När jag ser tillbaka på min barndom och skoltid, så var jag den tysta, blyga, osäkra, duktiga, ordentliga och ansvarsfulla tjejen. Som älskade att gå in i böckernas förtrollande värld. Jag tillhörde inte det populära tjejgänget och räknades väl som en mes. När jag gick i högstadiet var det fult att vara duktig. Plugghäst var ett skällsord som jag fick jag höra mer än en gång. Inte så att jag var mobbad, om man inte räknar de där taskiga tjejerna i klassen över som sa elaka saker till mig och mina kompisar.
När mina vänner inte var i skolan hoppade jag gärna över lunchen eftersom jag helt enkelt inte visste vem jag skulle äta med. Visst hade jag säkert kunnat sätta mig med några andra i klassen, men jag ville inte tränga mig på. Tvinga dem att behöva vara med mig. Än idag är jag inte helt bekväm med att åka iväg på konferenser där jag inte känner någon på ”vi ses i matsalen klockan halv åtta och äter frukost”-nivån. Döm av min förvåning när jag lyssnade på min favoritpodd ”Skriv en bestseller eller en annan bok” (avsnitt 1, säsong 2) och Ninni Schulman och Caroline Eriksson beskrev just detta. Exakt på pricken. Ångest över var man ska sätta sig. Men några andra? Eller själv? Sån igenkänning! Jag är tydligen inte ensam. Vilken lycka!
Detta fick mig att börja fundera om fler författare har liknande personligheter och erfarenheter. Att många, precis som jag, är introverta och trivs väldigt bra med att sitta och skriva i sin ensamhet. Att flera av oss har råkat ut för mindre trevliga personer i sin barndom. Många böcker (och filmer) handlar om någon som kanske inte passar in i ramen om hur man ska vara. Är alla dessa berättelser sprungna ur skribentens egna erfarenheter? För att många av oss vet hur det känns att vara lite utanför. Att ibland känna sig fel.
Som läsare/lyssnare/tittare hejar man på huvudpersonen – protagonisten – som ofta är i underläge och vill inget hellre än att hen ska vinna över den onda motparten – antagonisten. När jag gick i skolan undrade jag om de som var taskiga och elaka hejade på de dumma. Om de som mobbade helt enkelt tog mobbarnas parti i en film eller bok. Identifierade sig med dem. Satt och njöt när det i början gick dåligt för huvudkaraktären och sen blev besviken när det vände.
När jag skriver vävs mins egna erfarenheter in här och där. Och jag förmodar att det är så för de flesta. I min kommande debutbok Emmas nya liv träffar Emma på en taskig tjej från förr. Mer än så ska jag väl inte avslöja, utan jag hoppas att ni istället vill läsa boken när den kommer!
Fördelen med att vara vuxen och ha passerat de 40 är att jag idag är helt okej med att vara introvert och blyg. Det är väl inget fel med det? Tvärtom är det en enorm källa till inspiration att vara den som lyssnar och iakttar. Nu kan min familj och mina vänner bestämt hävda att jag är väldigt bra på att prata. Kanske rent av har svårt att vara tyst ibland. Och så är det absolut när jag är med dem jag känner. Där jag är trygg. Det kan även vara så att jag efter något glas vin blir extremt extrovert. Att mingel plötsligt är min grej. Att jag rent av älskar att prata med allt och alla 😉
Debutantbloggen 
Hög igenkänning! Träffade en gammal klasskamrat från högstadiet för bara några månader sedan och ordet plugghäst kände hon att hon fortfarande behövde nämna… Men en av de bästa sakerna med att skriva är att jag har träffat så många likasinnade ❤ Människor som också är introverta, men som jag, har massor att prata om när skrivande och manusidéer kommer på tal 😊
GillaGilla
Märkligt att hon behövde nämna just det…
Så underbart att hänga med en massa skrivarvänner 💕💕 Jag är så himla glad för att vi verkar vara så många och känner en stor gemenskap bara så här via nätet ❤️
GillaGilla
Å så väl jag känner igen Din beskrivning – både av att vara ung och osäker och av att vid ca 40 hitta en ny trygghet och behovet av och lusten i att lyssna in, iaktta och skriva hellre än att stå på barrikaderna och tala självsäkert!
Senaste decennierna av mitt arbetsliv hade jag också ett arbete som krävde aktivt lyssnande med stor empati i kombination med att kunna uttrycka sig i skrift. Men med tiden fick jag också – tvärt emot mot vad jag en gång hade kunnat föreställa mig – en post som verksamhetsansvarig och arbetsledande i en verksamhet som jag brann för – där kom också behovet av att framföra ett budskap, också som föreläsare och representant för verksamheten. Den rollen innebar en ständig anspänning, men den kändes värd det.
Själv skriver jag på en biografi om min morfar (1888-1960). Han beskriver också sig själv som en ung person som med jämnåriga var mera iakttagande än deltagande i lekar och stoj. Som för så många andra blev hans liv en berg- och dalbana med kärlekslycka och stor sorg, som förde honom genom två äktenskap och tjänstgöring runt om i landet, under många år som ensamstående far. Han blev till professionen lärare, men beskrivs också som delvis journalist och författare. Som lärare var han särskilt mån om att hjälpa dem som hade det besvärligt i skolan på olika sätt och han var en älskad, uppskattad och för sin tid ovanlig lärare. – Han fick med stor kunskapshunger och bildningstörst kämpa mot fattigdom och sjukdom, men hade ändå ett rikt liv – dock ekonomiskt skuldfri först strax före sin lite förtida pension. – I sitt skrivande var han alltid ironisk mot makthavare, som nyttjade makten till att förtrycka resurssvagare människor och grupper. Han kom att ta revansch på olika sätt och i slutet av sitt liv beskrev han det som att han hade haft ett långt och gott liv och att han var nöjd.
Vill gärna läsa Din bok!
Med vänlig skrivarhälsning!
Inger Samzelius
GillaGilla
Roligt att du känner igen dig. Det finns många fördelar att bli äldre 😉
Vad spännande att höra hur du kände i rollen som ledare inom något du brann för! Att det i slutändan kan vara värt det.
Din morfar låter som en väldigt fin person! Skönt att han var nöjd med sitt liv ❤️ Lycka till med biografin!
Vad roligt att du vill läsa min bok! 🌸
GillaGilla