Det största tacket

Skickar du Nyårshälsning Special? Är du bekant med begreppet? Nyårshälsning Special är samlade tankar om året som varit att ge till en person som har en speciell plats hos dig.

Jag skickar den sedan flera år tillbaka. En vän inspirerade mig till det. Jag har berättat om honom vid ett tidigare tillfälle. Vi träffades på en arbetsplats för hundra år sedan och som miljön krävde började vi dela våra reflektioner via mejl. Det var då jag hittade min kanal. Hade det inte varit för honom hade jag nog aldrig börjat skriva. (Det hade heller aldrig funnits en superhemlig bok i min garderob i 11 volymer utskriven på myndighetens kopieringspapper om allt som hände under de bisarra åren vi jobbade ihop och bara försökte förhålla oss till vuxenvärlden.)

Hur som helst har jag alltid, sedan dess, skrivit några rader i slutet av året till en särskilt utvald person. Någon som har haft betydelse för mig och som måste få veta det. Nyårshälsning Special.

Och i år går min till er.

Under det senaste året har jag funderat mycket över skrivande, vad det handlar om och varför jag håller på med det. Inledningsvis var det ett sätt att fly världen till en tillvaro där jag fick leka och samtidigt vara regissören. I fantasin händer det som är omöjligt i det verkliga livet och misstagen går att rätta till. Världens bästa plats helt enkelt. Men när min berättelse öppnades för alla blev verkligheten istället overklig och 2017 förvandlades till mitt livs händelserikaste år.

Jag har fått uppleva skräcken när någon annan läser ens text och knytnävsslaget som träffar när människor säger elaka saker om den. Jag har också smakat på den otroliga värme som börjar i hjärtat och sprider sig i hela kroppen när någon jag bryr mig om gillar den. Framförallt har jag förstått hur mycket det betyder. Om jag gillar något numera säger jag det alltid.

Året har bjudit på många nya bekanta och fina vänskaper. Jag har träffat personer som inspirerar och som visat mig världen där man bara kör på. Tusen saker som jag trodde att jag var rädd för har jag klarat. Stått på en scen, intervjuats i tidningar, blivit fotad och hört min egen smurfröst i radio. Mest av allt testat att vara precis den jag är utan att tänka på vad andra ska tycka.

Kanske var det tidens anda som frammanade galenskapen. För 2017 var ett speciellt år. Ett terrordåd inträffade i Stockholm, Sverige hamnade i regeringskris och bokmässan blev en av landets största organiserade polisinsatser. Mot slutet av året seglade ”Martin Timell” förbi ”Hur gör man slime?” i tävlingen vanligaste googlingar och #metoo-rörelsen vände arbetsplatserna upp och ner. Inte minst i juristvärlden som jag själv tillhör.

Men trots detta har skrivåret för mig varit en värre berg- och dalbana. Jag har fått uppleva den hiskeliga lyckokänslan när Stockholm psycho blev nominerad till årets deckardebut men också motgången det innebär att slita ihjäl sig för att försöka göra något bra och ändå behöva göra om. Gång på gång. Glädje, ångest och panik om vartannat. Hela tiden har en enda tanke snurrat i mitt huvud. Jag ska aldrig någonsin ge efter för ”det kommer aldrig gå”-jävulen som sitter på axeln och försöker dra ner mig i skiten. Coco Chanel (stor förebild) skulle uttryckt det: ”Add more lipstick and attack!”

När det blåst som hårdast och jag har ställt mig frågan varför i helvete jag orkar syssla med skrivande har jag alltid kommit till samma slutsats. För att jag älskar att få vara i den här världen.

Och det som hållit mig kvar, vecka efter vecka, är Debutantbloggen. Tisdagarna har varit mina bästa dagar. Det har varit obeskrivligt skönt att få dela mina osminkade tankar på måndagsnatten och morgon därefter mötas av ”jag känner precis likadant” från någon av er. Den känslan, att någon mer vet exakt vad det innebär, betyder väldigt mycket. Under förmiddagarna har jag suttit på morgonmötet med mobilen i knät (förlåt arbetsgivare) för att hålla mig uppdaterad. Det första jag läser när jag vaknar är alltid nästa inlägg eller kommentarerna ni skrivit. Och när jag blivit tillfrågad om vad jag gör har jag med ett stolt leende kunnat säga: ”Jag bloggar på Debutantbloggen.” Allra gladast har jag blivit när ni kommit fram till mig och sagt: ”Hej, jag läser dina inlägg och jag gillar dem.”

Så, kära läsare och medförfattare av Debutantbloggen, här kommer min Nyårshälsning Special.

Det största tacket för att ni delat världens mest omtumlande författarår med mig. Jag önskar er den allra bästa fortsättningen och jag hoppas att vi kommer mötas även i framtiden. Mest av allt hoppas jag få kliva in även i era världar. För jag vet att om det inte redan hänt kommer det snart ske. Helt plötsligt går drömmen i uppfyllelse. Kanske är det någon av er som bloggar här nästa år. Kanske har du precis fått ett ja från ett förlag, men du vet bara inte om det än. Alldeles oavsett och tills vi ses: Ge aldrig upp. Just add more lipstick and attack!

Kram

Anna

Ps Detta är inte sista inlägget, jag vet. Men jag gillar inte formella avsked så jag skriver det nu. Sista inlägget blir något lättsamt, då slipper jag lipa.

Ps 2 Till min vän. Tack igen för att du visade mig vägen. Du får inte heller ge upp. Jag saknar dig.