Hej debutanter,
En mikroroman? Två karaktärer, 140 tecken per inlägg under ett år, minst
ett inlägg om dagen, ibland så många som tre? Totalt blir det ungefär 1500
inlägg. Jag blev svimfärdig av bara tanken.
Men idén var så galen att jag var tvungen att försöka. Jag valde tidigt
att inte ha ”litterära” ambitioner. Jag ville inte, som hos några
utländska förlagor, att miljöbeskrivningar och händelseförlopp skulle
blandas med repliker. Det blir ofta bara ett svårförståeligt kaos, och jag
tycker inte att 140 tecken räcker till den formen av uttryck. Istället
reducerades berättelsen till bara Minas och Eriks repliker, och handlingen
drivs långsamt framåt med deras funderingar. För mig var det intressant
att se Erik och Mina som ”riktiga” personer och låta dem tala och bete sig
som folk på twitter gör mest. Och bara efter några inlägg insåg jag att
Erik och Mina hade fått ett eget liv. Sådär löjligt, som man hör att
författare säger ibland: ”Den här berättelsen ville skrivas, karaktärerna
blev levande för mig”. Att skriva om karaktärerna igen, på ett nytt sätt,
från ett annat perspektiv, har fått mig att förstå dem ännu bättre.
Att twittra fram en roman är ungefär motsatsen till att skriva en bok på
riktigt. Jag hade manuset bredvid mig, gick igenom scen för scen, sida för
sida. Om det är fredag kväll i boken och Erik sitter ensam och gråter över
en Capricciosa twittrar han givetvis om det. Pappersboken utspelar sig
under ett år – lika länge som mikroromanen pågår. Att mikroromanen pågår
så länge är projektets styrka. Inlägg för inlägg lär man känna
karaktärerna, och jag tycker om trögheten i det långsamma läsandet.
Läsare kan alltså följa huvudkaraktärerna i boken i ”realtid”. Man kan
börja läsa mikroromanen nu tills den riktiga boken kommer ut och sedan
läsa dem parallellt. Mikroromanen kan självklart också läsas fristående,
men tillsammans med den riktiga boken förstår man inläggens fullständiga
mening. Det läggs till ytterligare en dimension – mikroromanen blir ett
mervärde. En liten present från mig till dig.
”Och allt är förvridet” är först och främst en relationsroman. Med hjälp
av twittrandet fördjupas och förtydligas deras relation, både för mig och
för läsarna som tar del av den. Men boken är också en spänningsroman och
problemen med ett sådant här experiment är många. Dels kan den fiktiva
Erik följa den fiktiva Mina, och det är bärande för pappersboken att Erik
är ovetande om Minas reaktioner. Dels är boken en spänningsroman, och
inläggen får inte avslöja för mycket av handlingen. För mycket information
skulle kunna spoliera läsupplevelsen av den fysiska boken helt. Samtidigt
måste det ju hända någonting. Bara en massa lösryckta repliker utan mening
eller mål är ointressant.
Sedan fanns det också rent praktiska problem. I boken blir man ibland
påmind om vilket datum det är, men eftersom texten utspelar sig under
hösten 2008 till sommaren 2009 och twittrandet i nutid blir det en viss
förskjutning av dagarna. Den 21 juni är ju en söndag i år, men i boken är
det en lördag. Varför sitter de och super till på en söndag? Ska de inte
upp och jobba? Är de alkoholister hela bunten? Jag har tvingats bläddrat
en hel del i kalendern för att få ihop allt.
Lite pyssel helt enkelt. Men det var det värt. Hoppas att ni tycker detsamma.
/Emma
Debutantbloggen 