Spel och böcker – några stora skillnader

Skriva en bok, skriva ett spel… hur stor skillnad kan det vara? Ganska stor, upptäckte jag när jag tog steget från det skönlitterära in i gaming-världen.

_{Screenshot från spelet Wavetale. Bild: Thunderful Games}

När jag fick chansen att skriva manus för spel var jag både lyrisk och överväldigad. Jag hade jobbat med spel i flera år i en marknadsföringsroll, och jag kände mig trygg i mitt skrivande – men jag hade ingen som helst utbildning och knappt någon praktisk erfarenhet av hur man bygger ett narrativ med ett interaktivt medium i åtanke. Jag har fått lära mig under tiden jag jobbat, och det har varit både spännande och ibland tungt.

Så om du är nyfiken på spelskrivande tänkte jag ta tillfället i akt att ge dig ett litet försprång. Här är några viktiga saker att ha i åtanke som skiljer sig från traditionellt skrivande!

Du är inte ensam om att berätta

Precis som filmer och serietidningar så är spel ett väldigt visuellt medium. Du behöver – och ska – inte berätta allt i text. Manuset är bara en del av narrativet, så ta alla chanser du kan att låta delar av berättelsen komma fram via karaktärernas utseende och rörelser, eller lämna ledtrådar till hur världen fungerar eller din karaktär lever i miljöerna spelet utspelar sig i. HUR spelet spelas påverkar också. Du kan skriva hur många repliker du vill om att din karaktär är en djurälskare, men om spelaren sen förväntas skjuta varenda varelse som dyker upp kommer spelet som helhet säga något annat.

Allt kostar – tid eller pengar

Stora explosioner, karaktärer som gör volter eller byter kläder varje dag. Billigt i en bok – ofta dyrt i ett spel! Oavsett om man gör ett kommersiellt projekt eller jobbar gratis på hobbynivå så är det viktigt att ha med sig att all interaktivitet, art och animation tar tid. Det kommer bli viktigt att prioritera vilka delar av din berättelse som är viktig – och vad som går att förenkla.

Jag diskuterar spelet karta med programmeraren Katharina Wünder.

Glöm inte spelaren

I en bok kan du själv ha bra kontroll över tempot. Du bestämmer vilken väg läsaren ska ta framåt, och i vilken fart (såvida inte läsaren lägger din bok på hyllan och plockar upp den flera veckor senare). I ett spel är det istället ofta spelaren som tar den rollen. Om du skrivit ett majestätiskt intro där spelaren – hjälten! – blir ombedd att ta sig till hamnen där ett farligt monster väntar, så kanske hen gör det. Eller så kanske hen går och ser sig om i staden och spelar minispel medans invånarna runtomkring skriker i panik över hur deras hem är under attack. Det här varierar såklart mycket mellan genres och hur spelet i fråga funkar, men det är alltid bra att ha spelaren i åtanke och inte förvänta sig att alla kommer uppleva din berättelse det sätt du tänkt.

Alla bryr sig inte

Läsare köper en bok för att uppleva en berättelse. Spelare köper ett spel för att uppleva en berättelse… eller bygga ett hus. Eller skjuta aliens. Eller hänga med sina kompisar. Eller lära sig köra snabbare än andra. En hård sanning man måste ta till sig är att vissa spelare är ointresserade av berättelsen. De kanske struntar i att läsa dialog, eller hoppar över cutscenes. Det kommer alltid vara en balansgång i att ge narrativet den plats det förtjänar utan att låta det overstay its welcome. Och framförallt är det viktigt att tidigt ta beslut om (eller få information om) huruvida spelet är fokuserat på gameplay, berättande eller något däremellan.

Jag skulle kunna fortsätta länge, men ni som läser har ju böcker att skriva och läsa – och kanske som jag också spel att spela! Vill ni veta mer om hur spelskrivande går till rent pratiskt? Säg till, så lovar jag att det blir fler inlägg på temat! Vill ni spela något jag skrivit? Spana in Wavetale på valfri plattform!

Gott nytt år!
Alexandra Dahlberg
@alexandraskriver

Allt börjar med fantasin!

Jag är fortfarande nio år och författare, som jag skrev i mitt första inlägg på bloggen. Men jag är också nittio år och författare, för så mycket har jag åldrats (eller mognat) under det här året. I dagarna fick jag tillbaka barnboksmanuset av redaktören på Idus förlag och då sjunker det på riktigt in. Jag har förmånen att skriva en bok för nioåringar, som precis som jag slukade böcker i den åldern. Det är en ynnest och jag ska göra mitt allra bästa för att nå fram med budskapet. På jullovet ska jag och min mycket goda vän och medförfattare Sofia Brattstig sätta oss ned och gå igenom manuset, mening för mening. Det blir precis som när vi var nio och hittade på fantasilekar. Vi umgicks varenda dag, och kunde vi inte träffas pratade vi i telefon så ofta och så länge att hennes föräldrar var tvungna att skaffa dubbla telefonlinjer.

Jag har under det här året kommit till olika insikter om hur jag fungerar som författare:
Jag skriver för att jag gillar det så mycket att jag inte kan låta bli.
Mitt mål är inte att kunna leva på böckerna.
Responsen från läsare betyder allt.
Skrivarkompisar är guldkanten på författartillvaron.

Kom ihåg att allt börjar med fantasin! Först föreställer man sig att man kan skriva en bok. Sen gör man det. Själva utförandet kan man göra på många olika sätt. Jag har hittat ett sätt som funkar för mig. Jag vet att om jag frigör lite tid och ser till att övriga livet är i någorlunda balans så finns berättelserna där. Om jag sedan sätter lite tidspress på mig själv får jag också den där sista energin som gör att manuset blir färdigt. Förlagskontrakt ser jag som ett kvitto på att jag har kommit i mål.

Jag är generellt mycket dålig på att säga hej då. När det är dags att lämna är jag redan långt bort i tankarna. Det tar emot att ta avsked här också. Inte för att jag vill dröja mig kvar för en säsong två, för jag identifierar mig inte längre som debutant, men för att bloggen inte på något sätt kommer att lägga ned. Tvärt om, jag är helt säker på att de nya författarna kommer gå in med all sin energi på att hålla bloggen levande, relevant och intressant under nästa år. Ända tills det är dags för ett nytt debutantgäng att göra samma resa.

Vi ses!

Emma Lind
Webb: emmalind.se
Instagram: emma_lind_forfattare
Facebook: Emma Lind Författare

En ny debut

Orkar ni lyssna på en antagningshistoria till? Jag vet att det kan kännas både inspirerande och jobbigt på samma gång när någon annan skriver på kontrakt. Den här gången ska jag bli barnboksförfattare och det känns som om jag ska debutera på nytt.

Jag har varit med i facebookgruppen Barnboksförfattare och barnboksillustratörer sedan 16 oktober 2014. Jag gick med när jag deltog i ett par olika barnboksantologier men har sedan dess haft mycket låg profil i gruppen. Jag älskar dock att läsa diskussionerna och gläds med varje ny bok som presenteras där. Framöver hoppas jag känna mig mer som en i gänget än en fluga på väggen. För nu är det klart, kontrakt är skrivet och en ny bok för 9-12 åringar är under produktion.

Det började med ett inlägg i facebookgruppen från Ulrika Slottner, förläggare och grundare av Idus förlag. ”Vi får ofta frågan om vad vi letar efter för manus just nu. Oftast blir svaret: ”Det som får oss att säga wow!” Just nu har vi dock också ett par ämnen som det frågas mycket om. Det ena är böcker om skilsmässor och det andra är om reumatism.” Skilsmässor kan jag inget om. Men reumatism! Jag slängde mig på luren och ringde en vän. ”Är du med?” Hon kan mer om sjukdomen än jag kan, framför allt när det gäller barn. Och att få skriva en bok med henne vore rena drömmen. Så vi satte igång och tänkte att efter sommaren lär vi ju ha ett manus som vi kan skicka in. Vi till och med mailar till Ulrika i början av sommaren. Tänker att det är bra att hon vet att vi jobbar på det. Eller, i alla fall, att vi planerar att jobba på det …

Och sommaren kom och sommaren gick. Visst blev det skrivet en del, men ni vet hur det är. På sommaren finns det så mycket annat kul att göra. Och så kommer hösten och ett till inlägg från Ulrika i samma grupp. Tänk om någon annan skulle hinna före! Plötsligt känns det som en tävling. Vi skriver och skriver, läser andra böcker för barn i samma läsålder, funderar och skriver om. Vi har trots det en hel del kvar att skriva när jag kliver in på Bokmässan i Göteborg och ser Ulrika i Idus färgglada monter. Jag botaniserar bland böckerna och känner otroligt starkt att jag skulle vilja vara en del av Idusfamiljen.

När Ulrika vänder sig mot mig och börjar prata så säger jag det. ”Vårt manus om reumatism är nästan klart, du får det på mailen inom kort.” Ibland öppnar sig munnen och säger något man inte visste att man tänkte säga. Ulrika presenterar mig glatt för monterkollegorna och säger att hon ser fram emot manuset.

Så nu gällde det verkligen att skriva färdigt. En månad tar det, sedan skickar vi manuset direkt till Ulrika som tackar för förtroendet. Två veckor senare mailar hon tillbaka att manuset känns helt rätt för förlaget och att vi är välkomna med frågor.

Och det är här jag får lust att skrika så väggarna skallrar som jag berättade om i mitt förra blogginlägg. Vid första antagningen var jag glad men tveksam. Hade frågor, funderade, hörde mig för hos vänner och bekanta. Men i det här fallet handlar det om ren och skär glädje. Vi har inga frågor, inte en enda. Dagen därpå skriver vi kontrakt.

_______________________________________________________________________________________________________

_________________________________________________________________________________________________________

Vill ni veta hur det kändes? Bara för er fotograferade jag mig själv, minuter efter antagningsbeskedet.

Har du också skrivit kontrakt och debuterar med någon bok (fakta, barnbok, vuxen, ljudbok …) tveka inte, utan läs det här och ansök till oss för att ta över bloggstafettpinnen för 2023.

Feelgoodmanuset växte fram ur ilska

Man ska inte underskatta ren och skär ilska som drivkraft. Under många år trodde jag att jag skulle debutera med ett helt annat manus. Jag hade skrivit en början till ett teatermanus och gick långt i en tävling – så långt att min text blev uppläst på scen av riktiga skådespelare. Någon gång bara måste jag få uppleva det igen. Det var en fantastisk känsla att höra publiken skratta åt skådespelarnas repliker.

Manuset dansade runt några vändor hos ett par olika regissörer. Sedan dog det.

Jag återupplivade manuset, likt Frankenstein som skapade liv utifrån döda kroppar kombinerade jag manuset med ett annat halvfärdigt manus som jag hade sparat sedan tidigare. Jag lappade och lagade, skrev om och bearbetade. Lät det vila. Blottade det för testläsare. Anlitade lektör. Skrev om i jagform, bytte till tredje person. Tonade ner humorn och lät allvaret ta plats. Jag bytte genre. Lät det vila igen. Bytte titel. Skar ned hälften. Började om.

Tills jag en dag helt enkelt fick nog. Jag vet exakt när det hände. Kommer ni ihåg när pandemin dundrade in över landet? Där och då bestämde jag mig för att ge upp det gamla och istället skriva något som förlagen vill ha. Valet stod mellan deckare och feelgood. Jag valde blommornas väg. Jag skrev om växtkraften som drivkraft och redan i första kapitlet förälskade jag mig i genren. All ilska byttes mot ett fånigt leende när jag hittade två personer som jag bara visste var helt rätt för varandra. Det närmar sig två år sedan de två möttes för första gången och min kärlekshistoria håller just nu på att bli sann.

Har du också någon fånig/romantisk/passionerad/gullig/omöjlig kärlekshistoria som du vill dela med dig av? Debutantbloggens novelltävling har deadline 9 februari (mer info på instagram).

Jennys debutantår: jag vågade!

Jenny Gromark Wennberg

När jag började skriva på Debutantbloggen för snart ett år sen handlade det för mig om att våga. Jag skulle skriva klart en bok under året och tro på mig själv och min förmåga under processen. Samtidigt skulle jag plugga klart till manusförfattare och ta mina första steg in i film- och tv-branschen. Våga tro att jag som 40+ skulle kunna bli författare. Följa upp det skrivande jag höll på med som ung.

Jag tror att många författaraspiranter delat känslan av ”inte ska väl jag?” och ”vem tror jag att jag är?” Rädslan att misslyckas får en att inte ens försöka. Eller att ständigt gå med en klump i halsen, orolig för att inte duga. Min debutroman Storytel Original ljudboksserien Kämpa tjejer handlar om det. Att trots allt våga ge sig på sin innersta dröm.

Mina drömmar, att skriva en bok och manus för en tv-serie, har gått i uppfyllelse under det här året. Det finns till och med chans att Kämpa tjejer blir en tv-serie. Jag vågade! Jag arbetade hårt. Och jag fick en publik till min bok och fantastisk respons. Från ”jag skrattade högt”, ”jag kunde inte sluta lyssna” till ”stor igenkänning” och ”helt underbar”. Det betyder allt för mig som författare, att någon skrattar och kan känna igen sig.

Och till dig som tvivlar. Ge inte upp innan du ens försökt. Skriv!

Nu är debutantåret alldeles snart över. Tack alla som läst bloggen och lyssnat på Kämpa tjejer! Tack Linnea som tog över bloggandet på måndagar när jag blev sjuk. Tack Emelie, Helena, Mia och Veronica. God jul och gott nytt år!

Kram från  Jenny

Vill du fortsätta följa mig? Jag finns på Instagram, Facebook och på min hemsida.

Gästbloggare: Karin Wallén

Karin Wallén. Foto: Marcus Westberg

Ta fajten med den kursiverade skammen

Det borde kännas som julafton, och det gör det ju också på sätt och vis, när jag sätter saxen i den grova tejpen som håller ihop kartongen och sprättar den från sida till sida. Det är nu jag får se den på riktigt för allra första gången. Min bok. Min bok! En pocketbok med mitt namn på, och ett omslag som får mig att känna mig stolt. Åtminstone för en stund.

För skillnaden mellan att öppna en julklapp, och att öppna en kartong med böcker som jag själv har skrivit, är att jag på julafton brukar slippa ha en liten kritiker som sitter och tynger på ena axeln. Ni vet kanske vilken jag menar? Den där kursiverade pratkvarnen som tycks ha en hemlig kattlucka rakt in i huvudet och när som helst kan dyka upp med armarna i kors och säga: Hm. Trevligt att du har fått ge ut en bok hörru. Men har du tänkt på att folk kanske kommer att läsa den också? Ha!

Ja, jo, det är väl det som är meningen. Säger du. Till dig själv. Jag är skitglad om folk vill läsa den! Säger du kanske också.

Eh, jaså. Så du skäms inte då?

Va?

Ja men alltså. Du tror väl inte att den är bra på riktigt?

Va? Nä …nä. Inte bra på riktigt. Så klart.

Nä, just det. Du borde faktiskt skämmas lite.

Ja.

Ibland brukar den lille kritikern hålla sig borta i flera dagar. Speciellt när jag är mitt i en skrivprocess och skriver hela dagarna. Då går det i genomsnitt fyra dagar utan ett enda kursiverat ord från den lilla kritikern på axeln. Jag känner att jag har flyt. Det är förresten inte bara flyt. Det är bra! Det är kul! Och så kommer dag fem och då bara sitter den där igen. Med megafon.

MEN ÄR DU HELT KNÄPP ELLER? DET HÄR ÄR JU SKITDÅLIGT! BANALT ÄR DET! BANAAALT!

Eventuellt en kort konstpaus. Och sedan, megafonen åt sidan nu, väsande: Skäms du inte?

En sak har jag ändå lärt mig om den lille kritikern. Den har en svag sida. Den klarar varken ett tydligt svar på tal eller att jag totalt skiter i vad den säger. Även om den står där och viftar med megafonen för att höras, så kan min egen röst höras starkare. Även om den har funderat ut långa haranger om vad som är dåligt, så går det att lyssna lydigt en stund, och sedan släta över det med en axelryckning och ett – jahaja. Ett jahaja kan ibland räcka för att få den lille kritikern helt ur balans. Får den inte sin vilja igenom, det vill säga att skölja över författaren med självförakt och skam, så bleknar den så sakteliga bort.

Jag bläddrar i min egen bok och hör den sitta där och påpeka allt som kunde vara bättre, och jag lyssnar med ett halvt öra – det gör jag faktiskt. Sedan ber jag den ta ett par varv runt kvarteret när regnet strilar, så att skammen spolas bort. Och snart står jag där på bokhandeln på hörnet, med ett exemplar av min bok (herregud, min bok!) i handen och talar mig varm om den. Berättar att jag bor granne med dem och hoppas de ska ta in den och sälja den. Vågar till och med ge den till dem och säga att jag hoppas de ska gilla den.

Och gör de inte det så – jahaja.

Karin Wallén är frilansjournalist och krönikör i resemagasinet Vagabond. ”Tio platser du måste besöka efter min död” är hennes debutroman, och finns även som ljudboksserie på Storytel med titeln ”Backpacker”.

Viktigaste personen i en ljudbok

Är så glad att kunna avslöja den viktigaste personen i min ljudboksserie! Hon som kommer att ta med lyssnarna på resan och in i berättelsen. Kämpa tjejer! kommer att läsas in av ingen mindre än skådespelaren Hanna Dorsin.

Hanna Dorsin som lärare i Grotescos sju mästerverk. Foto: SVT

Hanna Dorsin ingår i humorgruppen Grotesco. Förra hösten gjorde de succé med satirserien Grotescos sju mästerverk på SVT och i fredags vann de Kristallen för årets humorprogram. Hanna Dorsin spelade bland annat lärare i avsnittet Föräldramötet – ett kammarspel. Ett klipp finns här. Hanna Dorsin är rolig, en talang som jag tror ett komedimanus kräver. Och rösten tror jag kommer passa perfekt för att berätta om ung student med vacklade självförtroende som ska ge sig in i en ny och rätt hård värld.

Uppläsarens röst och förmåga att gestalta är oerhört betydelsefull för en ljudboksproduktion. Om lyssnarna inte gillar rösten stänger de av och vice versa. Det finns till och med lyssnare som snarare följer en viss uppläsare än en författare på grund av rösten. Själv har jag ännu inte fastnat så djupt för en särskild uppläsare av ljudböcker, men jag är säker på att Hanna Dorsin kommer att bli en favorit!

Ha en fin vecka!

Ps. Tack alla ni som skickade krya på dig-meddelanden förra veckan. Så omtänksamt och rart!

Gästbloggare: Jessica Jarlvi

Jessica Jarlvi

I flera år skrev jag. I flera år blev jag refuserad. Men så en dag ändrades allt när jag började skriva en bok på engelska. Efter tre svenska manus inte hade antagits, sa min man, som är engelsman, en dag: ‘varför skriver du inte något som jag kan läsa?’ Det var en bra fråga, då jag har bott utomlands i många år.

Jag började skriva ett nytt manus och använde mig av några karaktärer från ett av mina tidigare svenska manus. Efter två kapitel bestämde jag mig för att skicka iväg manuset till en tävling som skulle dömas av en engelsk litterär agent. Det skulle sätta press på mig att verkligen ge järnet! För att vara med i tävlingen skulle man skicka in de första 2000 orden samt en sammanfattning på 400 ord. Jag jobbade stenhårt på de där första sidorna. Eftersom agenten skulle få in många bidrag ville jag så klart att han skulle fångas av mitt manus meddetsamma. Så jag skrev om det första kapitlet flera gånger.

Först testade jag att börja historien från olika vinklar och perspektiv. Det var inte förrän jag verkligen kände att ‘där satt den’ som jag var redo att skicka iväg mitt bidrag.  Två långa månader följde och om och om igen visualiserade jag att det var jag som stod där uppe på scenen och tog emot priset. Fem personer skulle vinna och få ett möte med agenten, Luigi Bonomi, som visserligen inte lovade att anta manusen. Men ändå! Det var ett steg närmare.

Dagen kom då vinnarna skulle utses och jag fanns på plats tillsammans med min man och min dotter. Den första av de fem vinnarna utsågs och det var inte jag. Men sen … sen sa han att nästa vinnares manus utspelade sig i Sverige och handlade om en populär lärare som blivit nedslagen och lämnad att dö. Han pratade om hennes hemligheter och jag satt som förstenad för det var ju mitt manus han pratade om! Det var en häftig känsla.

I mötet som följde pratade agenten och jag om handlingen i boken. Han ville att jag skulle skriva en mer utförlig synopsis som inkluderade händelseförloppet och även slutet. Det var oerhört svårt och jag skrev om den där många, många gånger. Hur detaljerad skulle den vara? Vilka karaktärer skulle jag nämna?

Ett par månader senare var jag i London på London Book Fair och där stämde jag träff med agenten. Den engelska bokmässan var en virvelvind av förlag och böcker och mitt i detta kaos satt jag och agenten och pratade en halvtimme. Han gillade som tur var det jag skrivit och när jag återvände hem var jag fylld av kreativ energi.

Fem månader senare hade jag skrivit färdigt boken ”When I Wake Up”. Agenten skrev kontrakt med mig och började skicka ut den till olika förlag. De första två hade redan antagit manus där huvudpersonen låg i koma. Därmed blev det ”nej”. Fler refuseringar kom in, men de var trevliga och positiva och jag kände mig ändå peppad.

Ytterligare två månader senare, sa min agent att jag borde börja skriva på en ny bok. ”Vi måste kanske gå vidare”, sa han och menade att boken inte var bortkastad. Den kunde bli utgiven som en andra bok. Man jag kände mig inte redo att släppa den ännu och fortsatte tänka på det där fantastiska förlaget som skulle vilja anta den. Ett par veckor senare kom erbjudandet. De ville dessutom skriva kontrakt på två böcker. Det var ren och skär lycka.

Sen kom nästa nervösa moment: hur skulle boken bli mottagen av recensenterna? Smaken är ju som baken. När första boken landade på iBooks bestseller lista i USA som nr 16 (Game of Thrones var 1:a) var en lyckad dag och strax efter låg min alldeles egna bok 1:a på Kindle och iBooks i USA. Plötsligt kändes alla åren av skrivande värt det.

Jag kämpade i många år och mitt råd till blivande författare är: ge inte upp – fortsätt att skriva, och fokusera inte på refuseringarna utan på all positiv feedback du har fått under åren. Då är det lättare att sätta sig ner och fortsätta attackera tangenterna och skapa den där historien du vill få ut.

Önskar glad sommar och stort lycka till med allas skrivande!

Om författaren: Jessica Jarlvi åkte till London som 18-åring och har sedan dess bott utomlands av och an i många år. Hon har jobbat inom förlagsbranschen, med pr och undervisat i journalism. 2016 var Jessica en av vinnarna i manustävlingen Montegrappa First Fiction för boken When I Wake Up, vilket ledde till att hon skrev kontrakt med litterära agenten Luigi Bonomi, och senare med förlaget Aria/Head of Zeus. Bor för tillfället i Dubai, är gift och har fyra barn.

Vilken är din jorden-runt-resa?

Förra veckan var jag ute på trevligheter och det var som att gå på en ljuvlig memory lane genom alla kreativa utbildningar som jag har gått. Träffade vänner från tiden på Berghs reklamskola (20 år sen i år!), från Folkuniversitetet, Alma manusutbildning och StDH på en och samma kväll. Det var fantastiskt roligt att träffa alla dessa personer som jag lärt känna genom åren, en sorts Här är ditt liv om ni minns det klassiska tv-programmet med Lasse Holmqvist.

Jag pratade med skolkompisar från förr om vad vi drömmer om nu, såhär mitt i livet. Är det att säga upp sig från jobbet och åka på en jorden-runt-resa? Leva life och bara dra. Jag vill gärna ut i världen (har Jamaica, Japan och Nya Zeeland på önskelistan) men min egen stora resa är genom utbildning. När jag kastade loss och sa upp mig från jobbet för 2 år sen för att börja plugga, var det exakt precis det jag ville och knappt att jag vågade. Nu är utbildningsresan slut för den här gången, men oj vad det fortsätter att kittla i magen. Jag har blivit egen företagare och ska pussla med uppdrag. Nästa vecka vet jag troligen hur hösten ser ut… så håll tummarna för den här nyblivna manusförfattaren!

Bokrelease för Härifrån till dig. Albert Lindemalm, Jenny Gromark Wennberg, Sören Bondeson, Anna Bågstam och Rebecka Edgren Aldén. Alla flitiga studenter hos rockstjärneläraren i mitten!

I torsdags träffade jag även skrivarvänner från Sören Bondesons kurser i manusutveckling. Albert Lindemalm ordnade finfin releasefest på Bysis Bok & Papper för att fira att hans Storytel Original ljudboksserie Härifrån till dig blivit pocket. Så kul! Och kul att träffa Sören Bondeson vår allas rockstjärna till lärare. Sören berättade att han genom åren coachat över 100 personer som debuterat. Det är hyfsat många! Och snart, snart är jag en av dem. Jag sitter med redigeringen av Kämpa tjejer! och den här veckan ska manuset gå till en redaktör. Åååh, vad det kittlar i magen.

Ha en fin vecka och glad midsommar!

SparaSpara

Gästbloggare: Magnus Carlsson

Queer skönlitteratur som speglar dig och mig

Detta är en roman sprungen ur en tanke att berätta om unga män i trettioårsåldern i gaysamhället som är som du och jag. Det är ingen komma-ut-historia och ingen av dem har någon livshotande sjukdom.

Så är början på Författarens tack i min debutroman ”Under broarna” som handlar om tre unga män i Stockholms gayvärld. Det kan tyckas hårt och att jag försöker förminska den HBTQ-litteratur som finns. Det har skrivits väldigt bra böcker för de som vill läsa om gaypersoner. Inte minst Jonas Gardells trilogi ”Torka aldrig tårar” som fiktionärt blickar tillbaka på hur det var att vara man och homosexuell i 80-talets Sverige. Det finns också en del komma-ut-historier men vad finns däremellan? När jag kom ut plöjde jag det mesta av den queera skönlitteraturen men oftast var de homosexuella roliga biroller där klyschorna staplades på varandra.

Det gjorde att jag ville skildra homosexuella män som vilka som helst. Karaktärer som är av kött och blod, som känner de känslor som både du och jag gör när vi är kära, ni vi känner oss svikna och när kriser dyker upp i våra liv. ”Under broarna” är inte fri från klyschor, det vore urbota dumt att säga. Det är så lätt att leva i det fack som människor tycker att man ska leva i. Därför festar mina karaktärer ganska mycket, de lever i en kändistät extrovert värld och bor i Stockholms innerstad. För jag ville skildra de människor som lever det livet, de som drömmer om det eller de som har lämnat det.

Jag bestämde mig snabbt för att ”Under broarna” skulle handla om tre unga män i trettioårsåldern, något äldre än jag själv var när jag började skriva. När boken väl var klar var jag jämnårig med dem. Huvudpersonen Jonas arbetar som artist, har precis blivit lämnat av sin sambo sedan många år men han har sina vänner Niklas och Marcus och tillsammans är de ”De tre musketörerna”. De har följt varandra genom livet och har olika bakgrund.

Jag började skriva planlöst, på lust. Jag hade nämligen några år tidigare påbörjat en ungdomsroman men på grund av att tekniken strulade blev den aldrig klar. Jag flyttade med den historiens huvudperson, Marcus, till den nya boken och bestämde att han fick vara en bikaraktär. Efter två och ett halvt år kom en vän med i projektet och han blev min redaktör och skrivandet tog fart på allvar. Det krävdes deadlines för att boken skulle bli klar. Efter ett halvår blev det första utkastet klart men sedan återstod det stora arbetet med att redigera.

Det tog tid. Vi kom fram till att boken skulle utspela sig under en begränsad? tid, det blev mellan maj 2013 och april 2014. Då kunde läsarna nämligen känna igen sig i samhällsskildringar, tidshändelser, byggnader och platser som förändras. Det medförde att jag fick skriva om historien. Jag gjorde research om hur vädret var vissa dagar, vad som skedde i samhället och annat som kunde vara av betydelse. I december 2016 hade jag den tryckta boken i min hand. En bok som vi hade gett ut på eget förlag, Njewd Publishing, och som hade tagit sex år att skriva. Jag hade under dessa år levt med mina karaktärer, tänkt på hur de agerat i olika situationer och målat upp deras utseenden framför mig.

Att skriva en bok är inte lätt, det vet många med mig, men jag hade ett starkt behov av att utmana normativiteten, även om det blev i ett underhållande och fiktivt format. För om ingen har gjort det får man göra det själv. Och jag kommer göra om det. Det finns nämligen två karaktärer till som har sina historier att berätta.

Om författaren: Jag är en skåning som har bott i Stockholm i över tio år. Till vardags marknadsförare, skådespelare, showproducent och podcastare. Kanske känner man igen mig från SVT’s realityserie Gift vid första ögonkastet i våras, där jag var en av deltagarna.

Om Under broarna:

Jonas Grindö har allt han drömde om som barn. En stadigt uppåtgående artistkarriär, en lägenhet i stan och en fantastisk sambo. Peter och han har varit ett par i åtta år och Jonas kan inte föreställa sig att leva med någon annan. Allt hade kunnat fortsätta att vara perfekt om inte Peter en kväll kommit hem och raserat allt. Plötsligt står Jonas vid avgrundens rand och vet inte vilka beslut han måste ta. Livet fortsätter runt omkring men han anar inget om vad som pågår i bakgrunden.

Under broarna är en historia om relationer som utspelar sig i ett samtida Stockholm i början av 2010-talet. Den beskriver hur passionerad kärlek kan uppstå men även hur stark vänskap kan raseras.

SparaSpara

En färdig manusförfattarstudent!

Så skrev vännen i min studentmössa.

Att skriva och vilja bli författare är en bergochdalbana. Jag har under våren kastats mellan hopp och förtvivlan, jobbat satan och haft min beskärda del av det som min regissörsvän kallar konstnärsångest. Men veckan som gått har varit proppen ur!

Min grymma tv-serie-klass på StDH och jag har ”firat studenten” – ja, det har känts så. Det är exakt 25 år sen jag sprang ut på Samskolans skolgård i Göteborg och festade hela natten på Marstrand, och det här har varit samma känsla. Vi har velat åka flak och skriva i varandras mössor!

Class of ´18! Från vänster längst upp: Jenny Gromark Wennberg, Jonas Felixon, Olivier Guerpillon, Karin Ernerot, Erik Liss, Yasmine Garbi, Björn Schagerström, Sofie Forsman, Tone Andersen och Alexandra Dahlström. Ett sånt gäng!

Sommaren efter min student var dock den sämsta i mannaminne vädermässigt, mitt hjärta krossades och jag jobbade i en deppig fiskaffär så ja, jo den här ”studenten” 25 år senare toppar den… Sommaren är vädermässigt den bästa sen typ 1750, jag är så jävra glad och jag jobbar som författare, det jag allra helst ville då!

Skolpitchen för SVT förra veckan gick jättebra, tv-serieavsnittet som jag skriver har passerat flera nålsögon och inte minst… jag har fått feedback från min förläggare! HURRA! Jodiladihiho! Och hon kallar mig stilist. Hur härligt är inte det? Vältrar mig i bekräftelse.

Jag har nu 10 avsnitt i Google Docs med massa peppiga kommentarer i kanten och input för att få berättelsen om journaliststudenten Jossan att bli ännu bättre. Det som återstår nu är en mindre redigering och sedan går manuset till en redaktör. Enligt min förläggare ska jag räkna med en veckas jobb efter att redaktören gått igenom manuset.

Det svindlar, det pirrar, det är med jordens största leende som jag skriver de här raderna: SEN ÄR DET KLART! Berusningen är total! Och jag vet också vem som kommer att läsa in Kämpa tjejer! En skådespelare som jag beundrar och som jag tror kommer att göra detta på ett helt fantastiskt sätt.

Full av tillförsikt och med ”studentens lyckliga dar” i öronen önskar jag er en fin, fin vecka och massor av skrivpepp! Att plugga, kämpa och jobba satan ger utdelning. Kör så att det ryker!

Ps. Kunde inte låta bli, rotade fram min gamla studentmössa med alla fina hälsningar. Får tår i ögat när jag läser vännerna som trodde att jag skulle fortsätta skriva och regissera och ”Vi ses i Hollywood!”

Gästbloggare: Sanne Forslund

Foto: Hans Blomberg

Att bestämma sig

Steg 1: Planen
Nyss fyllda 63 år debuterade jag med boken ”I mors klor”, en roman om en tillsynes helt vanlig familj men där det under den välpolerade ytan döljer sig ett mörker i form av en narcissistisk mor.

Själva idén att skriva om narcissism väcktes för flera decennier sedan tack vare en intressant artikel som handlade om personer med grandios självuppfattning. Beskrivningen framkallade en stark aha-upplevelse och lockade mig till mer läsning i ämnet. Ju mer jag läste, desto större blev igenkänningsfaktorn. Och min egen berättelse ville ut.

Men föga överraskande räckte tiden aldrig till. Att hitta luckor dagtid fungerade lika dåligt som att försöka stiga upp i ottan eller skriva på nätterna. Åren gick. Och den perfekta tidpunkten fortsatte lysa med sin frånvaro.

Runt femtiofemårsåldern började en fråga dyka upp allt oftare från omgivningen: –Vad ska du göra när du fyller sextio? Ja, vad skulle jag göra? Fanns det något som saknades i mitt liv? Nej, ingenting. Eller jo förresten, det fanns en gammal dröm. Att skaffa en storpudel. Och en ny cykel till mig och hunden. Kvar fanns också den där gäckande hägringen – att skriva min bok om narcissism.

Och en plan började sakta men säkert ta form: Sextio, ett ord med begynnelsebokstaven S. Varför inte göra slag i saken och som sextioårspresent förverkliga mina tre önskningar som alla inleddes med S-ljudet: Skriva. Storpudel. Cykel. Familjen blev invigd och under åren fram till den jämna högtiden förberedde jag mig mentalt, praktiskt och ekonomiskt. När dagen kom, den 30 september, visade det sig att det där med att bestämma sig på riktigt, det hade fungerat. Cykel och pudel var på plats liksom ett presentkort hos en skrivcoach. Första oktober började jag skriva.

Steg 2: Ut ur garderoben
Ett år senare var mitt författande fortfarande en väl förborgad hemlighet, det var bara de närmaste som var invigda, och jag stod nu vid ett vägskäl: gå vidare och försöka publicera eller lägga ner. Dags för ett nytt beslut. Jag valde det förstnämnda, kom ut ur skrivargarderoben och blev öppen med mina ambitioner. Det var en lättnad. Men ställde också krav. För nu fanns det förväntningar på att romanen skulle ges ut. Och hur gjorde man då?

Min allra första åtgärd blev att kontakta en god vän, kunnig inom marknadsföring. Inom kort hade vi satt ihop en referensgrupp som bestod av ett par PR-personer, en författare, en bokhandlare och några idésprutor. Den gruppen stöttade hela processen, lärde mig mycket och, viktigast av allt, trodde på mig.

Steg 3: Att sätta punkt
När är en bok klar? Förmodligen aldrig. Att bestämma sig för att sluta skriva och sätta punkt var definitivt inte lätt. Men även det beslutet var tvunget att tas, trots att det kändes jobbigt att gå från introvert skrivande till extroverta aktiviteter som förlagsjakt, bokomslag, baksidestexter, PR, releaser … För att inte ge tappt i det här läget tog jag fortsatt hjälp av både mitt stödgäng och av tydligt formulerade handlings- och tidsplaner.

Steg 4: Sen då?
Sista steget har inletts. Romanen är ute. Och ytterligare en period har infunnit sig där fler beslut borde fattas, den här gången för att boken inte ska bli yesterdays news alltför snabbt. Jag försöker samla kraft, upparbeta motivation, känna inspiration. Men energier tycks vara svårstyrda, speciellt om en uppföljare samtidigt lockar förföriskt från tangentbordet. Så är det för mig. ”I chefens revir”, som handlar om narcissism på arbetsplatsen, vill bli skriven. Kanske är den klar i höst. Eller nästa år. Vi får se, det finns inga handlings- och tidsplaner ännu.

Sanne Forslund är bosatt på Gotland och debuterade i november 2017 som författare efter ett yrkesliv som marknadsekonom, skribent och projektledare. Hon har även hunnit med att jobba som flygvärdinna, resebyråtjänsteman, sekreterare och lärare. Alla dessa erfarenheter hoppas hon ska fortsätta tjäna som inspiration till fler romaner.

Sanne Forslund hittar du här på facebook och instagram.

Back to school

Foto: Henrik Berglund

När jag var 20 sa jag kaxigt i en tidningsintervju att jag skulle skriva en roman och söka till Dramatiska Institutet (DI). Men jag gjorde tvärtom. Jag slutade skriva mitt i romanen och sökte aldrig utbildningen. Tills nu!

Idag börjar jag plugga en termins fördjupningskurs i att skriva TV-serier på Stockholms Dramatiska Högskola (det som tidigare hette DI) och jag är sjukt peppad. Det blir sista rejset innan jag tar steget fullt ut i arbetslivet igen.

Hösten 2016 sa jag upp mig från jobbet som copywriter och strateg för att börja plugga till manusförfattare. Jag sa upp mig för att visa inför mig själv och omgivningen att jag menade allvar med skrivandet. Väldigt nervöst, men jag hade stöd från min familj och jag gick på magkänslan. Den skrek: Vad som än händer sen vill jag gå den här utbildningen. Det är en once-in-a-lifetime-möjlighet!

Ett av ansökningsproverna till Alma manusutbildning var Kämpa tjejer! Från början var det som nu ska bli en Storytel Original ljudboksserie alltså en idé till en tv-serie. En idé som jag också har utvecklat och förfinat under utbildningen. Jag har lärt mig massor!

Visst låter det enkelt?

Det har det inte varit. Jag har skrivit som en gam i fyra år. Först på fritiden och sen heltid som student. Och det var först på tredje försöket jag kom in på Alma. Det är ett hårt arbete att skriva. Stel nacke och platt röv får du också.

Men hej, om du har en gammal skrivardröm. Jag rekommenderar dig varmt att söka en skrivarkurs. Det går att bocka av en kaxig bucket list, även 25 år senare!

 

 

Gott nytt Debutantbloggenår!

Tack bästa Debutantbloggen för 2017! Nu tar vi fem nya debutanter över och startar Debutantbloggen 2018. Fem författare som står i startgroparna för ett år med skrivande och drömmar som vi vill dela med er. Vårt nyårslöfte är att göra vårt allra bästa. Gott nytt år skrivarvänner!

Här presenterar vi oss:

Jenny som bloggar på måndagar

Foto: Henrik Berglund

Född: 1973

Debuterar med: Kämpa tjejer! en Storytel Original ljudbokserie. En komedi om 23-åriga Jossan Andersson, en journaliststudent som aldrig tidigare har tränat och fått en praktikplats på det storsäljande hälsomagasinet Fit. Det blir en rejäl utmaning för Jossan eftersom upplagan har börjat dala, redaktionen minimerats och hennes handledare ligger på sjukhus efter att ha gått in i väggen.

Kämpa tjejer! handlar om jakten på följare och det allra senaste inom hälsa och wellness. Om slirande journalistetik och att till varje pris försöka behålla jobbet utan att bli sjukskriven på kuppen.

Bidrag till Debutantbloggen: I september gästbloggade jag om hur du överlever att bli refuserad. Jag vill fortsätta skriva peppande inlägg, berätta om min resa tillbaka till ”det andra skrivandet” efter 20 år som copywriter i reklambranschen, och vägen till debuten. Fick chans att debutera via vinsten i tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling i januari 2017. Kommer blogga om hur det är att skriva direkt för ljud och något om att ta de första stegen in i film- och tv-branschen som manusförfattare.

När jag inte skriver: Skriver jag! Är copywriter och manusförfattare. Lever med Erik och våra två barn på Södermalm i Stockholm. Överdoserar gärna konst och popkultur.

Jag finns även på: Instagram, Facebook och min egen sida.

 

Veronica som bloggar på tisdagar

Foto: Jakob Almer

Född år: 1986

Debuterar med: Sunt förnuft, vilt hjärta som släpps på Visto Förlag den 8/1. Boken är en romance och handlar om Ella von Beijer och James Jensen som kommer från två väldigt skilda världar. Hon från fina Östermalm i Stockholm och han från tuffa Fosie i Malmö.

Ella och James har inget gemensamt, men när de träffas öppnas dörrar till deras förflutna som båda trodde var stängda för alltid. Kan kärleken sudda ut alla slags gränser människor emellan? Och vilken betydelse får pressen från omgivningen, när det väl gäller? Sunt förnuft, vilt hjärta är en berättelse om att mot alla odds våga följa sitt hjärta.

Bidrag till Debutantbloggen: Min bok släpps på ett hybridförlag och jag själv hade inte tidigare hört talas om detta nya sätt att ge ut böcker. Jag vill därför sprida kunskap om hur det är att vara debutant på just ett hybridförlag. Jag hoppas att med mina inlägg också kunna väcka en lust för skrivandet samt pepp för att orka ta sig igenom de svåra stunderna som ständigt uppstår i denna berg- och dalbana.

Dessutom skriver jag i den underbara, men emellanåt hårt kritiserade, genren romance. Jag vill gärna ta vid där Christina Schiller slutade och fortsätta sprida kärleken för romance vidare. Jag vill helt enkelt ge mer kärlek åt folket!

När jag inte skriver: Den här rubriken borde egentligen vara; undertiden jag skriver. Jag är nämligen föräldraledig (finns dock inget ”ledigt” i den här situationen) och samtidigt som jag skriver tar jag hand om mina två barn på ett och snart tre år gamla. Jag är också utbildad socionom men har nyligen sagt upp mig för att satsa helhjärtat på mitt skrivande… det var det sparkontot 😉

Jag driver även en egen blogg som ni kan hitta här, där missbrukar jag också smileys. Har haft Instagram sedan tidernas begynnelse och den kan ni nå genom den här länken.

 

Mia som bloggar på onsdagar

Foto: Jini Sofia Lee

Född: 1976

Debuterar med: En bilderbok för barn 3-6 år som kommer ut på Olika Förlag i augusti/september 2018. Det är en rolig och annorlunda ABC-bok med kluriga ord skriven på rimmad vers. Illustrationerna står Maria Källström för.

Jag medverkar även i novellantologin Kära mamma som kommer ut på Ordberoende förlag i mars 2018. I den medverkar även bl.a. Amelia Adamo, Suzanne Osten och Alexandra Charles.

Bidrag till Debutantbloggen: Genom att ni får följa mig under mitt debutår hoppas jag kunna peppa och motivera alla er som bär på en skrivardröm. Jag vill också gärna lyfta barnboken och vad man ska tänka på när man skriver en bilderbok. På vilket sätt skiljer det sig från att skriva för vuxna? Jag kommer också ge tips om hur man skriver noveller och hur jag tragglar mig igenom skrivandet av min första roman.

När jag inte skriver: Är jag med min familj (sambo och tre barn) eller jobbar. Däremellan försöker jag hinna med att träffa vänner, träna och läsa. Jag gillar också att gå på teater, opera, konserter och bio, men gör det alltför sällan. Eftersom det är skrivandet jag brinner för och tycker mest om att ägna mig åt blir det inte mycket tid över till annat. 

Jag finns på: Facebook och Instagram

 

Helena som bloggar på torsdagar

Foto: Kicki Nilsson

Född: 1978

Bor: I Dyltabruk, utanför Örebro.

Debuterar med: ”Det fina med Kerstin” – en kapitelbok för barn 6-9 år. Boken utspelar sig i en liten by, bland ödehus och leriga åkrar, skvaller och säregna bybor. Där får vi följa Kerstin som går i förskoleklass. Kerstin har långt och trassligt guldhår och en bästa kompis som hon helst inte vill leka med. Hon har en guldsamling under sängen och tusen tankar i huvudet. Kerstin tycker om att tänka. Men inte att prata. En dag hittar hon en guldring på golvet i skolan. Hon tar hem den och lägger i sin samling. När hennes lärare Lotten frågar om någon har sett hennes vigselring så väntar Kerstin lite för länge med att svara. Och då blir det för sent.

Boken kommer ut i augusti på Natur&Kultur. Illustrerar gör Katarina Strömgård. Del ett i en triologi.

Bidrag till debutantbloggen: Då jag till vardags befinner mig i teaterns värld kan det hända att jag drar paralleller till teaterns sätt att förhålla sig till text, dialog och historieberättande. Kanske kommer jag att ställa fler frågor än vad jag kommer att ge svar? Jag tror att jag kommer att röra mig en del i barndomslandet – både i min egen barndom, mina barns barndom och i barnbokslitteraturen – då det är där jag finner störst lust och inspiration.

Bakgrund: Är utbildad skådespelerska och de senaste femton åren har jag främst arbetat på Teater Martin Mutter i Örebro där jag turnerar land och rike kring med barn och ungdomsteater. Vi spelar på skolor – i gympasalar och klassrum – och jag kan vara en av de nu levande som har ätit i flest skolmatsalar i Sverige!

Jag skriver också pjäser och några av dem finns förlagda här.

När jag inte skriver: Tycker jag mycket om att vara hemma med min man och våra tre söner i vårt ganska omoderna torp på landet. Där har vi några hönor och en tupp, en katt och mängder av vildsvin i skogen. Att bara drälla runt på gården är det bästa jag vet, men det är också roligt att odla, bygga och måla om saker. Och för att tänka bättre och bli trevligare springer jag gärna en mil i skogen då och då.

 

Emelie som bloggar på fredagar

Född: 1984

Debuterar med: ”Vänd rätt upp” en hästbok för unga vuxna som utspelar sig sommaren efter gymnasiet. Möjligheterna ligger vidöppna och alla Ylvas kompisar är redan på väg bort från den håla som de är uppvuxna i. Men Ylva vill ingenstans för allt hon vill ha finns redan här hemma: hästarna. Det är en bok om att drömmar inte alltid behöver vara storslagna, om att känna ansvar och lojalitet. Och så handlar det om kärlek, både den mellan människor och den till hästar. ”Vänd rätt upp” kommer på Bonnier Carlsen i maj.

Bidrag till debutantbloggen: Jag kommer att skriva om hästar och hästböcker. Om hur det är att skriva i en genre med lång tradition och låg status. Det kommer att handla om att ta tjejer och tjejers intressen på största allvar och om stallet som arena för systerskap. Klass och hierarkier är ytterligare teman som nästan är oundvikligt att inte beröra när det handlar om hästar. Självklart kommer även jag att dela med mig av min skrivande vardag mellan jobb och stall och förskolehämtningar.

När jag inte skriver: Tillbringar jag förstås gärna tid i stallet. Just nu har jag bara en ridkväll i veckan på ridskolan, men den prioriterar jag över allt annat. Jag jobbar på Akademibokhandeln, just nu på inköpsavdelningen med allt som inte är böcker, men har innan dess jobbat flera år i butik. Jag bor tillsammans med sambo och ett barn i Stockholm.

Bakgrund: Jag har läst flera skrivutbildningar, bla skrivarlinjen på Skurups Folkhögskola. Mellan 2008 och 2013 bloggade jag på dagensbok.com – redan då handlade det mycket om hästar, men mest om böcker.

 

Hallå? Vart tog du vägen? Ah, där är du ju!

Fotograf: Jonas Schiller

För någon vecka sedan slogs jag av tanken att det jag skriver inte duger.

Att mina böcker inte tacklar tillräckligt viktiga ämnen som ligger i tiden och inte är banbrytande inom sin genre, utan att mina böcker istället uppfattas som ytliga och en i mängden i jämförelse med andra författares böcker.

Och det är just det där ordet, jämförelse, som får mig att bli irriterad på mig själv.

För när jag blir stressad över skrivandet, när jag tvivlar på mig själv och när jag känner mig osäker på vad jag vill med texten så börjar jag att jämföra mig med andra författare.

Problemet var att den här gången tappade jag bort mig själv för en stund.
En ganska lång stund.

Tills min man frågade mig (antagligen för att han tröttnat på att lyssna på mitt ältande): Vem är du?

Jag stirrade bara på honom som om han vore helt bakom flötet.

Du är Christina Schiller. Ingen annan, sa min man efter en stund och fortsatte sedan, det finns redan en Simona*, eller vad hon nu heter, så det behövs inte en till av henne. Det behövs en Christina Schiller som skriver sina berättelser på sitt sätt. Så gör det.

Orden sjönk sakta in medan min man fortsatte med disken och jag stirrade på datorskärmen med manuset och alla kommentarer från min redaktör.

Mina böcker kommer inte vinna några litteraturpriser eller recenseras på kultursidorna för sitt samhällskritiska innehåll. De är kanske inte originella eller banbrytande inom sin genre, men vet ni vad? Det är faktiskt helt okej med mig. För vem är det som säger att alla böcker måste vara djupa och insiktsfulla och viktiga och originella?

Anledningen till att jag skriver har inte med varken litteraturpriser eller kultursidor eller att vara banbrytande att göra, utan för att jag älskar att skriva precis det jag skriver och med en förhoppning om att mina böcker erbjuder läsaren en verklighetsflykt, en mysig stund, en möjlighet till att koppla bort vardagens alla måsten och krav.

Det är verkligen lätt att tappa bort sig själv när man börjar tvivla och osäkerheten sätter in (jag kommer säkerligen att gå vilse igen) men jag är glad att jag hittade tillbaka. För jag älskar mina böcker. Jag älskar mitt sätt att skriva och hur jag berättar mina historier. Viktiga eller ej.

Jag är Christina Schiller och jag skriver smarta, varma och charmiga böcker med lite sälta, där huvudkaraktärerna får sina lyckliga slut.

Så de så!

* Simona är den enda svenska romanceförfattare som min man känner till, ja förutom mig då 🙂 Han är mer av en Tom Clancy läsare.