Att inte tro på sin text kan vara en insikt

Jag arbetar ofta med flera manus samtidigt. Jag kan inte bestämma mig för vilket  jag ska lägga fokus på. Det kan gå mindre än ett dygn mellan att vara bombsäker på ett manus för att sedan totaldissa samma text.

Nedan är ett utdrag ur ett manus som var bombsäkert. Ett manus som någon ville läsa. Ett manus det fanns nyfikenhet på trots att jag inte skrev i genren. Det slutade med att jag inte själv trodde på historien och därför kunde inte heller motparten göra det. Så kan det också gå. Idag vet jag inte vad jag tror mer än att texten ser helt förjävlig ut. Men det bjuder jag på eftersom förjävliga texter är vardagsmat hos mig. Men det är ju snart jul och hela den historien.

”Jag smög fram mot soffan samtidigt som jag fumlade efter mobilen i fickan. Han andades tungt. Långa djupa andetag. Jag funderade på att slå ihjäl honom, eller smyga ut och hämta polisen. Huvudet låg vänt mot ryggstödet och höger hand vilade på magen. Jag böjde mig över honom och studerade hans tatueringar på handleden. Hans långa hår låg utspritt över dynan. En idiot som jag hade kunnat slå ihjäl och känna att jag gjort rätt. Skulle någon sakna honom? Han hade ju dessutom brutit sig in. Olaga intrång och allt vad det heter. Hur fan kunde jag ens tänka tanken att mörda någon? Jag borde spärras in bara för att jag ens … sen fick jag en sådan lust att känna på honom, kanske stryka på hans kind. Han såg så vänlig ut där han låg och drog sina djupa andetag som vilken normal människa som helst. Jag petade på hans bröstkorg och tände samtidigt golvlampan med foten. Ett skarpt klick hördes mot golvet från strömbrytaren och han flög upp och smällde bort kniven ur min hand. Kniven flög långt och slog i väggen så det blev ett jack i tapeten. Jag blev så jävla rädd att jag skrek och fäktade med armarna. Han tog tag i mig och jag fortsatte att sparka och skrika som en galning.”

 

Liz


5 reaktioner på ”Att inte tro på sin text kan vara en insikt

  1. Jag sitter sällan och går fram och tillbaka över en text. Av någon orsak (jag tror att jag är för lat) så finner jag inget nöje i att peta i den text jag precis skrivit.

    Istället försöker jag pressa framåt och lämnar text bakom mig som kanske inte var perfekt. Först nästa dag. När det är dags att sätta sig igen vid tangentbordet går jag tillbaka och redigerar föregående dags text.

    Den ökade distansen hjälper mig att se vad som håller och vad som är skräp. Och när man väl redigerat sig igenom texten så är man liksom uppe och i varv för nästa scen.

    Först när historien är färdigskriven går jag tillbaka och redigerar mig igenom boken. Det kan bli både en och två och tre eller flera gånger. Men då har man i alla fall något färdigt att arbeta med. Skulle jag redigera medan jag skrev skulle jag nog bara fastna och inte komma vidare.

  2. Jag drabbades av en annan insikt för någon vecka sedan: texten som jag trott var rent och skärt dravel VAR INTE DET! Delar av den gick till och med att använda!

    Håller alltså med Nene. I alla fall på ett principiellt plan. (Sen finns det ju alltid specifika texter som man bara inte vill med. Och då är det bra med en rymlig papperskorg.)

  3. Sådär håller jag på hela tiden – jag skriver och gillar det, väntar ett tag och hatar det, väntar lite till och älskar det, väntar lite till och hoppas att någon ska skjuta mig och befria mig från lidande. Sen väntar jag lite till.

    Jag tycker med andra ord inte att du ska ge upp den här texten än.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s