Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 2

Detta är andra delen i en artikelserie där jag argumenterar för varför det är helt okey att ge ut sin bok själv. Annelie ställde i ett tidigare inlägg en fråga angående den litterära kvalitén hos självutgivare. I denna del tänker jag provocera lite och ifrågasätta vad vi menar när vi talar om litterär kvalité.

Vad är egentligen litterär kvalité?

Jag har en gammal vän. Egentligen är han vän till mina föräldrar, men vi träffades en hel del då jag gick på gymnasiet. Han arbetade nämligen på Jönköpings stadsbibliotek dit jag ofta gick efter lektionerna. Idag är han pensionär men jobbar fortfarande aktivt med litteratur, vilket inte är konstigt då det är hans livslånga passion. Vi hade en intressant konversation på facebook angående min boks litterära kvalité, den gick så här:

_______________________________________________________________

Han: Gör den inte bättre än Harry Potter bara, då blir den inte så mycket läst

Jag: Men vad exakt menar du med att jag inte ska göra den bättre än Harry Potter? 😉 ?? Är det inte bra om den blir bättre?

Han: Jo egentligen är det bra om det blir bättre. Det är svårt att förklara. Det får inte vara för litterärt men det måste vara ett flyt utan att vara för enkelt eller simpelt kanske man skulle säga. Ex. Om man skriver för litterära deckare får man inte så många läsare som om man skriver lite mer à la Läckberg. I ett litterärt språk har man mycket mellan raderna i ett simplare är det för mycket förklarat. Ngt mellanting!

Jag: Ah… jag förstår.. Tack. Jag lovar att försöka göra det lite lagom svårt… och lätt… samtidigt. 😉

____________________________________

Hans poäng är ganska klar. Skriv gärna så bra du kan. Men låt inte den inte vara så pass litterär att den skrämmer bort folk. Låt texten vara lättillgänglig och se till att historien får ett bra flyt. Det är viktigare än vackra litterära formuleringar och avgrundsdjupa filosofiska grubblerier. Vissa kommer säkert att anse att boken är dålig. Att den inte håller tillräckligt hög nivå. Men det spelar egentligen inte någon roll. För det är inte de som är målgruppen. Boken kan rent litterärt vara dålig, kanske till och med bör vara lite dålig, för att läsarna ska gilla den.

Dålig, men på ett bra sätt.

Hantverkets betydelse.

Det är min fasta övertygelse att man alltid ska försöka förbättra sitt hantverk. Man vill bjuda läsarna på en rejäl upplevelse. Ju bättre hantverk man har, ju bättre blir förhoppningsvis upplevelsen. I alla fall till en viss nivå. Det finns de som säljer ändå. T.ex. anser jag att Dan Brown är en riktigt dålig författare. Jag anser att DaVincikoden är ett hafsverk, med en plot som är ren historieförfalskning med karaktärer ungefär lika djupa som spånskivor.
Men det spelar i slutändan ingen roll. För folk älskar hans böcker. De har ett grymt driv och en cliffhanger i slutet på varje kapitel. Brown har sålt i flera miljoner exemplar. Något jag aldrig kommer att göra. För även om han är en dålig författare så når hantverket upp till den nivå som krävs. Fler människor gillar hans böcker än irriterar sig på dem.

Personligen har jag höga litterära ambitioner. (Vilken skrivande människa har inte det?) Jag vill inte att mina karaktärer ska vara spånskivor, utan kännas som riktiga människor av kött och blod. Jag vill fortsätta utvecklas hela livet och bli en allt bättre författare. Men jag vill även bli så pass bra att jag kan anpassa stilen till en nivå som fungerar för min målgrupp. Det innebär att försöka skriva på två nivåer.

Man kan läsa min bok som en snabb action i svensk fantasymiljö. Man kan också grotta ner sig i alla referenser till fornordisk, grekisk och kristen mytologi. Då blir det plötsligt en annan bok. Så att bli riktigt bra på hantverket kanske också innebär att lära sig att skriva dåligt.

Dåligt, men på ett bra sätt. 😉

Nu har jag sagt nog med provocerande saker för idag. Jag tar upp resten av frågorna imorgon. Det här med genré, förlagens nålsöga, och stigmat med att starta eget m.m

Vi ses då.

Det här inlägget postades i Oskar, Starta eget förlag och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 2

  1. Karin S skriver:

    Oskar, visst talar vi förbi varandra, och jag skulle tro att vi fortsätter så.
    Men bra att du utvecklade.

    Jag ser på alla berättelser ungefär som på Bibelns…. Nej, nu skojade jag lite. Men jag ser på den seriösa litteraturen, den betydelsebärande litteraturen som på ett arv. Litteraturen är en del av vårt arv. En fundamental del då den bygger på språket – det som gör oss till människor.

    Johannes är alla författares favorit, alla kategorier. Lutar du dig i det du skriver mot Johannes så får din text helt plötsligt en dimension av tvåtusen år av samlad, i vårt fall, europeisk, kultur. Man får ju lägga till några andra, greker och romare. Där är vårt ursprung. Hela vår idétradition vilar på dessa texter. Sen har de utvecklats genom århundradena.

    Jag bor i Frankrike, det land som i den europeiska gemenskapen/unionen och framför allt gentemot USA hävdar ”kulturens undantag”. Kultur, i vårt fall litteratur, är inte en vara som alla andra. Den är fundamental för våra samhällen, vår identitet, vårt förhållande till historia, nutid och framtid.
    Och språket är det som bär kulturen.

    Jag är inte alls säker på att det här gjorde något klarare, inte heller på att vi slutat tala förbi varann. Men säg så här: det viktigaste för mig är inte den enskilda texten, tvärtom är vi som skriver nya texter länkar i den kedja som gör att allt det tidigare samlade vetandet förhoppningsvis överlever. Åtminstone det centrala i det.
    Däribland evangelierna.

    Allt gott,

  2. Ping: Språkfredag: Egenutgivning och kärlek till språket | Kunskapsbloggen

  3. Oskar Källner skriver:

    @nillan|utanpunkt: Jättekul historia om Dostojevski. Det enda jag försökt läsa av honom var just ”Anteckningar från källarhålet.” Kom aldrig igenom den. Men enligt din beskrivning låter ju ”Brott och Straff” riktigt intressant. Får ta mig an den istället.

    Ett riktigt, riktigt bra scifitips? Nu fick jag prestationsångest. 🙂 Egentligen borde du inte fråga mig utan Nene Ormes som bloggade här förra året. Hon jobbar ju på SF-bokhandeln i Malmö. Men låt mig ändå göra ett försök. Det beror så mycket vad man letar efter.

    Som socialt experiment uppskattade jag ”Glory Season” av David Brin. Vissa påstår ju att allt vore frid och fröjd om bara kvinnor fick bestämma allt i världen. Här har vi en planet med 90% kvinnor, och männen är undanskuffade till slummen. Allt är inte frid och fröjd för det. Eller om man vill ha en bok som handlar mer om vad det är att vara människa. Speciellt om man är död och i konflikt med en ras med post-människor som försöker ta över din planet genom att plantera en AI i ditt globala informationsnätverk. 😉 Kolla in Scott Westerfelds ”Risen Empire”. Sedan har vi ju antologin ”Wind from a burning woman” av Greg Bear. Den har ju några år på nacken men är full av tillräckligt många knäppa idéer för att räcka en livstid.

    @Karin S: Jag gillar verkligen dina kommentarer. Men jag kan inte hjälpa känslan av att vi pratar lite förbi varandra. Jag tror helt enkelt att vi definierar begreppen ”litteratur” och ”litterär kvalité” olika. Vi kanske helt enkelt får enas om att vi tycker olika.

    Sedan vill jag bara klargöra det där med om att sälja texter. Jag ber om ursäkt om jag inte var helt tydlig ovan. Jag menar inte alls att alla texter MÅSTE säljas. Inte alls. Tvärt om finns det många andra sätt att hantera det på, beroende på kulturformen. Och jag kan se en framtid där det tack vare den nya teknologin kan få växa fram en global kultur där vi delar med oss av varandras texter på ett tidigare aldrig skådat vis.

    Men om vi går till den verklighet vi lever i idag. Säg att man är författande konstnär. Säg att man vill nå ut till en publik. Säg att man också vill kunna leva på sin konst. Då finns det inget annat sätt än att ta betalt för den. Det var det jag menade med att ”texten till slut måste säljas.” Då tillkommer hela processen med paketering och distribution, gjord av proffs, så att det inte blir amatörmässigt utfört. Och vad är texten då? Är det inte en produkt?

    Kul att du nämnde evangelisterna. Det är sant att de inte skrev för pengar. Tvärt om hade de ett högre syfte, att visa på ett Jesus Kristus var Messias. Jag är nyfiken på hur du ser på NT. Är det litteratur? Har det hög litterär kvalité? De mest genomarbetade böckerna är ju Johannes evangelium och Johannes uppenbarelsebok medan t.ex. Markus verkligen är den stressade författarens evangelium. Sedan är ju större delen av NT en samling brev, varav flera är skrivna i all hast. Ändå har dessa texter tagit med hundratals miljoner människor på en Resa långt bortom tid och rum.

    Slutligen vill jag bara säga något om de medeltida gycklarna. De levde verkligen i en tid och i ett system där skapandet var deras levebröd. Var deras berättelser inte bra nog, så åt de inte. Där kan man tala om att sälja sin text! Det innebar inte att det inte fanns fantastisk konst och verk av hög litterär kvalité (oavsett vilken definition vi har av begreppet.) Det var bara den krassa verklighet de levde i.

    Allt gott! 🙂

    @Aengeln Englund: Kul att du också är på gång med en egen bok. Det känns verkligen som att det här med egen publicering kommer att explodera under de kommande åren. Ska bli mycket intressant att se både de psykosociala och ekonomiska implikationerna. Kommer attityderna till självutgivet material att förändras? Kommer bokhandeln att förändras? Spännande tider.

    Jag beräknar att boken kommer att släppas i Mars eller April. Jag återkommer med mer exakt datum när det börjar närma sig.

  4. Aengeln Englund skriver:

    Tjenix!

    Det är helt klart intressant att läsa din tankar kring att ge ut din egen bok, eftersom jag är i precis samma sits själv just nu. Jag uppskattar särskilt dina tankar kring de litterära kvaliteterna, och det är bra att kunna få lite feedback från andra. Det är lätt att bli hemmablind åt båda hållen, både positivt och negativt.

    Jag kommer definitivt att följa ditt projekt med intresse. När tror du att din bok kommer att släppas?

    –A

  5. Annelie Drewsen skriver:

    Karin S,

    Jag instämmer i att man inte kan likställa underhållningsvärdet med litterär kvalitet. Kanhända finns ett visst samband (jag har till exempel svårt att tänka mig en bok av hög s.k. litterär kvalitet helt utan underhållningsvärde/spänning i berättelsen), men kvalitet är så mycket mer.

    Med min korta kommentar ovan ville jag säga att jag menar att litterär kvalitet inte kan diskuteras helt oberoende av vilken typ av bok man talar om; dvs en barnbok av ”hög kvalitet” har inte nödvändigtvis samma kännetecken som en roman eller diktsamling av ”hög kvalitet”.

    För min del ligger mycket av kvaliteten i språket. Ett grammatiskt korrekt språk med bra flyt är en grundförutsättning (utom i de fall då brott mot reglerna är en del av ett verks stil). Motståndet som du nämner ser jag också som någonting som kännetecknar många välskrivna böcker – det krävs litet mer arbete för att ta sig igenom texten, men så blir belöningen också så mycket större än en stunds underhållning.

    Jag uppskattar dagens diskussion och dina bidrag och hoppas att du kommer att fortsätta ge oss din syn på saker och ting!

  6. Karin S skriver:

    Oskar,

    Jodå, visst har boken också en (fysisk) form, men det är ju inte den vi diskuterar när vi söker efter litterär kvalitet.

    Och du kallar litteratur(?) eller snarare berättelsen(?) för upplevelse eller resa. Om du tar bort de litterära pretentionerna är jag med. Visst, en berättelse är också en upplevelse, men den är inte nödvändigtvis litteratur. Det du beskriver är något som hör hemma i upplevelseindustrin, resor (inre och yttre), berättelser, spel, nöjesfält.
    Det är inget fel på allt detta, men det är otroligt sällan litteratur och har lika sällan litterära kvaliteter.
    Jag funderar på om jag finner några undantag, men jag tror inte det.
    Eller tja, det beror på hur man räknar. Tycker man som Nilla att Dostojevskij är en bra berättare så finns det ju massor av exempel…

    Om du nu envisas med att kalla dina idéer om resor och upplevelser för mått på litterär kvalitet så kan jag ju inte hindra dig.
    Mig kommer du aldrig att övertyga.

    Dessutom är hela din inställning till dessa berättelser – att de ska säljas. Det är väl, egentligen, inte alls måttstocken för en god berättelse?
    Under långa historiska tidsrymder såldes inga berättelser. Evangelisterna tänkte inte på pengar då de skrev. Under medeltiden och egentligen fram till den moderna tiden levde berättarna, sångarna, poeterna ur hand i mun.
    Att berättelsen är en produkt som man kan sälja exemplar av har med teknik att göra, idén om upphovsrätt.

    Även om det är delvis en annan diskussion nämner jag det, mest för att du ska fundera över vad en god berättelse egentligen är.

    När jag läser det du skriver får jag ett intryck av att du skulle kunna vara en ganska fin berättare, men att du trasslar in dig i oväsentligheter som skymmer – och det måste du skala bort.

    Det du diskuterar är alltså inte självklart litterär kvalitet. Men gör det något? Egentligen?

  7. Oskar Källner skriver:

    @Sofia: Kul berättelse om din brorsa! 🙂 Jag ska faktiskt erkänna att jag aldrig heller lyckats ta mig genom Läckbergs första bok. Jag har försökt två gånger. Men det går bara inte. Däremot läste jag en av hennes senaste förra sommaren. Det gick riktigt bra. Hon har utvecklats.

    @Monica O Kolkman: ”Jag tycker att läsaren själv ska få bedöma vad som är låg litterär kvalitet.” Vad härligt anarkistiskt av dig. 😉 Skojar bara. Men även jag stör mig på när människor se ner på genrer som de ofta inte har pejl på. Ta t.ex. Fantasy och Science Fiction som är mina två favoritgenrer. Folk säger ofta ”Nej, jag gillar inte SF, Star Wars och sånt.” De tror på allvar att SF är begränsat till dess mest populärkulturella företeelser. Jag vill påstå att det är inom modern SF som det verkligen sker. Där vågar författare experimentera med själva verkligheten. De ställer de stora existentiella och sociala frågorna på ett sätt som helt enkelt inte är möjligt inom någon annan genre.

    @Karin S: Tack för ett välformulerat inlägg. Jag förstår helt hur du tänker och utifrån de grundläggande premisser du utgår från har du helt rätt. Saken är bara den att jag inte håller med om vissa av premisserna.

    Det viktigaste för mig när det kommer till ”litterär kvalité” handlar inte först och främst om språket, utan om Resan. Att läsa en bok ska vara en upplevelse. Läsaren sugs med på en Resa genom främmande världar (dessa kan vara interna eller externa) och får möta nya spännande karaktärer. Är boken riktigt bra så kan man känna lukten från löven, smaka känslorna, dricka ljuset. Resan är själva litteraturens kärna. Det är den som gör ordet skarpare än svärdet, för man är aldrig den samma igen efter en Resa.

    Språket är det som för oss på denna resa. Språket är ett hantverk, ett medel, ett verktyg, inte ett mål i sig. Ju bättre språket är, ju mer fantastisk blir också Resan. För det mesta. Det är inte alltid säkert. En mening som doftar rosor och mörk, fuktig jord för en läsare, kan vara en ogenomtränglig häck för en annan.

    Under mina studier pratade vi ibland om intersubjektivitet. Tanken är, att eftersom vi alla är subjektiva varelser så är det förmätet att tro att en enda av oss skulle kunna fälla objektiva omdömen. Detta gäller alla områden, litterär kvalité är ett av dem. Men om vi är en hel grupp som fäller det tillsammans, så det blir inter–subjektivt. Då kan vi kanske komma närmare sanningen. Problemet är bara, vilken grupp? Svenska Akademin? Lagerarbetarna på Swedish Match. Läsarna av ”Se och Hör.” Personalen på Kungliga Biblioteket? Hela svenska folket i någon slags omröstning?

    I slutändan förblir det subjektiva subjektivt. Det är inget att göra åt, och är också så som det bör vara. För själva kärnan av Resan är subjektiv.

    Angående att skapa produkter. Jag gillar plastiga haffsprodukter lika lite som alla andra. Men man måste också ställa frågan. Vad är inte en produkt? Tanken att det skulle finnas en konstnärlig litterär sfär som svävar lite ovanför ter sig ganska märklig för mig. Även den mest konstnärliga, mest underfundiga, absolut vackraste text måste till slut paketeras, marknadsföras och säljas. Annars når texten aldrig fram till sina läsare. (Jag väljer ordet ”läsare”, för inte ens jag vill använda ordet ”konsument” när det kommer till något så vackert som böcker.) Och konstnären får aldrig betalt. (För även en konstnär har räkningar.)

    Detta är verkligheten. Vi lever i en kapitalistisk marknadsekonomi. I den bästa av världar skulle det kanske vara annorlunda. Men i vår värld blir alla säljande texter förr eller senare produkter. Sedan gäller det så klart att fylla produkten med ett så stort konstnärligt innehåll som möjligt. För även jag avskyr haffsprodukter.

    @nilla|utanpunkt: Tack för ditt medlidande. 🙂 Det är inte lätt att klä skott. Jag hoppas dock att det klär mig väl. 😉

    ”Litterära formuleringar.” 🙂 Vad jag menar med det är ganska tydligt så fort man plockar upp en bok av Ranelid. Vissa älskar det. Andra avskyr det.

    ”Filosofiska grubblerier.” Vill bara förtydliga mig lite. Jag älskar Alfons Åberg-filosofi. Och det är det som är det fina. För det behöver verkligen inte vara mer tillkrånglat. Men låt mig ta ett exempel på vad jag menar. På gymnasiet tvingades vi på svenskan att läsa en text om en ung grekisk man som kom till Sverige på 70-talet för att arbeta. (Författarens namn minns jag inte längre.) Hela kapitlet handlade om hur han stod på en kall och dragig tågperrong och grubblade över sin sexualitet. Det finns de som älskar sådant, personligen ryser jag än idag när jag tänker på det.

    Jag föredrar när man bakar in ”grubblerierna” i själva historien. Ett bra exempel är den andra boken om Harry Potter. I ”Hemligheternas Kammare” går nämligen Harry omkring och är rädd för att han kanske ändå är ”Slytherins arvtagare”. Att han egentligen är ond. Först på slutet efter ett befriande samtal med Dumbledore inser Harry att ingen är god eller ond till sin natur, utan att det handlar om vilka val man gör. Det fina är att grubblerierna är inbakade i själva den narrativa strukturen och ligger inte som ett lager ovanpå, eller som någon oändlig intern monolog. Smaken är som sagt delad, men personligen tycker jag att det är ett överlägset sätt att göra det på.

    • nilla|utanpunkt skriver:

      Jag tror vi är helt överens om hur filosofin gör sig bäst; mellan raderna. Men också utskrivna, inre filosofiska grubblerier kan vara oerhört laddade – som just Brott & Straff. Men att det är SVÅRT att skriva och få till med samma styrka och, viktigt, tillgänglighet. Detta visade SAMME författare, Dostojevski alltså, som fick mig att ge upp en annan grubbelbok, nämligen ”Anteckningar från källarhålet”, vilket i sig är intressant. Man kan alltså prata om skillnad i kvalité och tillgänglighet inom samma författarskap. Jag tror skillnaden var att B&S har en framåtrörelse, en psykologiskt och moraliskt laddad konflikt OCH mäktig hantering av karaktär, dilemma och grubblerier. Medan den andra boken är ett omkväde av en manisk galning, med alldeles för mycket luddiga referenser till ett Ryssland på 1800-talet.

      SF är urläckert när det görs bra. JG Ballard är ojämn, men mycket bra när han får till det (och jag skulle vilja påstå att han räknas som mycket litterär, åtminstone i England, som i sig väl är ett strå vassare rent litterärt än Sverige, om man nu får vara landsförrädare så här på eftermiddagen). Sagan om ringen också, är en av mina favoritmatiné-epos, fast då helst på film.

      Däremot görs det ju en uppsjö SF-böcker som alla försöker upprepa samma framgångsmönster. Någon mer modern variant du kan rekommendera som du tycker är väldigt, väldigt bra?

  8. nilla|utanpunkt skriver:

    Först måste jag säga att jag tycker lite synd om Oskar vars projekt nu får klä skott för litterär kvalité över lag. Du har ju faktiskt tydligt deklarerat att du vet att du är på väg, att du vill utveckla ditt hantverk. Och att du ser din självpublicerde bok som ett sätt att testa marken. Jag respekterar det och hoppas det blir en bra språngbräda. Men samtidigt leder du nu in diskussionen på ”litterär kvalitet”, och där tycker jag du är något på spåren (via din äldre vän), för att sedan raskt springa iväg och gömma dig bakom luddiga termer som ”målgruppen” och att det gör det samma om boken allmänt sett anses ”dålig” bara den landar rätt hos just denna målgrupp. Jag tror att du slår lite knut på dina egna framtida ambitioner om du tänker så.

    ”Litterära formuleringar” betyder inte något tillkrånglat akademiskt (som jag tror du menar), Oskar, utan bara väl valda och skickligt hanterade ord. ”Djupa filosofiska grubblerier”? Böckerna om Alfons Åberg är ett under av filosofiska grubblerier. Ja, faktiskt, mer tillkrånglat än så behöver det inte vara.

    Vad som är bra litterärt är som flera säger ovan smak, men bara delvis. Läsvana som någon nämner är nog än viktigare. Ju mer du läser av olika stilar och genrer, ju mer utvecklas din smak. Och i det läget börjar man kunna skilja på moset i en Sibyllakiosk och på maten de hantverksmässigt lagar på en Michelin-stjärnad restaurang. Smaka på orden, litterär kvalitet finns i alla genrer, från klassiska romaner över deckare till barnböcker. Det handlar om MER än bara vad man anser målgruppen behöver. För är inte det lite von oben det också? Själv läste jag Dostojevskis ‘Brott & Straff’ som 19-åring och blev helt knockad.

    Till sist. Glöm inte medias genomslagskraft, t ex när det gäller Läckberg. Hennes succésaga handlade mindre om litterär kvalitet än om idogt marknadsföringsarbete. Hon var tydligen runt på alla möjliga evenmang och visade upp sig, och sålde sin första bok/blev känd genom en veckotidning (vars läsare var hennes ”målgrupp” – bingo). Eller Stig Larsson, hade hans böcker fått sådan hype om han inte gått och dött i samband med utgivningen och det stora arvsbråket tagit fart? Jag betvivlar det.

    Som Karin S säger, vill man göra en ”produkt” kan man snickra ihop en sådan. Men jag instämmer, litterär kvalitet handlar det inte om då.

  9. Karin S skriver:

    Här en anonym kommentar från Axess blogg om Stieg Larsson:

    ”En förklaring till Stieg Larssons måttlösa framgångar är att böckerna (man tvekar att kalla dem ”romaner”) vänder sig till en publik som i normala fall inte läser.

    Om man så vill är hans deckare radikala formexperiment på så vis att allt ”litterärt” radikalt skalats bort. Det finns ingen gestaltning, ingen personteckning och dialogen är (som New Yorker skriver) så usel att det nästan blir ett slags konstnärlig lyteskomik.

    Att ovana, av litteratur ointresserade läsare ändå glupskt tuggar i sig dessa anti-berättelser hänger också samman med böckernas enastående effektivitet. Eftersom ingenting är genomarbetat finns inget ”tuggmotstånd”: istället för en avrundad roman har man en skiss, ett utkast. Med andra ord, hans deckare kan ”plöjas” på samma sätt som man snabbt ögnar ett (intetsägande) inlägg på nätet. Det finns inga utmejslade meningar att hänga upp sig, bara förbivirvlande ord – mer eller mindre redudanta och utan minsta anspråk på exakthet.

    En mera skolad läsare grips däremot nästan genast av en plågsam yrsel. Att försöka läsa Stieg Larsson är som att borsta tänderna med taggtråd. Ganska disharmoniskt – och då inte på grund av det fysiska våldet.”

    För den som är intresserad av tråden:
    http://www.axess.se/blog/post/2011/01/07/New-Yorker-forklarar-Stieg-Larsson.aspx#comment

    Det ni diskuterar här är inte ”litterär kvalitet” utan produktframställning, ni kunde lika gärna tillverka bilar eller skokräm.
    Sofia är den enda som är inne på en frågeställning som tangerar litterär kvalitet, och den kommentar jag klippt in här är ett bra svar på den fråga hon ställer.

    Jag är helt ointresserad av produktframställning men önskar er naturligtvis lycka till med era projekt ändå.

    Allt gott,

  10. Sofia skriver:

    Jag är så långt ifrån litteratursnobb man kan komma, jag är ingen person som uppskattar stelbenta regler vad gäller språket, jag ogillar snobberi och kommer aldrig att gilla viss typ av litteratur bara för att man ”ska”. Jag fnyser aldrig åt en bok på förhand, men det ska också sägas att jag hittills inte hittat en chicklit som fallit mig i smaken.

    Min brorsa, som aldrig frivilligt läst en bok i hela sitt liv, blev plötsligt helt såld på en svensk deckarförfattarinna. Han plöjde hela serien och tyckte de var jättebra, i likhet med en stor del av Sveriges befolkning om man ska se till försäljningssiffrorna. Jag blev nyfiken såklart och lånade hem de tre första böckerna i serien. Men jag kunde inte läsa klart den första boken och det har aldrig hänt mig förut! Jag brukar alltid läsa klart även om jag känner att boken inte är något för mig. Denna gång var det flera saker som jag störde mig på men främst språket och de icke-trovärdiga dialogerna. Det var något i hästväg.. det gick inte att läsa boken! Så vad betyder detta.. att kvaliteten ”sitter i betraktarens öga”? Det är ju ändå något anmärkningsvärt att denna författare lyckades få en vuxen person att börja läsa böcker.

    • Monica O Kolkman skriver:

      Sofia, jag tycker att du berör något väldigt viktigt här!
      Det handlar mycket om tycke och smak.
      Jag har läst chicklit som jag verkligen gillar och chicklit som jag tycker är riktigt dålig! Liksom deckare.

      Vad en gillar att läsa kan en annan inte läsa färdigt.

      Man kan inte jämföra maten i en korvkiosk med maten på en restaurang med Michelinstjärnor. Men man kan gärna diskutera vilken korvkiosk har det bästa moset!

      Jag tror också att kvaliteten sitter i betraktarens ögon. Därför blir jag också arg när man ser ned på vissa genrer (tex deckargenren, något som tydligen är lite unikt för Sverige, i utlandet har den högre status) därför att den ”håller låg litterär kvalitet”.

      Jag tycker att läsaren själv ska få bedöma vad som är låg litterär kvalitet.

  11. Annelie Drewsen skriver:

    För övrigt håller jag med dig Oskar i din syn på litterär kvalitet. För att över huvud taget kunna definiera vad det handlar om måste man se till målgruppen.

    Ta min egen bok som exempel, som vänder sig till små barn. I min mening är en sådan text av hög kvalitet om den förmedlar en berättelse till barnet på ett så kortfattat och konkret språk som möjligt. Onödiga omskrivningar eller tjusiga formuleringar skulle sänka kvaliteten på en bilderbokstext. Det viktiga är att texten, i samklang med illustrationerna, förmedlar känslor, spänning och lite humor.

    Att skriva en lättläst text är dock lättare sagt än gjort och jag uppskattar den input jag har fått från min förläggare/redaktör väldigt mycket. Hennes ögon på min text bidrog till att jag kunde göra den väldigt mycket bättre. Det är dock fortfarande min text. (Mer om det i ett inlägg framöver.)

    • Oskar Källner skriver:

      Ja det vill jag gärna höra mer om. Det är verkligen mycket intressant hur man måste förändra sin text beroende på målgrupp.

      Jag har ingen aning om hur man gör för att skriva en bilderbok. Ser fram mot ditt inlägg. Då kanske jag kan nå lite upplysning. 🙂

  12. Sölve Dahlgren skriver:

    Ja, vad ska man säga mer än att jag kunde inte sagt det bättre själv! Din analys är klockren. (Även om jag gillar Da Vinci-koden av Dan Brown, inte lika såld på Lost Symbol).

    Men man vore väl inte författare om man inte ändå ville tillägga något, lyfta in lite egna erfarenheter.

    Och här svällde min kommentar så att den fick bli ett blogginlägg istället:
    http://solvedahlgren.se/2011/01/13/pa-tal-om-litterar-kvalitet/

    • Annelie Drewsen skriver:

      Sölve,
      Det här är verkligen en intressant och relevant diskussion, precis det jag strävade efter med mitt brev. Uppskattar ditt inlägg.

      Synd dock att du väljer att kalla mitt brev för en attack, då jag snarast var ute efter att försöka förstå hur Oskar (och andra egenutgivare) resonerar. Jag har aldrig sagt att jag är emot hans projekt eller tycker att det är en dum idé.

      Tvärt om är jag mycket imponerad av hans målmedvetenhet och ser fram mot att följa hans väg till utgivning.

      Vi har mycket gemensamt i våra projekt, men nu valde jag att lyfta fram något som skiljer oss åt. Det betyder inte att jag attackerar min kollega. Men det hoppas jag att de flesta som läste mitt ursprungliga brev förstod.

      Allt gott,
      Annelie

      • Oskar Källner skriver:

        Jag förstod det. Och jag tror att de flesta förstod det.

        (Tror även Sölve förstod det, för i inlägget på hans egen blogg säger han att det bara var ett angrepp enligt ”kvällstidningsspråket.”)

        Bara så ni alla vet, jag och Annelie har bara de högsta tankar om varandra. 🙂

        Love, Peace…

      • Annelie Drewsen skriver:

        Love & peace.

        (Jag läste Sölves inlägg lite för snabbt. Ber om ursäkt för att jag var en dålig läsare.)

    • Sölve Dahlgren skriver:

      Inga hårda känslor. (Exempel på tv-textnings-översättning).

      Det är så det går när man försöker leka kvällstidning. Med glimten i ögat. 😉

      Det blir ett spännande år med dessa diskussioner!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s