Att skriva i ett sammanhang

Sitter med redigering just nu. Jag tycker det är svårt. Ofta skriver jag ganska kompakt, och försöker redan från början hitta en rytm jag tycker passar. Därför blir det svårt att göra vissa typer av ändringar.

Hur skjuter jag in ett stycke i en scen där jag tycker att det finns ett logiskt flöde från första ordet till sista? Hur trycker jag in en mening i ett stycke som har sin rytm?  Hur får jag in en hel scen i en historia som är så hoptryckt att det inte finns några tidsmässiga utrymmen?

Nu är kanske en annan berättigad fråga – hur pretentiöst lät inte ovanstående? Som om mina texter skulle vara perfekta från början liksom… Det är de inte! Det kan jag lova. Men de är lite mer än bara nedkastade ord. Jag ägnar en hel del tid redan åt min första textversion. På gott och ont. Fördelen är att det känns rätt bra redan när någon läser det första gången. Nackdelen för mig är att jag får ännu svårare med det jag tycker är svårt från början.

Då är det bra att inte vara ensam. Satt fast i torsdags när jag satt hemma hos en av mina skrivgruppskompisar och skrev och drack te. Jag hade en händelse som jag ville ha in för att förstärka en del av historien. Jag visste rent tidsmässigt när det måste vara. Men jag klarade inte av att hitta var det skulle vara. Det kändes bara fel.

Så jag beskrev mitt dilemma. Sara tog texten som var ”runt” det beskrivna fenomenet och läste igenom det. Sedan pekade hon på ett ställe och sade: ”Här passar det in jättebra”. Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad. För där borde det ju inte gå. Det var fel. Och så läste jag. Läste och tänkte att hon kanske har en poäng. Testade att skriva in scenen där och skickade över datorn för ny testläsning. Och vi var rörande överens. Det funkade toppenbra just där. Men jag hade aldrig kommit på det själv.

För mig har en skrivgrupp varit en del väldigt viktig del av vägen till den punkt där jag är nu. Med en bok utgiven, och ett par manus på god väg att bli färdiga.

När jag bestämde mig för att satsa på mitt skrivande innebar det för mig att jag var bestämde mig för att träna på skrivande på ett seriöst sätt. Skrivgruppen var livsviktig där. Vi träffades, läste varandras texter och kritiserade dem. Försökte hitta styrkor och svagheter, och kanske framförallt se vad som skiljde sig åt i vårt berättande.

Som Johan var inne på i ett tidigare inlägg, självförtroendet är en jobbig grej, men samtidigt kan jag vara ganska envis. Utrustad med en vilja av järn och en övertygelse om att alla kan bli bra bara de tränar gav mig skrivgruppen den sparring jag behövde, och fortfarande behöver. Och förhoppningsvis ger jag dem något tillbaka också.

Det handlar delvis om modet att våga visa det man skrivit för andra. Det är en träningssak. Minns på Swecon i Uppsala för ett antal år sedan, när vi hade en skrivgruppsträff och jag mer eller mindre hade sträckskrivit en novell som jag satte i händerna på mina två kollegor – utan att ha läst igenom den själv. Att sitta och titta när de läste den, och jag inte hade en aning om den funkade, var rätt nervpirrande.

Men framförallt handlar det om att träna sig på att skriva och på att ge återkoppling. Att se vad som fungerar och hur man kan förbättra en text.

Utan den sparringen och den kritiken hade jag nog behövt betydligt längre tid för att få en roman tillräckligt bra för att hitta någon som ville ge ut den.

Sedan är det givetvis inte bara skrivgruppen. Jag har haft många som hjälpt mig massor på vägen. En del mycket och en del med vissa enskilda specifika saker. Allt lika värdefullt. Att sedan en del av dessa skriver själva, är skrivpedagoger, och så vidare, hjälper givetvis – men det viktigaste är att de finns där, att de bryr sig om att försöka göra mina texter så bra som möjligt.

Jag tror det är olika för alla. Men för mig har ni varit hur värdefulla som helst. Jag tror inte jag suttit och skrivit blogginlägg 41 på Debutantbloggen utan er!!!

Tack!