Gästblogg: Emma Danielsson

Vad jag pratar om när jag pratar om Storytel Original

Under året har debutanten Anna Bågstam Ryltenius behandlat ämnet att skriva för ljud. I mitt gästbloggsinlägg försöker jag komplettera bilden med förläggarens synvinkel och svara på de vanligaste frågorna vi brukar få när vi pratar om vårt ljudboksformat.

När jag berättade för mina vänner och ex-kollegor att jag skulle bli förläggare på Storytel Original möttes jag av glada tillrop, men också en hel drös frågor. De flesta kretsade kring samma tema: Vad är det här Original för något? Hur skiljer de sig från vanliga ljudböcker annat än att de inte går via tryckt bok? Eftersom konceptet inte hade lanserats ännu, och jag dessutom tillhör den kategori som helst vill uppnå expertnivå innan jag vågar uttala mig, svarade jag typ som när finansmänniskor förklarar vad titlarna på deras visitkort står för. Ganska vagt och obegripligt med andra ord.

Efter åtta månader har jag hyfsad kläm på vad vi gör. Och nuförtiden har vi också ett gäng serier att visa upp, vilket gör det otroligt mycket lättare att förklara. Jag märker att nyfikenheten fortfarande är stor men också att frågorna i viss mån ändrat karaktär. Från ”Vad är det för något?” till ”Varför ser det ut som det gör?”.  Så håll i hatten, nu kör vi igång FAQ:n!

Varför har ni delat upp berättelsen i episoder och säsonger? Är ni helt tossiga eller?

Det är mycket möjligt (se exempelvis vårt Instagramkonto) men det är nog inget som har med vårt format att göra.

Serietänket tillför något extra till berättelsen. Det kanske mest uppenbara är att det blir enkelt att stoppa in saftiga vändningar och halsbrytande cliffhangers. Men indelningen fungerar också som en påminnelse för oss som jobbar med berättelserna att aktivera karaktärernas dilemman genom alla avsnitt. På så sätt får berättelsen fler intensiva ögonblick men också en tydligare riktning och en rödare tråd. Vilket kan behövas, då en ljudbok sällan får exklusiv uppmärksamhet.

Jag är till exempel övertygad om att Virus av Daniel Åberg fick mig, en synnerligen motvillig motionär, att spränga enmilsgränsen i joggingspåret eftersom jag kunde följa med i berättelsen trots att jag seriöst trodde att jag skulle dö av den fysiska ansträngningen. Denna nyvunna förmåga till multitasking är dock inget min kropp hurrar för, eftersom min hjärna numera påstår att jag klarar längre distanser och därför har förlängt mitt fysiska lidande på alla tänkbara jobbiga sätt. Tack för den, herr Åberg …

Varför fokuserar ni på inläsaren och inte författaren på era omslag? 

Frågan ställs oftast av människor som inte lyssnar så mycket på ljudböcker. När jag började jobba med ljudböcker efter 13 år i pocketbokens tjänst var jag också förvånad över inläsarens stora roll. Men nu känns det helt glasklart. Att ha någons röst i örat i många, många timmar skapar ett speciellt känslomässigt band, det är nästan intimt. Eftersom vi jobbar mycket med dialog i våra produktioner är de också extra gestaltningsvänliga och vi lägger ner mycket tid på att hitta inläsare som verkligen kan ge liv åt texten.

En riktigt bra inläsare får mig att tro att hen faktiskt är karaktärerna i boken, och ofta hittar jag nya författarskap genom mina favorituppläsare. Jobbig sidoeffekt: Total förvirring varje gång jag träffar inläsare på jobbet och det visar sig att de har egna personligheter.

Men är det verkligen litteratur det här ni håller på med?

En av mina mer kulturellt lagda kompisar har precis lyssnat klart på sin första Original. Han gillade den. ”Men är det verkligen litteratur?” frågade han lite oroligt. Jag tycker att själva frågan är ganska ointressant faktiskt. Vet inte om det är mina år på Pocket Shop, som kanske är Sveriges mest opretentiösa bokhandel, som satt sina spår. Jag pratar hellre om böcker, berättelser eller läsupplevelser (dit jag numera även räknar ljud) än om litteratur. Varför självmant välja ett ord som riskerar att exkludera? Om man inte använder det som Svenska akademien förstås, och ger världens mest prestigefulla litteraturpris till en populärmusiker från Minnesota.

Är det lättare att skriva en Original än en vanlig bok?

Den här frågan hänger till viss del ihop med litteraturfrågan. I P3:s Dramaturgipodden berättar Hans Rosenfeldt om sitt jobb som manusförfattare. Han betonar det hantverksmässiga i sitt skrivande. Det tycker jag är en sympatisk tanke. Istället för att vänta in ett slags få förunnat konstnärlig inspiration handlar det i stället om att nöta på tangeterna, att själv ta kontrollen över sitt skapande. Och det finns inget som säger att ett bra hantverk automatiskt saknar en djupare mening eller inte kan öppna upp för olika tolkningar.

Vad gäller arbetsinsatsen är den minst lika stor som när du skriver en normaltjock roman. Vårt format blir i viss mån något du kan luta dig mot under resans gång, men sidantalet skiljer sig inte nämnvärt. Att skriva långt och sammanhållande, med ambitionen att någon i andra änden ska få ut något av det, är en utmaning oavsett vilket format du skriver för.

Och som om den pressen inte vore nog, vid en viss tidpunkt i processen börjar vi på redaktionen glatt planera in en ljudproduktion som innefattar andra människors tid och engagemang. Det kan till exempel vara så att vi har hittat den perfekta inläsaren, som visar sig vara en väldigt upptagen person. Då gäller det att ta fram sina sista krafter och känna att du faktiskt kan ro det här i land på utsatt tid. Jag är full av beundran för våra författare som så galant lyckas med detta.

Emma Danielsson är förläggare på Storytel Original. Hennes fyra bästa ljudbokstips för dig som vill börja lyssna på ljudböcker är:

–  Utvandrarsviten av Villhelm Moberg, inläst av Per Sjöstrand. För småländska har aldrig låtit mysigare.

Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson, inläst av Irene Lindh. Irene gjuter liv i en tysk kvinnas livsöde och det är så gripande och bra!

Maskeradstaden av Maria Monciu, inläst av Alexander Salzberger. Marias ord och Alexanders fantastiska gestaltning skapar magi i denna berättelse om att inte höra hemma någonstans.

Störst av allt av Malin Persson Giolito, inläst av Lo Kauppi. Lo är fenomenal på att gestalta både ilskan och ångesten hos denna unga kvinna som blir anhållen för medhjälp till mord på sina klasskamrater.

Följ Originalgänget på Instagram: @storytel_original

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, Gästbloggare, ljudbok och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Gästblogg: Emma Danielsson

  1. Ping: Men är det verkligen litteratur? | Daniel Åberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s