Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 2

Detta är andra delen i en artikelserie där jag argumenterar för varför det är helt okey att ge ut sin bok själv. Annelie ställde i ett tidigare inlägg en fråga angående den litterära kvalitén hos självutgivare. I denna del tänker jag provocera lite och ifrågasätta vad vi menar när vi talar om litterär kvalité.

Vad är egentligen litterär kvalité?

Jag har en gammal vän. Egentligen är han vän till mina föräldrar, men vi träffades en hel del då jag gick på gymnasiet. Han arbetade nämligen på Jönköpings stadsbibliotek dit jag ofta gick efter lektionerna. Idag är han pensionär men jobbar fortfarande aktivt med litteratur, vilket inte är konstigt då det är hans livslånga passion. Vi hade en intressant konversation på facebook angående min boks litterära kvalité, den gick så här:

_______________________________________________________________

Han: Gör den inte bättre än Harry Potter bara, då blir den inte så mycket läst

Jag: Men vad exakt menar du med att jag inte ska göra den bättre än Harry Potter? 😉 ?? Är det inte bra om den blir bättre?

Han: Jo egentligen är det bra om det blir bättre. Det är svårt att förklara. Det får inte vara för litterärt men det måste vara ett flyt utan att vara för enkelt eller simpelt kanske man skulle säga. Ex. Om man skriver för litterära deckare får man inte så många läsare som om man skriver lite mer à la Läckberg. I ett litterärt språk har man mycket mellan raderna i ett simplare är det för mycket förklarat. Ngt mellanting!

Jag: Ah… jag förstår.. Tack. Jag lovar att försöka göra det lite lagom svårt… och lätt… samtidigt. 😉

____________________________________

Hans poäng är ganska klar. Skriv gärna så bra du kan. Men låt inte den inte vara så pass litterär att den skrämmer bort folk. Låt texten vara lättillgänglig och se till att historien får ett bra flyt. Det är viktigare än vackra litterära formuleringar och avgrundsdjupa filosofiska grubblerier. Vissa kommer säkert att anse att boken är dålig. Att den inte håller tillräckligt hög nivå. Men det spelar egentligen inte någon roll. För det är inte de som är målgruppen. Boken kan rent litterärt vara dålig, kanske till och med bör vara lite dålig, för att läsarna ska gilla den.

Dålig, men på ett bra sätt.

Hantverkets betydelse.

Det är min fasta övertygelse att man alltid ska försöka förbättra sitt hantverk. Man vill bjuda läsarna på en rejäl upplevelse. Ju bättre hantverk man har, ju bättre blir förhoppningsvis upplevelsen. I alla fall till en viss nivå. Det finns de som säljer ändå. T.ex. anser jag att Dan Brown är en riktigt dålig författare. Jag anser att DaVincikoden är ett hafsverk, med en plot som är ren historieförfalskning med karaktärer ungefär lika djupa som spånskivor.
Men det spelar i slutändan ingen roll. För folk älskar hans böcker. De har ett grymt driv och en cliffhanger i slutet på varje kapitel. Brown har sålt i flera miljoner exemplar. Något jag aldrig kommer att göra. För även om han är en dålig författare så når hantverket upp till den nivå som krävs. Fler människor gillar hans böcker än irriterar sig på dem.

Personligen har jag höga litterära ambitioner. (Vilken skrivande människa har inte det?) Jag vill inte att mina karaktärer ska vara spånskivor, utan kännas som riktiga människor av kött och blod. Jag vill fortsätta utvecklas hela livet och bli en allt bättre författare. Men jag vill även bli så pass bra att jag kan anpassa stilen till en nivå som fungerar för min målgrupp. Det innebär att försöka skriva på två nivåer.

Man kan läsa min bok som en snabb action i svensk fantasymiljö. Man kan också grotta ner sig i alla referenser till fornordisk, grekisk och kristen mytologi. Då blir det plötsligt en annan bok. Så att bli riktigt bra på hantverket kanske också innebär att lära sig att skriva dåligt.

Dåligt, men på ett bra sätt. 😉

Nu har jag sagt nog med provocerande saker för idag. Jag tar upp resten av frågorna imorgon. Det här med genré, förlagens nålsöga, och stigmat med att starta eget m.m

Vi ses då.