Älskar bibliotek

Jag och Patrik Schylström pratar om min bok på Stockholms Stadsbibliotek. Foto: Mats Strandberg

De första biblioteken dök upp redan för 4500 år sedan. I början var det mest lertavlor med räkenskaper över olika transaktioner som fyllde hyllorna, men snart började man även samla på sig nedtecknande av vetenskapliga upptäckter och berättelser. Tanken att förvara kunskap och historier under ett tak och sedan ge ett stort antal människor möjlighet att komma dit och ta del av det, har visat sig vara genialisk. För några år sedan gjordes en studie i vad som är det säkraste sättet att förvara information på till eftervärlden. Det gällde frågan om hur vi ska kommunicera för framtida generationer var vi grävt ner radioaktivt avfall. Man tittade på digitala arkiv, inspelningar, skyltar och symboler, men kom fram till att eftersom den moderna tekniken ändras så snabbt (floppydisken blev inte så långlivad som vi trodde) så är den inte tillräckligt säker. Symboler och varningsskyltar har genom tiderna ofta tappat sitt ursprungliga värde och sin innebörd (vi bröt glatt upp gravkamrar i Egypten, trots att de var försedda med för dåtidens folk mycket tydliga varningsinstruktioner). Till slut kom man fram till att det mest tillförlitliga system vi har är biblioteket.

På Stockholms Stadsbibliotek finns ungefär 410 000 böcker och numera är min bok Down under en av dem. Det är stort. I går kväll var jag inbjuden av bibliotekarie Patrik Schylström att prata om den under ett författarsamtal uppe i den runda huvudsalen i Gunnar Asplunds fantastiska byggnad i hörnet av Sveavägen och Odengatan. När vi satt där på scenen minuterna innan det skulle börja, så slog det mig att jag lovat mig själv att komma ihåg att ta in känslan av att vara där. För nu var det ju faktiskt annorlunda – det var inte som läsare och lånare av andras verk – utan som en av författarna. Jag tittade upp på alla de tusentals boktitlar som klär väggarna från golv till tak. Såg en välbekant byst uppe på övre galleriet som blickade ner på mig – August Strindberg i hög hatt. Folk började ta plats. Jag trodde mest det skulle vara familjen och några trogna vänner som dök upp (vilket de gjorde) men det visade sig att det kom en hel del andra också. Folk som hört om boken, redan läst den, eller som brukar gå på bibliotekets författarkvällar. Patrik och jag pratade om teman i boken, om skrivprocessen, om hur det är att skriva självbiografiskt, och en massa annat. Jag läste två stycken ur boken och efteråt var det försäljning och signering. Det kom fram en kvinna och sa att hon blivit väldigt tagen av boken och att hon nu även skulle köpa den till sin dotter. Hon berättade att hon tänkt medan hon läst att den nog skulle kunna hjälpa dem att prata om en svår period i deras relation. Även om jag såklart har hoppats att min historia ska kunna hjälpa någon att sortera i sina egna funderingar, stötta lite i förvirringen, så blev jag så otroligt glad och rörd av att hon kom fram delade med sig.

Biblioteket var verkligen en viktig plats för mig när jag växte upp. En miljö som kändes trygg och lugn när det stormade ute i vardagen. Det var där portarna öppnades till både inre och yttre världar och där intresset för berättelser och berättande föddes.

Jag ska få åka runt till flera bibliotek under hösten och prata om min bok. Och det ska bli otroligt kul – för bibliotek är awesome!

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn