Jag ska inte döda någon, lovar!

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Det är ganska roligt, det här med att vara författare. Själva författandet i sig förstås, att komma på nya världar och personer som ska bo i dem. Personer att hata och att älska. Det är underbart skojigt, men det som nästan är ännu roligare är vad du utsätter dina vänner och bekanta för.

Jag slänger ganska ofta ut frågor på sociala medier. Det kan handla om lite allt möjligt som rör texterna jag just då arbetar med. Namn på karaktärer, tankar om händelseutvecklingar och så vidare. Av vänner och bekanta har jag också fått de allra bästa svaren när jag fastnat i en text. Till exempel så hade jag under väldigt lång tid inget namn på Flax, berättarjaget i Snack. Jag hade många förslag på lut, men inget fastnade. Inget kändes rätt. Så jag slängde ut frågan på Facebook. Vad ska karaktären heta?

Jag hade nog inte förväntat mig att folk skulle engagera sig så mycket, men det gjorde de. Det ena grymma förslaget efter det andra ramlade in, däribland just Flax. Och det var så klockrent. Samtidigt som jag nog aldrig kommit att tänka på det själv. Jag förstod vilka häftiga grejer som kan hända när du bjuder in andra till din text. Att de kan bidra med en kunskap du själv saknar.

Men.

Det finns ju också en del frågor du är lite tveksam till att ställa, framför allt offentligt. De där som kan få folk att undra om du EGENTLIGEN planerar ett massmord eller två. Jag var med om en sådan för inte så länge sedan. Just nu håller jag nämligen på och filar på ett utkast till en novell. Till min stora glädje, och förvåning, fick jag frågan om jag ville vara med i skräckförlaget Swedish Zombies kommande novellsamling, 13 Svarta sagor om ond bråd död. En hyllning till klassiska splatterfilmer från 80-talet. Jag var såklart på. Bara det att bli tillfrågad, snarare än att försöka armbåga sig in i diverse sammanhang, kändes häftigt.

Men vad skulle jag skriva om? Det fick ligga och gro ett tag, och till slut hittade jag en tråd som intresserade mig. Den här gången började det faktiskt med en person. Jag såg framför mig historien om Britt-Marie, pensionären som håller sig på sin kant, bakar kakor och stickar babykläder till välgörenhet. Jag såg också framför mig hur det plötsligt börjar diskuteras att hyreslägenheterna där hon bor ska omvandlas till bostadsrätter. De flesta andra boende är lyriska över möjligheterna som det innebär, tänk bara på vilken bra investering det är! Men Britt-Marie är inte lika nöjd. Hon kommer inte ha råd att köpa ut sin lägenhet. Om förslaget går igenom blir hon tvungen att flytta.

Någonstans här får tanten nog. Hon har snällt flyttat på sig i hela livet, gett plats åt andra på sin egen bekostnad, men nu räcker det. Hon beslutar sig för att börja döda av alla de som är för en ombildning. Problemet är bara att Britt-Marie inte dödat någon förut, och det är betydligt svårare än hon tror. Både själva dödandet och det som kommer efter – att bli av med kroppen.

So far so good. Jag hade en historia som skulle kunna funka. Men så till dilemmat. HUR ska då den här snälla lilla tanten gå tillväga för att ta livet av folk? Jag hade väldigt svårt att komma på det. Framför allt det där första mordet. Min första tanke var att det skulle vara ganska oplanerat. Någonting som sker i stundens hetta, med någonting som kan finnas hemma hos en äldre kvinna.

Jag fastnade för att hon häller kaustiksoda i kaffe och bjuder på. När jag googlade detta (jag ber just nu för att ingen ska titta närmare på min sökhistorik!) blev jag dock lite osäker. Skulle det verkligen vara trovärdigt att personen inte märker det utan dricker kaffet ändå? Jag ville trots allt att det skulle finnas realism i det.

Så jag kontaktade en kompis som jobbar som apotekare och ställde den här frågan:

”Nu har jag en lite underlig fråga, och jag LOVAR att det är i rent researchsyfte för en novell. Jag undrar nämligen om du vet vad som händer om man dricker kaustiksoda? Dör man på direkten? Eller vad borde reaktionen bli? Vet du vad kaustiksoda smakar? Skulle det funka att hälla det i kaffe utan att personen märker någonting, eller är det helt otroligt?”

Jag förväntade mig nästan lite tveksamhet. Kanske i alla fall ett ifrågasättande. VARFÖR vill du veta det här? Men istället kom svaret:

”Kaustik är frätande, så om du ska dö av det måste du få i dig en hel del. Om den mängden hälldes i kaffe skulle vemsomhelst rygga direkt, eftersom det skulle vara så starkt frätande att det sved i ögonen när en lyfte koppen. Om en dör, så tar det flera dagar. Väldigt få toxiner som gör att en faller död ned på plats, men saker som hämmar andningsmuskulaturen gör att en dör relativt fort och okladdigt, samt går att smyga ned i drycker.”

Jag ska inte återge den efterföljande diskussionen i detalj, för att behålla någon illusion om mig själv som den oskuldsfulla barnboksförfattaren, men i efterhand är det roligt att se vilka frågor jag tyckte att jag kunde ställa. När en författare är inne i bubblan är liksom ingenting konstigt. Inte ens ingående frågor om vilket är det mest splattriga (och lättillgängliga) sättet att ta livet av någon på.

Jag har tänkt på det en del sedan dess. Hur det blir när vi författare går så totalt upp i en fråga och vill veta allt om den. Hur konstigt det måste se ut för omvärlden. Och hur inne vi är i bubblan för att inse hur konstigt det är.

Ibland ser jag såna här frågor flimra förbi i olika författargrupper ”hur gör jag mig bäst av med ett lik”, ”hur lång tid tar det för en kropp att ruttna om den är ingjuten i betong” och tänker att det nog är ganska vettigt att vi omger oss med människor som fattar var den där besattheten kommer ifrån. Att det inte nödvändigtvis är en vilja att döda någon på riktigt, utan att kunna beskriva det trovärdigt. Vi är nog trots allt väldigt måna om att kunna porträttera vår verklighet, att göra den realistisk. Oavsett om det handlar om gestaltning eller … tja, blodiga sätt att ta livet av någon på.

Har du också exempel på udda frågor du ställt?

 

 

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i Camilla Linde, Debut, research, Rimligheter, Skräck. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Jag ska inte döda någon, lovar!

  1. annisvensson skriver:

    Jag skrattade gott när jag läste ditt inlägg🙂 Det är inte alltid lätt att vara författare… Och tack för tipset om hur man kan ta död på någon på ett icke blodigt sätt. Gör försök till att skriva två noveller i genre thriller/deckare och har idén till den ena klar, men inte hur ett mord ska gå till. Kanske får använda något som ”hämmar andningsmuskulaturen”. Lycka till med novellen! Det låter som en mycket spännande historia.

    • Camilla Linde skriver:

      Tack Anni! Just nu har jag problemet att idén känns så jäkla bra i huvudet, men så fort jag försöker skriva på den så känns det bara som att det inte blir lika bra. Att jag inte får fram det jag tänker, liksom. Önskar ibland att det fanns en direktlänk mellan hjärna och dator så att den liksom bara skulle kunna läsa av det som finns därinne och pränta ner det.
      Eller kanske inte😀

      Hojta till om du kommer på några andra roliga sätt att ta livet av folk på till dina noveller!

  2. Johan Ring skriver:

    Bara älskar den här idén! Det kommer att bli en fantastisk novell.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s