bländande skarpa och noggranna. Jag känner mig oerhört trygg med dem. Lite samma känsla som när jag under några år var föredragande åt ett fd jurstitieråd tillika EG-domare, ”Mr Hawkeye.” Han missade inte en punkt. Sönderplottrade med konstiga krumelurer (domarspråk) kom utkasten tillbaka. Jag undrade förstås ofta vilken nytta han hade av mig när han redan visste hur det skulle vara men han svarade alltid: ”Det första utkastet är det allra svåraste, att hacka i det är det enkla. Jag vill ha något att utgå ifrån.”

Det ligger något i det fast arbetssättet har stora likheter med att ständigt leva i vargtimmen. Som KBT för en ”duktig flicka” eftersom det innebär att alltid känna sig värdelös. Produkten är långt ifrån perfekt när den lämnar mitt skrivbord. Efter några år i juristskolan vet jag emellertid att den här hårda vägen är den enda. Och fyra hökögon är högsta vinsten.

Med ett manus fullt av frågor och funderingar lämnade jag förlaget. Jag har fått en tydlig anvisning om vad jag måste göra, jag ska bara…

Handla först. Hatar normalt att handla men det måste ju göras. Länge också. Inte bara det nödvändigaste. Även tandkräm, buljongtärningar och tops. Har vi inte dessutom slut på soja? Eller är det ketchup? Priserna som jag aldrig annars orkar titta på ska plötsligt jämföras. Och hade jag ägt mynt hade jag använt dem för att betala.

Väl hemma sätter jag ner kassarna och lägger manuspåsen på kontoret. Jag borde öppna den men jag ska bara…

Laga maten. I vanliga fall köper jag något enkelt till middag men inte ikväll. Vad är det förresten för slafs? Köpa färdigt! Sådan är väl inte jag? Här ska tillredas från grunden. Skala lök (fast fingrarna luktar skit resten av kvällen), riva ost och steka köttfärs. Moment som kräver minutiös noggrannhet. Medan spaghettivattnet kokar skulle jag kunna starta datorn men jag ska bara…

Städa köket. Kastruller behöver diskas, kaklet torkas av. Är det rent på bänkarna blir det obalans om man sneglar ner mot golvet. Har vi dammsugit? Borde kanske ugnen rengöras? Micron jag inte använt ropar bestämt efter en rejäl omgång. Jag skulle sätta mig och jobba nu om…

…det inte vore för tvätten. En maskin till går alltid att köra, en korg ytterligare finns alltid att hänga och några högar återstår alltid att sortera. Vem lämnar tvätten så? Mårran och Tobias IRL!

Jag viker och ordnar. Flyttar sakta strumporna från hög till hög. Jag vet att jag inte borde stå i tvättstugan och dona när jag har ett manus att reda ut, men jag ska bara…

Hänga in i garderoben!

Det hade varit kvickt gjort om det inte vore för att hyllorna tydligen är helt ostädade. Vad är det för slarvmänniska som huserar här? Kanske bör jag först organisera om innan jag kan stuva in det rena? Det är hög tid att börja med manuset, jag ska bara…

Då avbryts mina tankar av min skrivcoachs röst långt inne i mitt huvud. Han har sagt det så många gånger att jag kan höra honom ryta när som helst.

”Det som är helt avgörande är att aldrig ge upp. Det är viktigare än talang. När du tror att du är klar, kommer du få ta det ett varv till. Bered dig på det. Du kommer att ha is i skägget som Wassberg när du slutligen stupar i mål. Så jävla jobbigt är det att skriva en bok. Förläggarna och redaktörerna har alltid rätt. Lyssna på dem. Sedan bestämmer du dig. Gå ut och kräks bakom husknuten om du måste. Därefter kavlar du upp ärmarna och skriver om.”

Detta är det enda som gäller. Så nu mina vänner finns det ingen återvändo och inga mer ’ska bara’. Mina ärmar är uppkavlade. Jag kommer inte ge upp.

Hej manus nu kör vi! Vi ses i mål.

Let´s lose our way together

När jag blir vuxen ska jag göra precis det jag vill och det ska jag fira, tänkte jag som liten. Men när jag fyllde tjugo satt jag fast i en skolbänk på juristlinjen, när tjugofemårsdagen stundade slavade jag som notarie och vid trettio befann jag mig i en säng på BB med en nyfödd liten bebis. Alla anledningar att fira men på ett annat sätt. Samtidigt som jag fick barn föddes emellertid också drömmen om att förändra mitt liv. När skulle jag få leka?

Åren gick och drömmen växte till en besatthet. Den bubblade som kolsyra i blodet. Jag bytte jobb, men det hjälpte inte. Jag började utbilda mig under kvällar och helger, men det stillade inte begäret. Jag pluggade grafisk design och formgivning och gick på Berghs. Allt ansatser att komma närmare något tillåtande och kreativt. Vid trettiofem var jag nerbruten och höll på att förlora hoppet. Varför är vuxenvärlden så seriös och dötrist? Tycker verkligen den jämnåriga personen i kavaj och scarf mittemot mig i fikarummet att det är vrålspännande med bostadsrättsinköp, årgångsviner, bilbarnstolar eller EU:s nya momsdirektiv?

För att inte helt tappa tillvaron startade jag ett resekonto. En sparbössa för hejdlös upplevelsekonsumtion – motsatsen till förnuftigt investerande. För någon gång skulle jag alldeles oavsett fira fyrtioårsdagen.

Sen började jag skriva och dörren till en fantasivärld öppnades.

Vid trettioåtta år och tio månader inträffade det som jag egentligen aldrig vågat tro på och strax efter trettionio fyllda höll jag ett bokkontrakt i min hand.

När fyrtioårsdagen väl inträffade märkte jag det knappt för jag var djupt indragen i skrivprocessen till bok nummer två. Det blev inget firande men vad gör det när lekplatsen som skrivvärlden utgör är bästa sättet att spendera dagen.

Och nu, vid fyrtio och ett halvt, har min resa blivit verklighet. Fast det känns fortfarande som jag drömmer.

Turen gick till Japan och jag har precis kommit hem. Med mig tillbaka har jag en resväska full av snacks i galna smaker och jättemycket kärlek till det landet.

Människorna jag mötte var oerhört hjälpsamma, respektfulla och verkade sätta ett stort värde i att anstränga sig. De äter vackert förpackade små matknyten och trippar runt i regnet eller solen (oavsett väder med ett paraply i handen) i små opraktiska finskor med handväskan fullastad av plyschbollar – mitt allra bästa!

Allt är rent, ordningsamt och jätteknasigt. Allmänna toaletter lämnas i ”mint condition” och erbjuder ljusshower, cirkusmusik eller varför inte bara en oväntad rumpduschning beroende på vilken knapp du väljer (eller en hård stråle rakt i ansiktet om du står framåtlutad och letar efter spolningen).

Japanerna verkar också vara världens vänligaste folk. I Tokyo korsar närmare 2,4 miljoner fotgängare samma övergångsställe varje dag utan att krocka, kvinnor har egna köer till tunnelbanan vid rusningstrafik och ordet ”ficktjuv” är helt okänt. ”Va? Varför skulle man ta något olovandes? Det är ju förbjudet?”

Enda nackdelen är språkförbistringen. Jag tecknade matbeställningar och visade med mobilen men de komiska missförstånden stod på rad. ”Va, beställde jag kallt te med sprit i? Är bläckfiskinälvor verkligen på menyn?”

Det är omöjligt att hålla reda på vilken toffla som är den rätta eller vad som är mat och vad som är blomsterarrangemang när man går på restaurang. Följande dialog utspelade sig på ett ställe jag besökte.

Jag: ”I would like to pay”

Jättevänlig japansk servitris med förvånad blick: ”You would like to play?”

Inte en helt konstig reaktion ändå för Japan är ett land där vuxna fortfarande verkar tillåtas att leka. I huvudstaden trängs små enfamiljshus bredvid glasbeklädda skyskrapor omgivna av en slingrande järnväg som hänger i luften och trafikeras av moderna förarlösa tåg. Och det finns hela stadsdelar fulla av mangafigurer och arkadspel. Eller varför inte kaféer där du kan klappa igelkottar och ugglor. Allt för den som är över arton. Själv passade jag på att dricka ett rosa glas vin under en diande chockfärgad enhörning ackompanjerad av två helgalna dockliknande technofigurer som samtidigt dansade en monsterdans. (BTW – om detta är något du direkt känner att du är sugen på att göra rekommenderar jag ett besök på Kawaii Monster Café i grannskapet Harajuku.)

I en västlig förort till Tokyo ligger Ghiblimuseet. En av punkterna på min bucket list. Sedan långt tillbaka är jag ett stort fan av Hayao Miyazaki och Min granne Totoro har jag sett hundratals gånger. Mottot för museet och alla Studio Ghiblis filmer är: ”Låt oss bli barn på nytt” eller ”Let´s lose our way together.” Det känns närmast självklart när man kryper runt i museets slingrande trappa eller lutar sig tillbaka i den lilla biografen för att följa med Totoro på ytterligare en färd med kattbussen. Det för också tankar till Pippi Långstrump. Men hon uttryckte det: ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur.” Ni vet, när Pippi får spunk och hittar krumelurpiller. Om man äter dem i mörkret och samtidigt upprepar ramsan slipper man bli vuxen. Skönt.

Utanför Ghiblis hus

Hayao Miyazaki är också ett fan av Astrid Lindgren och Studio Ghiblis sista satsning är faktiskt en samproduktion om Ronja Rövardotter. Nu har verksamheten lagts ner på grund av att Hayao Miayazaki dels börjar bli hundrafemtio år gammal (nä, sjuttiosex vilket inte är någon ålder i Japan), dels har fått vikande lönsamhet eftersom Hayao Miayazaki vägrar att lägga ut produktionen till låglöneländer som Sydkorea och Indien. Men filmerna kommer leva kvar för alltid och framförallt budskapet – Let´s lose our way together.

Själv sitter jag nu, vaken mitt i natten, och inser hur privilegierad jag är. Inte bara för att jag fått göra en fantastiskt resa utan kanske främst för att jag lagom till vuxen ålder faktiskt hittat mitt alldeles egna krumelurpiller – skrivandet. För det är att få bli barn på nytt.

Astrid Lindgren är även min idol och min äldsta dotter heter Astrid. Visste ni föresten att Astrid Lindgren skrev Pippi Långstrump som trettioåttaåring och slog igenom föst i fyrtioårsåldern. Åldern då man får börja leka igen.

Den här sparbössan pryder nu mitt skrivbord

 

 

 

I´m a writer

I veckan var jag och författaren Karin Jansson (upphovskvinna till succéserien Byvalla, Storytel Original) på komedifilmfestival. En hel dag satt vi inbäddade i mörkret på Skandiabiografen i Stockholm och lyssnade på kloka människor som pratade om vart film- och TV-världen är på väg när det gäller humor. Alla vill tydligen ägna sig åt smal svart satir (finkomedi) medan filmer som ”En gång i Phuket” och ”Sommaren med Göran” är vad den stora massan motsatsvis verkligen ser.

Åhå, tänkte jag som när en dröm om att skriva komedi. Den drömmen krossades faktiskt inte trots att chefen för Svenska Filminstitutet gång på gång poängterade att det svåraste man ge sig in i är skrattbranschen (finns det något mer tragiskt än folk som försöker skämta men inte är roliga?) Och att vara manusförfattare är som att konstant leva i vargtimmen. Ni vet, den där stunden som inträffar någonstans mellan klockan 03:22 och 04:46 då man plötsligt vaknar, sätter sig upp i sängen genomsvettig och hyperventilerar med luftrör smala som sugrör medan tankarna rusar runt i huvudet. Vad fan håller jag på med? Är jag en dålig förälder? Har jag egentligen råd med lägenheten jag nyss budade till mig? Tycker chefen att jag borde prestera mer och kostar en tandreglerande bettskena verkligen 11 000 kr?

Dessutom nämnde filmmannen att det inte längre räcker med att skicka in ett traditionellt manusförslag till honom. Han vill bli kreativt överraskad, påhälsad och fullständigt blown away på ett sätt han aldrig varit med om. Och då har redan etablerade humorgrupper varit där och gjort ”propellern” för honom i konferensrummet. Ni fattar. Lätt omöjliga förväntningar att överträffa.

Men det stoppar givetvis inte en drömmare. Jag har redan bettskena och jag vill fortfarande skriva komedi. Jag vet det.

Hur som helst var det paus efter några timmars paneldebatt och jag och Karin vimlade ut i foajén för att försöka få tag på en kopp kaffe. Mest jag, Karin är mer karaktärsstark. Undertecknads konsumtion närmar sig numera sex koppar per dag och om jag inte får i mig mina droppar runt lunch förvandlas jag till en darrande knarkare.

Det visade sig vara snålt med kaffet (förvånande, kaffe och film är ju som yin och yang – hälsningar David Lynch) men festivalen gästades av den amerikanska filmproducenten Kathryn Sermak istället. Under uppehållet passade hon på att signera sin bok Miss D & Me. Inte riktigt samma sak som koffein men ändå en väldigt uppfriskande effekt. Jag blev genast nyfiken och efter att också ha snappat upp att det låg ett par örhängen och ett armband som tillhört Bette Davis i potten för den som köpte ett ex stegade jag glatt fram. (Willy Wonka-tricket).

I det ögonblicket inträffade något för allra första gången för mig.

”Är du en skådespelerska?” frågade Kathryn Sermak och synade mig från topp till tå. Inget konstigt antagande alls eftersom vi befann oss på en filmfestival.

Jag skakade på huvudet och hörde mig själv blixtsnabbt svara:

”No, Im a writer.”

Orden flög ur munnen på mig innan hjärnan hann hänga efter. I vanliga fall brukar jag alltid dra någon halvengagerad harang om min utbildningsbakgrund och vad vi egentligen gör inom den obegripliga statliga organisationen där jag arbetar som alla alltid blandar ihop med regeringen. Men inte nu. Det kan ha varit den frisinnade stämningen i lokalen, filmmannens prat om kreativitet och wow-ande eller den totala bristen på kaffe. Antagligen såg jag förvånad ut själv för Kathryn Sermak stannade upp mitt i en pennrörelse och betraktade mig.

”Oh”, utbrast hon.

”It´s true. I´m a writer”, fortsatte jag. Mest för att upprepa orden för mig själv. Aldrig förut har jag titulerat mig så.

Hela den följande eftermiddagen hoppades jag att någon mer skulle fråga vad jag jobbade med. Ni vet, lite som när man precis har gift sig och medvetet tappar bort varandra i frysdisken på Ica Maxi bara för att få gå till kassan och be dem ropa ut typ: ”Kan Johan Ryltenius komma till kassa sju, din fru väntar.” I vårt fall ofta tätt följt av: ”Din fru gick visst vidare till plockgodiset men hon hälsar att du kan hämta en trea gräddfil, gul lök, schampo och allt annat jättetråkigt ni behöver på vägen.”

Jag ska ärligt säga att när jag väl smakat på frasen ”I am a writer” (det var en delvis amerikansk panel, därav engelskan) övervägde jag att ställa mig upp under frågestunden, vifta till mig micken och helt ovidkommande fråga något bara för att få presentera mig som författare. Men det var så oerhört många personer i lokalen som behövde micktiden för att angripa Filminstitutet med budgetförslag eller ifrågasätta varför Johan Rheborg, Robert Gustafsson och Rolf Lassgård castas till ungefär alla humorserier som någonsin producerats i den här änden av galaxen så jag hann helt enkelt inte. Och deras synpunkter kändes mer angelägna.

Men meningen fortsatte studsa runt i mitt huvud långt efteråt. Det har liksom inte slagit mig på allvar förrän nu.

I am a writer.

Ps – och nu ska den här statligt anställda juristen och författaren (med bettskena) naivt och helt vettlöst ge sig på det svåraste som finns – Wow:a filmmannen och försöka få honom att skratta. Vi får väl se om det kommer att lyckas.

 

 

Ögonvittnet

Omslag betyder inte bara skyddspapper, bokpärm eller bandage. Ordet kan också användas för att beskriva en plötslig förändring. Och varje definition är applicerbar på mitt känsloläge just nu.

Jag har sett utkast tidigare, under produktionen, men det var inte förrän idag när en nyhetsflash dök upp framför mig på skärmen som jag fattade. Min bok är på väg!

Som en dåre har jag slitit med omskrivningarna, och texten kommer säkert redigeras många vändor till, men jag är över krönet och nu finns det en tydlig målbild. Vill ni se?  Låt mig presentera: Ögonvittnet!

Den utspelar sig i Lerviken vid Öresund och handlar om Harriet som är en ung brottsutredare i den nya polisorganisationen i Skåne. Harriet flyttar söderut för att ta hand om sin pappa som börjar bli till åren men dras istället mycket snabbt in i ett brutalt mord. Spåren pekar mot den närmsta kretsen. Sakta börjar hon förstå att det finns någon som sett, någon som blundat och någon som fortfarande betraktar.

Så är den, min kommande bok, och jag blir så otroligt glad när jag ser det fina omslaget!

 

 

Det är i Berlin det händer

Har ni en plats som trollbinder er? En stad som väcker känslor? Där särskilda händelser inträffar?

Det har jag och det är Berlin.

Min första kontakt med Berlin var genom berättelsen Gänget i tunnelbanan (Wir Kinder vom Bahnhof Zoo) som handlar om den unga västtyska flickan Christiane. Som trettonåring börjar hon använda heroin. Hon går i skolan på förmiddagarna och prostituerar sig på eftermiddagarna. Fascinerad satt jag på golvet i skolans bibliotek och bläddrade igenom bildgalleriet i bokens mitt som visade de unga missbrukarna vid Berlin Zoologischer Garten, Västberlins dåvarande centralstation.

När Vi barn från Bahnhof zoo släpptes på video förfalskade jag underskrifter för att kunna hyra den. Klippen från David Bowie-konserten har jag sett om och om igen. Det finns en sekvens när en narkoman drar ut en spruta ur en överdoserad kamrats arm och kör rakt in i sin egen halspulsåder. Den scenen glömmer jag aldrig och den fungerade mer effektivt än alla ANT-undervisningar genom hela högstadiet.

Några år senare kom mina föräldrar hem efter en resa med en ask full av betongskärvor. De hade råkat befinna sig i Berlin när muren föll. Ungefär samtidigt upptäckte jag också låten Die Mauer av Ebba Grön. Nynnandes på Thåström studerade jag de spraymålade bitarna och bestämde mig för att besöka Berlin.

Och min första resa till staden blev speciell. Jag och min man gifte oss i svenska kyrkan. Tämligen oplanerat. Prästen släpade med sin fru som vittne, om vi saknade sådana. ”Det är lugnt”, sa jag och tittade förläget ner på bootsen jag bar till kjolen. Jag hade glömt packa skor. Typiskt.

Därefter åt vi middag på Berlins äldsta restaurang ”Zur letzten Instanz” (till sista instans). Krogen som sedan 1600-talet har varit en samlingsplats för stadens stora, belägen invid högsta domstolen. Där i en soffa som även besuttits av Napoleon åt jag min första måltid som gift. Och det kändes stort.

Min andra resa till Berlin gjordes i mitt dåvarande jobb. Den gick raka vägen till regeringskvarteren och ett seminarium som invigdes av Angela Merkel. Absurd känsla. Man skulle kunna tro att det var den overkligaste upplevelsen men den inträffade under min tredje tur till staden. För ganska exakt ett år sedan nu.

Jag och min vän Hanna som också är författare (hon trefaldigt! – Barnflickan, Bunkern och Ryggdjur) hade bestämt oss för att fira att vi äntligen färdigställt våra manus. På en jugendkaklad vinbar någonstans i Hackischmarkt öppnade jag mobilen och möttes av bilder från fotograferingen till omslaget och inspelningen av trailern till Stockholm psycho. Jag hade ingen aning om att det var på gång och när jag såg fotot tappade jag bokstavligen besticken i golvet.

Precis som jag föreställt mig. Blodigt, stiligt och skruvat. Och jag älskar det.

Den upplevelsen går aldrig att slå, och även den kommer för alltid vara behäftad med Berlin.

Det säger att jag är tokig. Allt jag ser är förstameningar…

Skräcken som inte skulle upphöra förrän tjugoåtta år senare – om den nu någonsin upphörde – började, såvitt jag vet och kan berätta, med en båt gjord av en tidningssida som seglade fram i en rännsten som nästan svämmade över efter allt regnandet.

Så börjar Stephen Kings Det. Världens bästa inledning.

Jag vet det för jag är på jakt efter den klockrena inledande meningen.

Hela helgen har jag arbetat med omskrivningar av mitt manus och ju längre jag kommer i processen, ju mer irriterar jag mig på min boks nuvarande förstamening. Den måste skrivas om.

Jag skriver för ljud och konkurrensen om lyssnarens tid och koncentration är stenhård. Min berättelse ska inte bara slåss mot andra böcker, den ska även tävla mot tv-serier, poddar, tvättmaskiner och spotify-listor. Kort sagt, jag måste hooka lyssnaren direkt och hålla kvar hen hela tiden. Vilket skapar en jäkla press på anslaget som allra helst ska sätta tonen, genren och spegla huvudkonflikten på ett intresseväckande sätt. Ni hör ju. Det är lättare att pressa fram vatten ur en sten som alla jättar skulle sagt.

”Om du inte vet, kolla hur proffsen gör och hämta inspiration”, brukar min skrivcoach säga. Oftast använder jag tipset för att hitta snygga gestaltningar men nu tänker jag pröva om det gäller även för inledningar. Hans egen senaste roman Lögnen är en annan sanning börjar med orden: De säger att jag är tokig. Allt jag ser är vanföreställningar och hjärnspöken. (Sören Bondeson)

Så, av den anledningen har jag under kvällen tagit mig en tur till vår lilla läshörna hemma för att kolla in förstameningarna i några fantastiska verk. Här följer ett smakprov.

Snön uppe i bergen smälte och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i. Den hemliga historien, Donna Tartt

Min tröja var ny, svidande röd och ful. Vassa föremål, Gillian Flynn.

John Riley snubblade in på Times-Picayunes kontor en och en halv timme efter att han skulle ha börjat jobba. Yxmannen, Ray Celestin

Byn Holcomb ligger på de höglänta veteslätterna i västra Kansas, ett ensligt område som andra kansasbor kallar ”där ute”. Med kallt blod, Truman Capote

Jag ville inte ha barn. Men de lyssnade inte. Började prata om ansvar hit och dit. Övertalade mig. Den älskvärda, Karin Drangel

Maten kom före döden. Kanske var det därför det hemska, när det väl skedde, tedde sig så underligt bekant. STHLM Grotesque, Hanna Lindberg

Har ni smakat på dem nu? Visst är de lysande. Men också lite nedslående. Hur ska jag lyckas hitta precis den där kroken som min story kräver?

När jag läser dem om och om igen inser jag till min förskräckelse att de dessutom genom en märklig slump sammanfattar ungefär hela mitt desperata omskrivningstillstånd i alla faser.

Tillståndet skulle nämligen kunna beskrivas något sådant här:

”De säger att jag är tokig. Allt jag ser är förstameningar och redigeringsmissar. Tiden till deadline rann ut och manuset hade varit dött i flera veckor innan jag började inse vilken allvarlig situation jag befann mig i. Mina leggins (vem orkar jobba i något åtsittande!?) är svidande orangea och asfula (genre: mycket tragiskt drama). Jag snubblade in på Stockholm psycho ABs kontor, en och en halv timme efter att jag skulle ha börjat jobba (var tvungen att messa lite, kolla instagram, facebbok och tv först). Tyresö ligger på den höglänta slätten urlångt söderut (typ strax efter Skarpnäck) som riktiga Stockholmare kallar ”där ute”. Jag ville inte jobba längre men de lyssnade inte. Började prata om ansvar hit och dit. Förstameningen kom strax före döden. Kanske var det därför det hemska, när det väl skedde, tedde sig underligt bekant.”

Lördagsenkät: Vilket är ditt bästa boktips från din egen genre/form?

Foto: Jonas Schiller

Christina: Detta är en svår fråga att svara på för jag har så många böcker inom min genre som jag skulle vilja tipsa om men om jag måste välja en så får det bli En allvarsam lek av Sally Thorne. En av de bästa nutida romanceböcker som jag läst den senaste tiden.

 

 

 

 

Foto: Johan Ryltenius

Anna: Jag skriver för ljud och vill passa på att tipsa om Original-serien Härifrån till dig av Albert Lindemalm. Härligt feelgood som värmer i höstmörkret. I allmänhet gillar jag Storytel Original, de är lyssningsvänliga.

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Niklas Sandström

Michaela: Oj jag vet ju inte riktigt vilken genre jag skriver i. Relationsroman? Underhållning? Chick lit? Unga vuxna? Jag tänker inte heller på genre så mycket utan skriver och läser det jag blir nyfiken på. Så konstigt nog tipsar jag nu om Maria Turtschaninoffs bok Naondel bara för att den är så bra. Men jag skriver ju inte alls i samma genre, haha.

 

 

 

Foto:

Marica: Eftersom jag skriver både noveller och essäer ger jag två tips! Mitt första tips är Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro. En novellsamling som jag ofta återvänder till, både i läsning och tanke. Mitt andra tips är essäsamlingen Kryddad Olja av Ylva Eggehorn. Det är en samling porträtt av kvinnor ur Bibeln. Mycket läsvärd oavsett om en är intresserad av Bibeln eller inte. Det är starka texter som ger djup åt kvinnliga gestalter från en bok som tyvärr ofta förknippas med kvinnoförtryck.

 

 

Foto: Ola Kjelbye

Johan: Jag har ju ingen tydlig genre för mitt skrivande, men om jag ska välja en bok som inspirerat mig under skrivandet av Down under, så blir det Jack av A. M. Homes. Den handlar om en kille som bara vill vara normal. Men när hans farsa tar ut honom på en fisketur och berättar att han är gay, blir inget ”normalt” efter det. Riktigt fin skildring av en förvirrad uppväxt.

 

Plasthandskar och lösögonfransar – en erotisk thriller

”Det vilar två orosmoln över dig. Det ena är att du har jobbat på myndighet vilket i min värld är ett uttryck för att du saknar driv. Det andra är att du är författare. Är det inte så att ni egentligen ogillar människor, är vana vid ensamarbete och har svårt att samarbeta?”

Så sa en man jag träffade i förra veckan. Verkligen inte trevligt. Han kallade sig entreprenör och letade efter kreativa människor som brinner för ett nytt uppdrag. Jag tänkte: ta av dig dina fördomsglasögon så kanske du hittar vad du söker.

Några dagar senare satt jag i en bil på väg till Göteborg. Jag, min speciella vän tillika författarkollega Albert Lindemalm som också skriver Originals och den eminenta skräckdrottningen Helena Dahlgren skulle delta i Storytels berättarbattle.

Ett berättarbattle är en form av workshop (utan moodboards och flerfärgade notislappar i kluster) där författare tävlar i lag för att med gemensamma krafter skapa en berättelse med driv, känslomässig styrka och oväntade vändningar.

Jag, Albert och Helena bildade laget ”Urtrevligt AB”. Vi gillar inte konflikter, konfrontationer och otrevligheter. Vårt motto var: Float like a butterfly, sting like a bee. The hands can´t hit what the eyes can´t see. Muhammad Ali lät oss låna det.

Albert är relationsskildrare (författare till höstens charmigaste feelgood-serie Härifrån till dig), har ett oerhört välutvecklat sinne för detaljer och skrattar jättehögt. Helena ett levande litterärt uppslagsverk, en mästare på att skapa stämning och helt överlägsen i alla språkliga konster (alltid aktuell men just nu särskilt med Orkidépojken som är en mörk popkulturell samtidsberättelse i Twin peaks-anda). Och så jag då. En filmnörd lika gränslös som en alv med fetisch för skruvade vändningar och vansinniga kontorsmiljöer. Helt enkelt ett lag där alla kompletterar varandra, förutom när det gäller energi och hetsätning av hallonbåtar. Då befinner vi oss på samma våglängd.

Ungefär tre sekunder efter att vi fått instruktionen att skriva en erotisk thriller med inslag av MS (inte S&M som man hade kunnat tro – det blev ett missförstånd) var vi igång. Utmaningen var att på ett naturligt sätt väva in vinylhandskar, Stephen Kings tamburinspelande skräckapa och ett par lösögonfransar i texten.

Lyckosamt nog visade det sig att Helena (det levande uppslagsverket) kunde inledningen till ”Det” ordagrant, jag hittade ett aktuellt uppslag (kontorsmiljö givetvis) och Albert omedelbart skrattade (jättehögt) fram de träffsäkra detaljerna.

Därefter arbetade vi tillsammans och i omgångar, huvudsakligen baserade i VIP-loungen. Classy!

När berättelsen skulle delredovisas greppade Sören Bondeson plötsligt micken och utmanade Urtrevligt AB genom att kasta in ett krav på en arg italiensk namnkunnig murare i historien.

Rope a dope tänkte vi och lutade oss mot Storytel-montern (repet) och parerade slagen. Sen fick han en jabb, ett rakt slag och en högerkrok tillbaka.

Här kommer ett litet sammandrag.

Motvilligt öppnade Malin Skog (med inloggning MS) dörren. Framför henne stod en lång, kostymklädd man med yvigt mörkt hår och ett paket vinylhandskar i ena handen. ”Allt är bara skit, som den kända italienska muraren Giovanni Giono brukade säga”, sa mannen med handskarna. ”Hur många kända murare finns det egentligen? Kunde du inte ha dragit till med en halvobskyr murare istället? Någon som du gillade under hans tidiga fas” frågade Malin och log. Han log tillbaka. En elektrisk stöt for genom hennes kropp medan han gick mot toalettstolen med beslutsamma kliv.

Precis som i en Original-serie där vad som helst kan hända vände matchen fram och tillbaka. Våra skickliga motståndare fick in träff efter träff men trots detta segrade lag Urtrevligt AB till slut.

Precis innan gonggongen ljöd slog det mig att det märkligt nog inte spelade någon roll längre. Hela poängen med tävlingen var att visa att skrivandet inte måste vara en ensam sysselsättning och hur man på ett kreativt och nytänkande sätt kan skapa berättelser. För det är ju så vi Originals jobbar. Och det är urkul.

När jag kom hem och hängde diplomet på väggen (det kommer cirkulera som en vandringspokal inom Urtrevligt AB) kändes det extra skönt att ha ett bevis på just detta.

Om du fortfarande undrar över mannen i fördomsglasögon svarade jag honom följande: Får jag rätt känsla satsar jag 200 procent, det är vad jag tror ett uppdrag kräver. Men saknas känslan är jag inte intresserad.

Det vilar ett orosmoln över mig. Jag flyger in som en fjäril men om någon är otrevlig kan jag också sticka som ett bi. And the hands can´t hit what the eyes can´t see – som vi säger i Urtrevligt AB.

ps – Jag har arbetat nästan tjugo år i statens tjänst och varje dag knockas jag av vilka kompetenta, begåvade, kreativa och ambitiösa kollegor jag har. Tänk vad tur att det finns dedikerade personer drivna av intresse som håller uppe våra samhälleliga instutioner.

Dream it. Wish it. Do it.

Andra boken. Omskrivningarna i nya manuset har nått ”kämpa för helvete-stadiet”. Fasen då det är omåttligt tungt samtidigt som jag anar slutet och nästan går sönder av spänning och förväntan. Lite som att vara höggravid. Upplevelsen av en graviditet är naturligtvis individuell men mina har varit omåttligt tunga. Så även jag. Plus finnig och snarstucken med enormt lågt blodvärde. Alltså ungefär motsatsen till vad man sätter på sitt CV under rubriken ”personliga egenskaper”.

När det var som värst fick jag ett tips av barnmorskan.

”Sluta vara ironisk, ät kött och jobba med en målbild. Föreställ dig något konkret som du förknippar med slutresultatet och fokusera på det när du är på botten.”

Hon tänkte något i stil med en mjuk kanin eller söta bebiskläder. Jag köpte en flaska champagne och ställde i kylen. (Ingen vettig människa sa för övrigt emot den snarstuckna flodhästen med enormt lågt blodvärde).

Tanken på champagneflaskan visade sig emellertid faktiskt vara till stor hjälp. Tills min dotter väl föddes. Då hade bebiskläder varit mer rimligt. Förvånade blickar byttes när sköterskan utbrast: ”Nu kan ni ta på henne kläderna ni har haft med”, och min man drog fram en bättre begagnad mörkblå polotröja från 1975. Det enda plagg vi fått med oss i paniken. Tröjan låg överst i kartongen ”ärvda saker – kanske julpynt och sånt” som någon praktiskt tagit upp från förrådet kvällen innan. Det var i alla fall inte en tomtedräkt, tänkte jag när vi färdades hem genom sommarnatten med världens finaste unge – inte helt olik Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter. Åtminstone vad gällde klädstil.

Hur som helst lärde jag mig den dagen att målbilder är det som tar en över krönet när det är så jobbigt att man egentligen bara vill lägga sig ner och gråta.

Och den senaste veckan har jag hittat en ny målbild. Eller snarare två. Jag har nämligen varit på releasefester för böcker av vänner från min skrivargrupp. Det känns speciellt när det är manus som jag haft förmånen att få ta del av under produktionen. Att se deras verk, blanka och färdiga framför mig och smaka på befrielsen i luften, gav mig nya krafter. Det är dit jag vill.

Så, låt mig presentera mina målbilder:

Den Älskvärda av Karin Drangel. En kriminalroman på ett mörkt tema som beskriver en hänsynslös värld där högt uppsatta män utnyttjar unga som ingen tar ansvar för. Barn som går under jorden och i värsta fall försvinner. Karin har själv arbetat både som copywriter och med utsatta ungdomar. När hon skriver träffar det rakt i hjärtat. Jag är så glad att detta blev en bok. Just nu bränner det i mina fingrar, jag vill kasta mig över den.

Och ikväll släpptes Hanna Lindbergs bok STHLM Grotesque. Den andra i serien om Solveig Berg som rör sig i Stockholms glittriga krogvärld där jakten på status överskuggar allt. Hanna skriver rappt och smart och jag har längtat efter att få läsa den. Hanna gästade även debutantbloggen i våras och skrev om kampen med denna andra boken. Nu är hon i mål, och vilken bok det blev!

När jag äntligen är framme ska jag öppna dem och njuta. Jag vet redan att de är asbra. Sen kan ni få låna mina målbilder, om ni inte redan har egna förstås!