Refuseringsbrevet som räddade mig

I mitt senaste inlägg skrev jag bl.a. om hur hårt det kan ta när refuseringsbreven trillar in i brevlådan. Det kom massor av kloka kommentarer. Bl.a. skrev Liz:

Refuseringsbrev: Får alla. Se istället fram emot dem och försöka ta lärdom av vad det står i dem.. [snipp] Allt utöver en standardrefus ska man jubla över. Ger de tips och råd, ta dessa till dig.

När jag skickade ut mitt första manus fick jag nästan bara standardrefuseringar. Men det fanns några brev som faktiskt var riktigt uppmuntrande. Jag hade svårt att se det just då. Man drömmer ju om så mycket mer. Men med tiden, och med upprepade genomläsningar så gav de märkligt nog ett visst självförtroende.

Här är ett av dem:

————————————-
Hej.

Tack så mycket för att vi fått läsa din bok.

Tyvärr måste vi tacka nej till ditt erbjudande om samarbete. Det är ett ambitiöst projekt, men vi bedömer dessvärre inte att denna bok ryms inom vår utgivning.
Du är en god och driven skribent, men vi tror att boken skulle vinna på att koncentreras en del.

I och med att vi får in så mycket manus så måste vi vara mycket restriktiva i vårt urval.

Stort tack ändå för att vi fick läsa och lycka till med den fortsatta produktionen!

Med vänliga hälsningar
Bokförlaget………………………..

————————————–

Detta kom från en redaktör på ett av de riktigt stora förlagen. Först blev jag missmodig. Sedan insåg jag att hon hade sträckt mig ett knippe guld. Här fanns ju faktiskt komplimanger! Hon skrev att projektet var ambitiöst och att hon upplevde mig som en god och driven skribent! Wow! Min självkänsla flög plötsligt på starka vingar över blåa skyar.

Självklart hade jag redan vid den tiden delat ut mitt manus till diverse släkt och vänner. Alla gillade verkligen boken. Och det var ju trevligt. Men någonstans gnagde en misstanke, som ifrågasatte huruvida jag verkligen kunde lita på deras respons. Jag trodde inte att de sa så, bara för att göra mig glad. De hade för många exempel på roliga scener, intressanta karaktärer och twister i historien som de ville prata om. De påpekade också de brister och annat de inte gillade. Men samtidigt var de ju just min släkt, mina vänner. De hade redan en, vad ska vi kalla det, ”positiv disposition” gentemot mig. Och de var inte proffs.

Men här kom en ärrad redaktör och sa att jag var en god och driven skribent! Och eftersom hon sa att boken behövde koncentreras en del måste det ju innebära att hon läst den. I alla fall en stor de av den. Kanske alltihop!

Det tog tid. Men plötsligt förvandlades brevet, från att vara ännu en tyngd på mitt hjärta, till en källa av självförtroende.

Är det inte märkligt vad några få ord kan göra.

Det här inlägget postades i Oskar och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Refuseringsbrevet som räddade mig

  1. Ping: Är det verkligen okey att ge ut själv? – del 1. « Debutantbloggen

  2. Oskar Källner skriver:

    @Monica: Jag kan också förstå varför förlag inte ger någon större respons. De är redan överhopade av manus och att ge respons skulle kräva säkert en eller två heltidsanställda som bara gjorde det. Men det är verkligen en klurig situation, för å andra sidan, som du skriver, så kan allt för många standardsvar knäcka aspirerande författare innan de ens har börjat. Kanske bevisar det bara att samma regler gäller inom författarkåren som inom alla andra jobb. Envishet, envishet och åter envishet. Annars är man rökt.

    @Nilla: Schyst att du fick ett så trevligt bemötande. Men nu blev jag nyfiken. Vad handlade ditt filmmanus om? 🙂

    @Sara BE: Jag har funderat en hel del på huruvida jag om fem-sex år kommer att ångra att jag gav ut min första bok själv. Kommer jag då att tycka att den var undermåligt skriven? Kommer jag att önska att jag hade väntat? Fast å andra sidan. Om jag inte gör det här nu så finns det risk att det inte blir några fler böcker alls. Och då är hela frågan meningslös. 😉

  3. Sara BE skriver:

    Vet precis vad du menar.

    Får fem-sex år sedan skickade jag in manus till en novellsamling till fyra förlag. Från två fick jag standardnej, men från två fick jag
    ”personliga” – och uppmuntrande – refuseringsbrev. Även om det var trist att inte bli utgiven, så stärkte det mitt självförtroende enormt.

    Och så här i efterhand är jag faktiskt glad att jag inte blev utgiven just då. (med det vill jag inte säga att förlagen alltid har rätt, jag bara pratar om mig personligen)

  4. nilla|utanpunkt skriver:

    Att refuseras är svårt, men det är nog inte lätt att vara den som hela tiden måste refusera heller. Den redaktören visste hur han/hon både kunde tacka nej och ge just de varma ord den spirande författaren behöver. Själv fick jag en gång ett långfilmsmanus refuserat med samma engagemang och värme – och beröm såväl som kritik. Då reagerade jag ändå som du initialt, blev bara deppig och skrev inte på en hel massa år! I dag förstår jag att feedbacken var guld värd.

  5. Monica skriver:

    Min bästa refusering kom från ett litet förlag som jag visste inte skulle ge ut, de riktar in sig på speciella genrer. Men de läste ändå (!), och gav mig några uppmuntrande ord. Det var en fantastisk feedback när jag annars bara fick standardrefuseringar, där det enda positiva man kunde luska ut var att ett förlag sa att jag gärna fick skicka in nya manus.
    Jag levde på det länge.

    Standardrefuseringar har antagligen fått många aspirerande författare att sluta skriva, när de kanske skulle kunna ”ha blivit något” om de hade fortsatt skriva och utvecklats.

    • Monica O Kolkman skriver:

      Vill bara tillägga att jag kan förstå att många förlag inte hinner ge personliga svar. De är ju överhopade av manus de ska refusera.
      Men de vet samtidigt inte hur mycket ett par extra, icke standardiserade, ord kan betyda för fortsatt skrivarglädje.
      Man kunde ju önska att de hade tid. Om nu lektören verkligen har läst hela manuset som de säger, så är det synd om det inte finns möjlighet till några få personliga ord, om det finns anledning till uppmuntran eller tips för fortsatt skrivande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s