Allt börjar med fantasin!

Jag är fortfarande nio år och författare, som jag skrev i mitt första inlägg på bloggen. Men jag är också nittio år och författare, för så mycket har jag åldrats (eller mognat) under det här året. I dagarna fick jag tillbaka barnboksmanuset av redaktören på Idus förlag och då sjunker det på riktigt in. Jag har förmånen att skriva en bok för nioåringar, som precis som jag slukade böcker i den åldern. Det är en ynnest och jag ska göra mitt allra bästa för att nå fram med budskapet. På jullovet ska jag och min mycket goda vän och medförfattare Sofia Brattstig sätta oss ned och gå igenom manuset, mening för mening. Det blir precis som när vi var nio och hittade på fantasilekar. Vi umgicks varenda dag, och kunde vi inte träffas pratade vi i telefon så ofta och så länge att hennes föräldrar var tvungna att skaffa dubbla telefonlinjer.

Jag har under det här året kommit till olika insikter om hur jag fungerar som författare:
Jag skriver för att jag gillar det så mycket att jag inte kan låta bli.
Mitt mål är inte att kunna leva på böckerna.
Responsen från läsare betyder allt.
Skrivarkompisar är guldkanten på författartillvaron.

Kom ihåg att allt börjar med fantasin! Först föreställer man sig att man kan skriva en bok. Sen gör man det. Själva utförandet kan man göra på många olika sätt. Jag har hittat ett sätt som funkar för mig. Jag vet att om jag frigör lite tid och ser till att övriga livet är i någorlunda balans så finns berättelserna där. Om jag sedan sätter lite tidspress på mig själv får jag också den där sista energin som gör att manuset blir färdigt. Förlagskontrakt ser jag som ett kvitto på att jag har kommit i mål.

Jag är generellt mycket dålig på att säga hej då. När det är dags att lämna är jag redan långt bort i tankarna. Det tar emot att ta avsked här också. Inte för att jag vill dröja mig kvar för en säsong två, för jag identifierar mig inte längre som debutant, men för att bloggen inte på något sätt kommer att lägga ned. Tvärt om, jag är helt säker på att de nya författarna kommer gå in med all sin energi på att hålla bloggen levande, relevant och intressant under nästa år. Ända tills det är dags för ett nytt debutantgäng att göra samma resa.

Vi ses!

Emma Lind
Webb: emmalind.se
Instagram: emma_lind_forfattare
Facebook: Emma Lind Författare

I väntan på julmirakel

Någon mer än jag som frossar i julfilmer? Det är så mysigt att bara låta sig svepas med, förundras över konstsnön som alltid börjar dala i precis rätt tid och låta sig imponeras av den stora mängd juldekorationer som på ett kick sätts upp, till synes helt utan ansträngning.

Vi vet ju att det är på låtsas, att även den riktiga tomten i julfilmerna är fejk. Trots det är det något som vaknar långt där inne när vi ser hur goda gärningar belönas, när hopp om mänskligheten går hand i hand om löftet om en julromans och detsamma gäller förstås julromaner. Det är något speciellt med en riktigt bra berättelse som lägger sig som bomull kring hjärtat. Frågan är om vi som människor klarar oss utan dem. Vad hade julen varit utan sina sagor?

Min dotters ögon blänker riktigt mycket såhär års. Inte bara för att hon älskar att stå framför julgranen och se hur det glittrar och lyser, men också för att hon har som tradition att bli riktigt snuvig och febrig just kring Lucia. Vi har plötsligt oändligt med tid som vi kan lägga på att berätta skrönor för varandra, sjunga julsånger, äta upp pepparkakshuset och kolla på julfilmer. Och det är just efter en sådan mycket lugn dag som jag plockar fram mitt julmanus ur byrålådan. Det som var tänkt att bli uppföljaren till sommarboken. Det som rymmer både tre vise män, julåsna, gemenskap, förlåtelse och Jesusbarn. Snön gnistrar utanför, elden sprakar i kaminen och jag hälsar återigen på i den vintriga värld som jag har skapat från ingenting. Orden jag har använt, temat, intrigen, djuren, vänskapen och samhörigheten, det är nästan så jag kan ta på den, min fiktiva värld som känns lika verklig som den overkliga verkligheten med sjukdom, krig och elände som finns där utanför. Jag behöver låtsas för att orka.

Vi tar en liten tur i snön, feberdottern och jag, till önsketrädet. Det är inte mer än hundra myrsteg dit, så man orkar även om man har korta ben och hostar så fort man anstränger sig. Vi skänker en tanke till vår sjuke granne som inte har det lätt i kylan och ber om den obligatoriska världsfreden samtidigt som vi också formulerar varsin personlig önskning. Dottern är inte mycket för hemligheter. Hon önskar sig en tomte på julafton som kommer med änglavingar man kan ha på ryggen. Och att snön ligger kvar i evighet. Själv hoppas jag i tysthet att det manus jag just har skickat iväg ska landa mjukt och tas om hand varsamt av någon som älskar att se snöflingor dala på precis rätt ställe.

Att upptäcka att det finns fler som jag

När jag ser tillbaka på min barndom och skoltid, så var jag den tysta, blyga, osäkra, duktiga, ordentliga och ansvarsfulla tjejen. Som älskade att gå in i böckernas förtrollande värld. Jag tillhörde inte det populära tjejgänget och räknades väl som en mes. När jag gick i högstadiet var det fult att vara duktig. Plugghäst var ett skällsord som jag fick jag höra mer än en gång. Inte så att jag var mobbad, om man inte räknar de där taskiga tjejerna i klassen över som sa elaka saker till mig och mina kompisar. 

När mina vänner inte var i skolan hoppade jag gärna över lunchen eftersom jag helt enkelt inte visste vem jag skulle äta med. Visst hade jag säkert kunnat sätta mig med några andra i klassen, men jag ville inte tränga mig på. Tvinga dem att behöva vara med mig. Än idag är jag inte helt bekväm med att åka iväg på konferenser där jag inte känner någon på ”vi ses i matsalen klockan halv åtta och äter frukost”-nivån. Döm av min förvåning när jag lyssnade på min favoritpodd ”Skriv en bestseller eller en annan bok” (avsnitt 1, säsong 2) och Ninni Schulman och Caroline Eriksson beskrev just detta. Exakt på pricken. Ångest över var man ska sätta sig. Men några andra? Eller själv? Sån igenkänning! Jag är tydligen inte ensam. Vilken lycka!

Detta fick mig att börja fundera om fler författare har liknande personligheter och erfarenheter. Att många, precis som jag, är introverta och trivs väldigt bra med att sitta och skriva i sin ensamhet. Att flera av oss har råkat ut för mindre trevliga personer i sin barndom. Många böcker (och filmer) handlar om någon som kanske inte passar in i ramen om hur man ska vara. Är alla dessa berättelser sprungna ur skribentens egna erfarenheter? För att många av oss vet hur det känns att vara lite utanför. Att ibland känna sig fel.

Som läsare/lyssnare/tittare hejar man på huvudpersonen – protagonisten – som ofta är i underläge och vill inget hellre än att hen ska vinna över den onda motparten – antagonisten. När jag gick i skolan undrade jag om de som var taskiga och elaka hejade på de dumma. Om de som mobbade helt enkelt tog mobbarnas parti i en film eller bok. Identifierade sig med dem. Satt och njöt när det i början gick dåligt för huvudkaraktären och sen blev besviken när det vände. 

När jag skriver vävs mins egna erfarenheter in här och där. Och jag förmodar att det är så för de flesta. I min kommande debutbok Emmas nya liv träffar Emma på en taskig tjej från förr. Mer än så ska jag väl inte avslöja, utan jag hoppas att ni istället vill läsa boken när den kommer!

Fördelen med att vara vuxen och ha passerat de 40 är att jag idag är helt okej med att vara introvert och blyg. Det är väl inget fel med det? Tvärtom är det en enorm källa till inspiration att vara den som lyssnar och iakttar. Nu kan min familj och mina vänner bestämt hävda att jag är väldigt bra på att prata. Kanske rent av har svårt att vara tyst ibland. Och så är det absolut när jag är med dem jag känner. Där jag är trygg. Det kan även vara så att jag efter något glas vin blir extremt extrovert. Att mingel plötsligt är min grej. Att jag rent av älskar att prata med allt och alla 😉

Anna – 13 år och har precis börjat i 7:an. Just denna frisyren (med en tofs baktill) fick en del glåpord från några äldre tjejer på skolan.

Jennys debutantår: jag vågade!

Jenny Gromark Wennberg

När jag började skriva på Debutantbloggen för snart ett år sen handlade det för mig om att våga. Jag skulle skriva klart en bok under året och tro på mig själv och min förmåga under processen. Samtidigt skulle jag plugga klart till manusförfattare och ta mina första steg in i film- och tv-branschen. Våga tro att jag som 40+ skulle kunna bli författare. Följa upp det skrivande jag höll på med som ung.

Jag tror att många författaraspiranter delat känslan av ”inte ska väl jag?” och ”vem tror jag att jag är?” Rädslan att misslyckas får en att inte ens försöka. Eller att ständigt gå med en klump i halsen, orolig för att inte duga. Min debutroman Storytel Original ljudboksserien Kämpa tjejer handlar om det. Att trots allt våga ge sig på sin innersta dröm.

Mina drömmar, att skriva en bok och manus för en tv-serie, har gått i uppfyllelse under det här året. Det finns till och med chans att Kämpa tjejer blir en tv-serie. Jag vågade! Jag arbetade hårt. Och jag fick en publik till min bok och fantastisk respons. Från ”jag skrattade högt”, ”jag kunde inte sluta lyssna” till ”stor igenkänning” och ”helt underbar”. Det betyder allt för mig som författare, att någon skrattar och kan känna igen sig.

Och till dig som tvivlar. Ge inte upp innan du ens försökt. Skriv!

Nu är debutantåret alldeles snart över. Tack alla som läst bloggen och lyssnat på Kämpa tjejer! Tack Linnea som tog över bloggandet på måndagar när jag blev sjuk. Tack Emelie, Helena, Mia och Veronica. God jul och gott nytt år!

Kram från  Jenny

Vill du fortsätta följa mig? Jag finns på Instagram, Facebook och på min hemsida.

En dröm som går i uppfyllelse

Foto: Jini Sofia Lee

Jag har drömt om en särskild dag så ofantligt länge. Dagen då jag skulle få fira min första bok. Nu har jag firat den och det känns som en dröm. Att sammanfatta en av de största händelserna i mitt liv går knappt för jag har inte riktigt fattat att det har hänt än. I lördags hade jag releasefirande för min bok, Kluriga ordens ABC.

Gallerian Skrapan hade ett bokevent den här dagen där flera författare medverkade, bl a Helena von Zweigbergk, Carin Gerhardsen och Pascal Engman. I gallerian fanns skärmar som växlade bilder på mig och de övriga deltagande författarna. Gallerian hade gjort reklam för eventet i tunnelbanan, vid busshållplatser och på sociala medier. Ni hör ju, bara det är ju helt galet.

Första programpunkten för Skrapans event var mitt releasefirande. Vi började med att programledaren och författaren Ylva Hällen intervjuade mig på scenen och vi pratade om bakgrunden till min bok och om hur jag lagt mina juridikstudier på hyllan för att istället satsa på drömmen om att skriva. Sedan läste jag högt ur min bok. Jag kände mig aldrig särskilt nervös, men visst är det ovant att prata i mikrofon och att samtidigt försöka säga någonting klokt. Att se en del av mina vänner sitta och lyssna på mig med ögonen fyllda av tårar var obeskrivligt. Sedan blev det boksignering och där någonstans tappade jag helt tids- och rumsuppfattning. Det var en kö av människor i en timmes tid och det var alltifrån mina närmaste vänner till människor som jag inte hade träffat på över 20 år till helt okända människor. Det var fantastiskt att så många människor hade tagit sig tid att komma dit för min skull. Samtidigt hann jag bara växla några snabba ord med och var och en. Det var en strid ström av människor som passerade som gav kramar, uppmuntrande ord, blommor och presenter.

Jag hade en av mina äldsta och bästa vänner med mig och hon var med under hela eventet och det var ovärderligt. Så det är ett hett tips till alla er som planerar att ordna en releasefest på egen hand – ha med er en vän som kan hjälpa till med de praktiska sakerna på plats samt vara en trygg punkt. Min vän sa redan på morgonen när vi kom till Akademibokhandeln att hon inte trodde att böckerna som de hade tagit in skulle räcka. Själv var jag orolig att det skulle bli många böcker över och att jag skulle få skämmas inför Akademibokhandeln.
Men min kompis hade rätt. Böckerna sålde slut och räckte inte till alla som ville köpa! Jag kan inte annat än känna mig nöjd. Och framförallt tacksam för alla som så generöst köpte flera böcker.

Efter eventet åt jag lunch tillsammans med min vän, hennes mamma och syster. De är som familj för mig. Jag kunde fortfarande inte ta in allt som hade hänt, men det var skönt att omge mig med människor som betyder mycket för mig. När de senare hade skjutsat hem mig och vi kramade varandra hej då, ja, då kom tårarna. För ett ögonblick kom känslorna ikapp och vällde över mig. Då insåg jag, i alla fall lite grann, vad jag just hade varit med. Jag hade just upplevt dagen som jag hade drömt om och längtat efter i så många års tid. En av de absolut största stunderna i mitt liv.

Tack till Skrapan och Akademibokhandeln som lät mig vara en del av ert event och för att ni ordnade allt så fint!
Till alla som kom och lyssnade och köpte böcker vill jag rikta mitt allra varmaste och djupaste tack!
Sist men inte minst, vill jag tacka Anneli, för att du finns vid min sida, i glädje och i sorg. Alltid. Tack!

Skriva författarpresentation

Jenny Gromark Wennberg på favoritkafét Louie Louie på Södermalm i Stockholm. Foto: Henrik Berglund

När min förläggare Emma bad mig skriva en författarpresentation blev jag först galet pepp. Yihoo, jag är snart författare! Klart jag ska skriva en författarpresentation. Några ynka rader, hur svårt kan det va?

Strax därefter fick jag panik och hjärnsläpp, förhalade uppgiften in i det längsta. Jag tyckte att det var riktigt jobbigt att skriva om mig själv i tredje person. Vem tror HON att hon är liksom? En författare? Shit va skämmigt!

Men om inte jag tror på mig själv som författare, vem ska då tro? (Jag skulle ju våga det här året.) Trevande började jag skriva min författarpresentation. Eftersom Kämpa tjejer! är en komedi i magasinsvärlden, ville jag berätta att jag har erfarenheter kopplade till bokens innehåll. Och att den är rolig! Jag skrev klart till slut och skickade presentationen till min förläggare.

Så här i efterhand verkar jag onekligen ha en viss sorts humor. Kolla här:

”Jenny Gromark Wennberg (f. 1973) är manusförfattare och copywriter.

Efter 20 år i reklambranschen och prisbelönta kampanjer som ”Knark är bajs” utvecklar Jenny numera även idéer och manus till tv-serier.

2017 vann Jenny tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling med komedin ”Kämpa tjejer!” som utspelas på ett hälsomagasin i kris.

Precis som huvudkaraktären Jossan har Jenny läst till journalist, praktiserat på magasin och upplevt en tarmsköljning. Dock utan att hitta en Barbie-sko!

Jenny bor på Södermalm i Stockholm med man och två barn. ”Kämpa tjejer!” är hennes debut.”

Vad tycker du? Funkar den?

Ha en fin vecka!

En sjuk författare

Foto: Henrik Berglund

Jag har varit ordentligt sjuk sen i slutet av juli. Legat på sjukhus med en obegriplig inflammation i kroppen. Det har vänt upp och ner på min och min familjs tillvaro. Och det är därför jag inte har bloggat de senaste veckorna.

Jag har ännu inte riktigt kunnat ta in hur illa det har varit. En vän har besökt mig på sjukhuset flera gånger för att hålla mig sällskap. Hon sa: ”Du är en seg typ.”

Det peppade mig. För när du inte kan gå upp ur sängen utan hjälp, tar dig fram med rullator, har hög feber och läkarna inte vet vad det är för fel på dig, behöver du nån som säger att du klarar det. När det till och med gör ont att få en kram.

Jag är nog en seg typ. Det är nog de flesta som ger sig på uppgiften att skriva en bok. Jag ger inte upp. Jag tar ett djupt andetag vid varje nålstick. Jag dricker medicin som smakar gammal karpdamm. För jag vill ut på andra sidan. Skriva manus med mina nyfunna kollegor, leva life och se min yngsta son börja skolan.

Jag minns hur det var att börja första klass. Pyttan och jag sprang in i klassrummet före alla andra. Så otroligt sugna på att lära oss läsa, skriva och ha roliga timmen! Vi blev tillsagda av fröken. Backade och väntade på vår tur. Sen in igen.

Lusten att vilja ut på andra sidan och att vilja skriva är konstant. Den gör mig seg. Jag har så många projekt som bubblar i mig. Men som läkaren sa: ”Det finns inget du kan göra för att påskynda den här processen. Vila och var med din familj.”

Jag är hemma nu.

I oktober debuterar jag som författare. Jag kan inte påskynda processen med min återhämtning, men hoppas så klart att jag är mycket bättre då. Att jag kan skåla med familj, vänner och förläggare – ja, alla som har trott på mig – och springa ut på andra sidan!

Ha en fin vecka!

Ps. Tack bästa Arianna Bommarco för att du skrivit på Debutantbloggen i mitt ställe! Tack debutantbloggarna som har råddat. Och tack vänner, familj och uppdragsgivare för ert stöd. Jag fortsätter nu att skriva blogg på måndagar.

Hur lång tid tar det att skriva en bok?

Foto: Henrik Berglund

”Skriv en roman på 30 dagar!” ”Skriv en bok under semestern!” ”Skriv en roman på fem veckor.” Rubrikerna är tagna ur dagstidningar som Dagens Nyheter och The Guardian.

Det är lätt att falla för snabba lösningar, att tro att det går fort att rassla fram en bok bara du sätter dig ner och skriver. För ett år sen cirkulerade en artikel om Nobelpristagaren i litteratur, Kazuo Ishiguro, i mina kretsar. Det stod att han under endast fyra veckor hade skrivit romanen Återstoden av dagen. Han satt ett antal timmar per dag, rakt upp och ner (och måste ha fått en släng av dead butt syndrome, det kan du googla) medan hans fru tog hela markservicen och serverade honom måltider. Han behövde inte tänka på något annat än sitt manus. Sen var boken i princip klar. Men är det ens möjligt om du lever ett normalt liv?

Jag vet att jag är en snabb skribent. Jag har övat i 20 år på att skriva i mitt yrke som copywriter. Men jag skriver inte en bok på en månad, inte en chans! Och jag tycker att det är synd att den typen av framgångsrecept a la Ishiguros skickas runt och läses som en sanning av typen ”du kan bara du vill.”

När jag började skriva min ljudboksserie fick jag höra att det skulle ta tre månader. Det är hyfsat snabbt marscherat för det är en halv miljon tecken som ska skrivas förutom det tuffa arbetet att hitta på själva berättelsen. Jag tror att det för min del kommer ta uppåt sex månader allt som allt innan den är klar. Så om du som läser det här har skrivardrömmar, låt dig inte luras av de som är snabba och skriver satan. Det tillhör undantagen.

Men har du fyra veckor över i sommar och vill skriva? Grattis! Du kan få ihop ett riktigt bra grovmanus om du jobbar hårt! Se bara upp med att sitta för länge, du vet om du googlar…

Ha en fin vecka!

Ps. Apropå snabb. Paul Auster berättade i tv-programmet Babel förra året att senaste romanen 4 3 2 1 är skriven i ett snabbt tempo. Författaren trodde att det skulle ta mer än fem år att skriva boken, men det tog ”bara” tre och ett halvt år.

En lärares avgörande roll

Foto: Jini Sofia Lee

Det finns lärare och så finns det lärare. Saker som lärare har sagt eller gjort under årens lopp sätter sina spår. Både om det har varit bra eller mindre bra saker. Oftast sätter de sig som en sanning. På det sättet har lärare verkligen möjligheten att påverka framtiden för en elev. Under mellanstadiet och högstadiet älskade jag att skriva. Jag minns att vi fick skriva mycket i skolan och vi fick fantisera fritt och skriva vilka berättelser vi ville. Det var det absolut roligaste jag visste. Jag hade bra betyg i svenska på högstadiet och kände att skriva nog faktiskt var något jag behärskade.

Sedan förändrades allt på gymnasiet. Plötsligt fick vi inte längre skriva skönlitterära berättelser. Istället var allt väldigt styrt. Vi skulle skriva diktanalyser och bokreferat, men vi fick inte välja dikter eller böcker själva. Vi skulle göra textanalyser och skriver uppsatser utifrån fasta teman. Jag fattar, gymnasiet är en förberedelse för högskolan. Men betyder det ändå att det inte kan finnas något utrymme för att ibland få skriva fritt om valfritt ämne? Att ändå låta fantasin och kreativiteten få leva. Kan det inte finnas utrymme för att få välja en bok eller en dikt som en tycker om? Kan inte läsandet och skrivandet få vara roligt och lustfyllt?

Av någon anledning verkade min svensklärare på gymnasiet inte gilla mig och min bästa kompis. Vi blev allt som oftast sedda som en enhet istället för två individer. Jag minns att min klasskompis, som också alltid hade tyckt om att skriva och var bra på det, fick tillbaka en uppsats där läraren hade dragit ett rött diagonalt streck över en hel sida utan någon som helst kommentar eller förklaring. Det var rena döden för skrivlusten och självförtroendet.

Plötsligt fick jag betyg 3 på alla uppsatser och inlämningsuppgifter och det blev också mitt slutbetyg i svenska på gymnasiet. När jag gick ut gymnasiet gick jag också ut med den tvärsäkra uppfattningen att jag absolut inte kunde skriva.

Några år efter att jag hade gått ut gymnasiet bestämde jag mig för att läsa upp mina betyg för att komma in på juristlinjen. När jag gick igenom mina betyg bestämde jag att det fanns två ämnen som jag inte ens skulle försöka höja betygen i för att jag visste att jag inte skulle klara av det. Det ena ämnet var matematik och det andra var svenska, svenska språket. (Vi hade två svenskämnen).

Det första ämnet som jag läste upp var svenska, litteraturhistoria. Jag skulle förutom ett muntligt prov, skriva fem diktanalyser av valfria dikter samt skriva två bokreferat. Vid det muntliga provet gick läraren (inte min gamla svensklärare) även igenom mina diktanalyser och bokreferat. Hon frågade då om jag tänkte läsa upp betygen i fler ämnen. Det skulle jag ju.

”Du skriver verkligen bra. Du borde läsa upp ditt betyg i svenska; svenska språket”, sa hon.

Va? Hade jag verkligen hört rätt? Skriver bra? Det kan ju inte stämma. Min svensklärare på gymnasiet hade ju under tre års tid övertygat mig om motsatsen. Jag kunde inte ta in orden där och då, men efter några dagar funderade jag på vad läraren faktiskt hade sagt. Hon var trots allt lärare i svenska och läste förmodligen dagligen texter som gymnasieelever skrev. Det fanns ingen anledning till att hon skulle säga så om hon inte menade det. Jag tog därför så småningom mod till mig och läste upp mitt betyg i svenska, svenska språket och fick ”en solklar 5:a” som de lärarna sa som bedömde mig i det ämnet.

Jag kan inte låta bli att tänka på vad som hade hänt om den där läraren aldrig hade sagt till mig att jag skriver bra. Hade jag någonsin vågat skriva igen? Hade jag någonsin blivit författare? Det gör lite ont att tänka på det. Tänk om jag hade fortsatt leva med den fullständigt felaktiga bilden av mig själv.

Jag hoppas att alla lärare förstår vilken inverkan deras ord och handlingar har på ett barns eller en ungdoms liv. Jag har länge tänkt att jag borde skicka ett ex av någon av de novellsamlingar jag medverkar i till den lärare som sa de avgörande orden till mig och tacka henne. Idag är dagen då jag tänker göra det. För jag är henne evigt tacksam.

Gästbloggare: Maria Nygren

Maria Nygren

En ung kvinna med den största av drömmar gick på Dramatiska Institutets filmlinje. Hon hade alltid varit intresserad av var gränsen går mellan fantasi och verklighet och just nu arbetade hon med en långfilm som hon döpt till ”100 meter lycka”. Manuset handlade om den 17-åriga Ninna som har det svenska rekordet på 100 meter och hon tränar natt och dag för att komma till VM. Men på samma gång ligger hon orörlig i ett mörkt rum. Hennes kropp, märkt av sjukdom, har börjat angripa sig själv och hon blir snabbt allt sämre.

Kvinnan som skrev den historien var jag, och filmmanuset vann vidunderligt nog Nordisk film och tv-fonds stora tävling Nordic Talent. Nu skulle det bli till långfilm och jag började samarbeta med ett danskt filmbolag. Det var eufori, känslan av springa minst lika snabbt som Ninna, att nudda molnen, nej långt över molnen – att röra vid solen.

Och som det brukar gå i sedelärande historier gick det också för mig – solen brände alltför starkt, det uppstod en massa konflikter, jag kompromissade sönder min historia och till slut stod jag där, ensam i askan med ett filmmanus som jag inte ägde rättigheterna till. Och någonstans där, när jag var längst ner i Ninnas orörliga mörker, insåg jag till slut att jag kunde ta tillbaka min historia, ge den en form som inte krävde regissör, producent och en mångmiljonbudget. Och så blev det – ”100 meter lycka” blev min romandebut.

Sex år senare, hösten 2017 arbetar jag som lärare på Skrivarakademin och under en av lektionerna diskuterar vi de berättartekniska skillnaderna mellan filmen och romanen. Jag låter eleverna läsa ett utdrag av det ursprungliga filmmanuset till ”100 meter lycka” och därefter samma scen som litterär text. På vilka sätt skiljer de sig åt?

Först är det tyst, något enstaka nervöst skrapande med fötter, och jag uppmanar dem att våga vara rättframma. Här finns ingen hänsyn att ta, bara saker att upptäcka och lära sig av. Och så till slut säger en av dem att filmscenen var stringent, återhållsam och intressant medan den i bokform blev babblig och omständlig med alltför många tankekast.

”Precis”, svarar jag. ”Och varför blev det så?”

Ingen av dem hade något svar.

Men nu, så här många år efter att jag skrivit de två varianterna, har jag det.

När jag gjorde om historien från film till litteratur var jag så svältfödd på att få veta exakt allt som rörde sig inuti mina karaktärer (på film finns ju bara vad de gör och vad de säger, inga tankar och långa inre monologer). Jag var så lycklig över att få skriva exakt hur jag ville – detta att varje litet infall, varenda tanke kunde stoppas in, att jag ärligt talat sket i om det gjorde boken sämre.

Lusten att skapa utan kompromisser, utan en tanke på framtida läsare, var det enda som drev mig. Observera att det här inte är en särskilt smart strategi för att nå ut och sälja böcker, och idag hade jag förmodligen inte skrivit boken på det sättet jag gjorde. MEN samtidigt finns det något i detta som jag tycker är viktigt att påminna sig om – för att orka med skrivprojekt som tar enorma mängder tid och liv i anspråk måste lusten sättas allra främst. Den där lusten som får orden att rinna ur fingrarna.

För det är inte drömmen om försäljningssiffror och tv-soffor som bär dig genom skrivandets alla vedermödor, det är musiken som bryter fram under långa skrivpass – den som berättar att det här är ditt eget att fritt forma som du vill, och så länge du skriver är allt, precis allt tillåtet!

Eller som Gunnar Ekelöfs sa det:

Tag och Skriv

Om livet, om de levande.

Om döden, om de döda.

Om älska och hata.

Om öster och väster,

de två som aldrig skall mötas och aldrig skiljas,

blott ana varandras närhet,

förnimma och följa varandras rörelser,

så som människan måste i hat och i kärlek.

 

Maria Nygren är författare och manusförfattare. Hon har skrivit tv, film och fyra romaner, varav ungdomsboken ”Fjärde riket” blivit den mest uppmärksammade. Våren 2019 släpper hon ”Pojken utan namn” på Bonnier Carlsen.

 

Gästbloggare: Sanne Forslund

Foto: Hans Blomberg

Att bestämma sig

Steg 1: Planen
Nyss fyllda 63 år debuterade jag med boken ”I mors klor”, en roman om en tillsynes helt vanlig familj men där det under den välpolerade ytan döljer sig ett mörker i form av en narcissistisk mor.

Själva idén att skriva om narcissism väcktes för flera decennier sedan tack vare en intressant artikel som handlade om personer med grandios självuppfattning. Beskrivningen framkallade en stark aha-upplevelse och lockade mig till mer läsning i ämnet. Ju mer jag läste, desto större blev igenkänningsfaktorn. Och min egen berättelse ville ut.

Men föga överraskande räckte tiden aldrig till. Att hitta luckor dagtid fungerade lika dåligt som att försöka stiga upp i ottan eller skriva på nätterna. Åren gick. Och den perfekta tidpunkten fortsatte lysa med sin frånvaro.

Runt femtiofemårsåldern började en fråga dyka upp allt oftare från omgivningen: –Vad ska du göra när du fyller sextio? Ja, vad skulle jag göra? Fanns det något som saknades i mitt liv? Nej, ingenting. Eller jo förresten, det fanns en gammal dröm. Att skaffa en storpudel. Och en ny cykel till mig och hunden. Kvar fanns också den där gäckande hägringen – att skriva min bok om narcissism.

Och en plan började sakta men säkert ta form: Sextio, ett ord med begynnelsebokstaven S. Varför inte göra slag i saken och som sextioårspresent förverkliga mina tre önskningar som alla inleddes med S-ljudet: Skriva. Storpudel. Cykel. Familjen blev invigd och under åren fram till den jämna högtiden förberedde jag mig mentalt, praktiskt och ekonomiskt. När dagen kom, den 30 september, visade det sig att det där med att bestämma sig på riktigt, det hade fungerat. Cykel och pudel var på plats liksom ett presentkort hos en skrivcoach. Första oktober började jag skriva.

Steg 2: Ut ur garderoben
Ett år senare var mitt författande fortfarande en väl förborgad hemlighet, det var bara de närmaste som var invigda, och jag stod nu vid ett vägskäl: gå vidare och försöka publicera eller lägga ner. Dags för ett nytt beslut. Jag valde det förstnämnda, kom ut ur skrivargarderoben och blev öppen med mina ambitioner. Det var en lättnad. Men ställde också krav. För nu fanns det förväntningar på att romanen skulle ges ut. Och hur gjorde man då?

Min allra första åtgärd blev att kontakta en god vän, kunnig inom marknadsföring. Inom kort hade vi satt ihop en referensgrupp som bestod av ett par PR-personer, en författare, en bokhandlare och några idésprutor. Den gruppen stöttade hela processen, lärde mig mycket och, viktigast av allt, trodde på mig.

Steg 3: Att sätta punkt
När är en bok klar? Förmodligen aldrig. Att bestämma sig för att sluta skriva och sätta punkt var definitivt inte lätt. Men även det beslutet var tvunget att tas, trots att det kändes jobbigt att gå från introvert skrivande till extroverta aktiviteter som förlagsjakt, bokomslag, baksidestexter, PR, releaser … För att inte ge tappt i det här läget tog jag fortsatt hjälp av både mitt stödgäng och av tydligt formulerade handlings- och tidsplaner.

Steg 4: Sen då?
Sista steget har inletts. Romanen är ute. Och ytterligare en period har infunnit sig där fler beslut borde fattas, den här gången för att boken inte ska bli yesterdays news alltför snabbt. Jag försöker samla kraft, upparbeta motivation, känna inspiration. Men energier tycks vara svårstyrda, speciellt om en uppföljare samtidigt lockar förföriskt från tangentbordet. Så är det för mig. ”I chefens revir”, som handlar om narcissism på arbetsplatsen, vill bli skriven. Kanske är den klar i höst. Eller nästa år. Vi får se, det finns inga handlings- och tidsplaner ännu.

Sanne Forslund är bosatt på Gotland och debuterade i november 2017 som författare efter ett yrkesliv som marknadsekonom, skribent och projektledare. Hon har även hunnit med att jobba som flygvärdinna, resebyråtjänsteman, sekreterare och lärare. Alla dessa erfarenheter hoppas hon ska fortsätta tjäna som inspiration till fler romaner.

Sanne Forslund hittar du här på facebook och instagram.

Satsa på författardrömmen?

Foto: Henrik Berglund

Det sägs att var tredje svensk drömmer om att bli författare.

Läste i tidningen Skriva att en forskare kommit fram till att bland det värsta för dem som refuserats är att identiteten som författare förvägrats dem.

Och visst är det något märkvärdigt med att bli antagen? Då ingår du i en speciell promillesklubb som passerat nålsögat. Dessutom verkar författarens status bara ha ökat under senare år, åtminstone den bästsäljande. Det är inne att vara en framgångsrik författare. Kanske inte så konstigt att många drömmer om att ge ut en bok?

Jag är en av var tredje svensk, men jag drömmer inte bara. Jag är en av galningarna som sagt upp sig från jobbet för att satsa på författaryrket! Kan fortfarande knappt fatta att jag gjorde det för 1,5 år sedan. Som medelålders och senior inom ett yrke var det en stor omställning att bli student. Men också spännande, kittlande och häftigt som ett åk Harry Potter and the Escape from Gringotts. En tripp jag unnade mig oavsett resultatet. För det hade jag klart för mig, manusutbildningen garanterade inte att jag skulle få ett enda jobb.

Förhoppningsvis kommer jag inte att bli bitter i framtiden och tänka att jag slarvat bort en barndomsdröm. Jag kommer inte behöva fundera ”om jag bara” och ”tänk om”. Nu testar jag mig fram som debuterande författare och manusförfattare i film- och tv-branschen. Jag är en rookie.

Så. Vad har jag lärt mig hittills av att satsa fullt ut på författardrömmen?

Säg inte upp dig

Om du vill slippa ha jordens blåslampa i baken ska du inte säga upp dig. Du kan till exempel få tjänstledigt för att studera eller starta ett aktiebolag. Vill du ändå ha blåslampa? Kör, bara kör!

En manusutbildning kan vara snabbaste vägen till ett författarskap

Eftersom var tredje svensk drömmer om att bli författare är konkurrensen stenhård. Många debutanter har en skrivutbildning eller är kunniga inom dramatik.

Sätt upp mätbara mål

Hur ska du annars veta att du närmar dig dina drömmar? Att bocka av delmål på en galen bucket list är stärkande för självförtroendet och det behövs. Om du inte rör dig närmare ditt mål, stanna upp och fundera vad som krävs för att nå det och arbeta på det.

Följ dina idoler

Förebilder är dem du lär dig av. Kolla tv-serier och läs mycket böcker. Fundera på vad det är du tycker är så bra. Och som flera skrivlärare sagt: inspireras enbart av de bästa.

Skriv så som du skriver

Det är lätt att förföras av tanken på att bli en framgångsrik författare och därför kopiera sådana. Men det är din unika röst och berättelser som är ”ditt guld”.

Lär dig genrer och grundläggande dramatik

Om du vill slippa bli refuserad är det rätt bra att ha koll på.

Du lär känna nya människor

När jag började plugga på heltid saknade jag mina forna kollegor och kreativa parhästar massor (det gör jag fortfarande). Det är ensamt att skriva. Men du lär känna nya människor och hamnar i nya kreativa sammanhang om du aktivt söker upp dem. Det är precis så här klyschigt: när du stänger en dörr öppnas en annan!

Idag står jag i startgroparna för att börja driva mitt eget företag på heltid. Hur det går står ännu i stjärnorna, men en sak är säker. Jag är fortfarande en av var tredje svensk som drömmer om att bli författare.

Ha en härlig påskvecka!

En bra idé kan ta dig hur långt som helst

Drömsemestern då jag fick ett drömbesked. Jag har fått jobb!

Som copywriter är det din portfolio med idéer du söker jobb med. Jag har märkt att som författare gäller samma sak. Med en bra idé kan du komma hur långt som helst!

Just nu läser min förläggare manuset till Kämpa tjejer! och jag väntar spänt på feedback. Manuset som alltså ännu inte är klart har öppnat många dörrar för mig och det beror på idén. Den är inte så märkvärdig och kan sammanfattas så här: En journaliststudent som aldrig tidigare har tränat har fått en praktikplats på ett krisdrabbat hälsomagasin.

Visst låter det simpelt? Det ska vara enkelt att presentera en idé. Så fort det blir krångligt är det svårare för andra att förstå/köpa den. Ofta refereras det till hisspitch, både i reklam- och bokbranschen. Alltså så lång tid det tar att presentera en idé för någon under en hissfärd. Det kan vara smart att tänka ut en sådan för din idé för att se om den bär.

När jag för tre år sen skrev klart mitt första romanmanus, som refuserades vänligt men bestämt av alla stora förlag i Sverige, hade jag inte någon supertydlig idé. Jag skrev på ren och skär lust från början till slut. Då visste jag knappt vilken genre jag skrev i och jag hade heller ingen vidare kunskap om dramatik. Men det hade jag när jag formulerade idén till Kämpa tjejer! ett år senare. Jag pluggade dramatik kvällstid och jobbade hårt med flera olika idéer. Kämpa tjejer! var den som stod ut mest.

Idén har hjälpt mig att komma in på två manusutbildningar, Alma och StDH. Den har vunnit tidningen Skrivas och Storytels manuspitchtävling 2017 och bidragit till att jag fått ett bokkontrakt. Och inte minst har den varit min biljett in i film- och tv-branschen. Idag ansluter jag till en manusgrupp och ska skriva ett avsnitt för en komediserie. Hurra!

Så hur gör en då för att formulera en idé som passar en roman, ljudboksserie eller tv-serie? Mitt bästa råd är att gå en skrivkurs (t ex en kvällskurs), ta fram flera idéer och lära dig mer om dramatik. En bra början för blivande författare och manusförfattare är en bok som jag har skrivit om tidigare: Into The Woods av John Yorke.

Kör så att det ryker!

Rapport från skolbänken

Så här börjar tv-serien Bron. Foto: Ola Kjelbye

Att plugga tv-serier på Stockholms Dramatiska Högskola är en dröm, om än en rejält stressig sådan för en student som samtidigt skriver en ljudboksserie. Tur att serien snart är klar, åtminstone första versionen!

Tanken är att vi studenter ska presentera en idé till en tv-serie för SVT i slutet av terminen. Jag har en idé, men det är långt kvar innan jag har en färdig pitch. Ju mer jag pluggar desto mer respekt får jag för yrket. Att få till en unik idé för en tv-serie med både en hook och twist som ska tilltala en viss målgrupp är inte helt enkelt.

I fredags hade vi en heldag med Hans Rosenfeldt, huvudmanusförfattare till tv-serien Bron. En enorm succé som har sålts till 178 länder, otroligt mäktigt! Hans Rosenfeldt berättade om arbetet med serien och bjöd generöst på sina erfarenheter. Han rekommenderade oss studenter att se mycket serier och analysera vad vi gillar/ogillar och varför. Allt för att bli bättre manusförfattare.

Hans Rosenfeldt växlar mellan att skriva romaner och tv-serier. Jag frågade om skrivprocessen skiljde sig åt, men nix. Han arbetar ungefär på samma sätt med både bok- och tv-manus. Skriver storyline först och bryter sedan ner det i kapitel eller avsnitt. Jag läste att kriminalromanerna om Sebastian Bergman, skrivna tillsammans med Michael Hjorth, är sprungna ur en tv-serieidé som blivit ratad. Det blev en bästsäljande romansvit istället!

Är du nyfiken på att skriva tv-serier och dramaturgi? Jag rekommenderar 2 kursböcker som jag haft både på Alma manusutbildning och nu på STDH:

1. Into The Woods av John Yorke

Bland annat om tre- och femaktstrukturen, som är bra även för romanförfattare.

2. Writing the TV Drama Series 3rd Edition: How to Succeed as a Professional Writer in TV av Pamela Douglas

En hel del om hur branschen fungerar i USA, men också om hantverket.

Ha en fin vecka!

Ps. Rätt svar på Instagramfrågan är förstås Bron.

Att skriva en barnbok – lätt som en plätt, eller?

Foto: Jini Sofia Lee

Det tycks finnas en föreställning bland vissa att det skulle vara lättare att skriva barnböcker än att skriva romaner för vuxna. Jag har bland annat fått kommentaren:

 ”Det kan väl inte vara så svårt att skriva en barnbok? Det är ju så lite text.”

Ja, det stämmer att det är lite text, men det är just det som gör det svårt. Att skriva långt är sällan något problem. Däremot tror jag att de flesta som skriver kan hålla med om att det är betydligt svårare att fatta sig kort. Att säga mycket med så få ord som möjligt är betydligt svårare än tvärtom. Varje ord måste vägas på guldvåg. Därför tycker till exempel många att det är svårare att skriva en novell än en roman eftersom en måste begränsa sig.

Jag har hittills främst skrivit för barn, men jag har också fått ett antal noveller publicerade och jag har även skrivit klart utkastet till min första roman. Och jag kan säga att jag tycker det är mycket svårare att skriva för barn. Bilderböcker är extra knepigt eftersom en måste ta i beaktande vad som kan sägas i bild istället för i texten. Jag illustrerar dessutom inte själv, men måste alltså ändå tänka i bilder.

En ska lyckas skapa ett drama med endast några meningar per sida. Dessutom skriver du för en målgrupp som du inte själv tillhör. Du vet egentligen inte alls hur barn tänker eller uppfattar det du skriver. Utöver det ska texten även tilltala vuxna eftersom det är de som ska köpa och läsa boken för barnen.

När jag skrev det som ska bli debutbok undrade jag många gånger om jag inte hade tagit mig vatten över huvudet. Boken är nämligen skriven på rimmad vers och jag hade aldrig någonsin skrivit på rimmad vers tidigare. Ändå hade jag gett mig tusan på att den här boken skulle vara skriven på just rimmad vers och ingenting annat. Och envis som jag är gav mig förstås inte när jag väl hade bestämt mig. Jag kan utan tvekan säga att det har varit den svåraste utmaningen jag någonsin har utsatt mig för när det kommer till skrivandet. Eftersom det är en ABC-bok och alfabetet består av 29 bokstäver skulle jag alltså skriva 29 rimmade verser med någon slags vettig substans, helst lite humor och med glimten i ögat. Jag vet inte hur många gånger jag har svurit åt det där manuset och hur oändligt många timmar jag har jobbat med det. För att inte tala om hur gånger jag ville kräkas på manuset. Men någonstans kände jag på mig att om jag bara lyckades färdigställda manuset så skulle jag kunna få det utgivet.

Det var därför förstås tungt när de första refuseringarna kom. Hade jag lagt ner så mycket tid och arbete på något som i slutändan inte skulle bli en bok?
Nu sitter jag istället här och längtar oändligt mycket efter den dagen då jag får hålla i min debutbok. Jag hoppas att jag kommer att känna mig stolt då. Stolt över att jag lyckades bestiga, det som för mig var, skrivandets Mount Everest.