Från feedback till standardrefusering

Det här inlägget är lite tufft att skriva, men det känns viktigt att även dela med mig av de jobbigare bitarna. Motgångarna. När det inte blev som man tänkt. Eller hoppats. Men vi tar det från början.

Mitt tredje manus skrev jag ganska hastigt på två månader och skickade sedan in det till förlag i mars (länk). Efter två dagar fick jag feedback från ett förlag som gärna läste igen om jag skrev om till ljudbok (länk). Jag påbörjade detta arbete så smått men fick sedan mail från ett stort förlag. Och med stort, menar jag verkligen stort. Visserligen var det nej tack, men de kom med oerhörd värdefull input. Lyfte fram flera positiva aspekter samt pekade på vad som behövde förbättras. Nedan följer lite utvalda delar av feedbacken jag fick. Jag har utelämnat en hel del för att inte avslöja för mycket om mitt manus, men jag tror att ni ändå kan förstå min lycka och varför jag valde att jobba utefter detta. 

”Med det sagt – du har skrivit en mysig liten pärla som vi hoppas att du fortsätter jobba på!”

”Vi är nyfikna att se hur du fortsätter utveckla XXX eller andra framtida projekt.”

”Det finns massvis med positiva aspekter i ditt manus och jag personligen ville bara fortsätta läsa när jag väl börjat. Man kan verkligen känna stämningen mellan karaktärerna och deras laddning, samt den härliga miljön de vistas i och sommarens varma och härliga månader.” 

”Även den manliga karaktärens dotter var en fröjd, en härlig ung tjej som kändes verklig, glad och helt underbar. Relationen mellan henne och pappan var välskriven av dig. Fint!”

”Lyft med dig att vi tyckte detta var ett mysigt manus, men det behövs mer arbete. Så fortsätt jobba på dessa aspekter, och låt din kreativitet flöda om du väljer att fortsätta arbeta med XXX och speciellt i relation till den avslutande konflikten …” 

”Vi hoppas att du fortsätter arbeta vidare med detta eller andra projekt och att vi hörs i framtiden.” 

Jag var så peppad att arbeta vidare med manuset. Så i somras, parallell med redigeringen av ”Emmas nya liv” skrev jag om. Det passade ju utmärkt då vi befann oss i vår sommarstugan i Blekinge där jag hämtat inspiration till det fiktiva området i min historia. Den 21 augusti var jag klar och skickade tillbaka manuset till förlaget. Dagen efter passade jag även på att skicka det till fler förlag. För trots den fina feedbacken var jag helt på det klara med att inget var säkert. Förlaget behövde inte tycka om min omskrivning. Och även om de gjorde det så var det ändå inte säkert att det var tillräckligt bra eller att det passade i deras utgivning. 

Exakt två månader senare, måndagen den 21 oktober, hade jag smitit in på mitt lilla hemmakontor en stund. Gömt mig undan morgonbestyren för att läsa en fantastiskt fin recension av ”Emmas nya liv” på Instagram (länk). Samtidigt som jag delade inlägget i min egen profil kastade jag ett öga på datorn och såg i förbifarten att det trillat in ett mail redan klockan sju på måndagsmorgonen. Jag noterade att det var en standarsrefusering och reflekterade inte så mycket över det. Men så fångade avsändaren min blick och allt stannade upp. Det var från det förlaget. Luften gick ur mig och jag läste mailet flera gånger. Hade svårt att ta in vad det stod. Dubbelkollade avsändaren flera gånger och jo, det var från dem. Inte ett ord nämndes om vår tidigare kontakt. Det var en helt vanlig standarsrefusering. Vad hände nu? Jag hade absolut varit beredd på ett nej tack (länk), men jag hade ändå trott, faktiskt förväntat mig, att det skulle komma något mer än så. Åtminstone en mening om min omskrivning. Att den var bra. Eller dålig. Något. De hade ju skrivit att de ville höras i framtiden. Men tydligen inte längre. Jag var inte intressant längre. Visst förstår jag att förlagen har otroligt mycket att göra, men det var så snopet. Från citaten ovan till detta:

”Hej Anna!

Tack för att vi fick läsa ditt manus XXX.

Tyvärr har vi nu beslutat att tacka nej till erbjudandet om utgivning. Varje år får vi in cirka 
1 000 svenska manus och utgivningsförslag till förlaget och av dem ger vi endast ut ett fåtal.

På grund av den stora mängden manus har vi sällan möjlighet att ge personliga omdömen.

Lycka till på annat håll!

Med vänlig hälsning

Manusavdelningen, XXXXX”

Hur hade jag ens kunnat tro att de var intresserade av mitt manus? Trots att jag är den som aldrig vågar ta ut något i förskott hade jag ändå hoppats. Tänk att det kanske, kanske kunde bli något. Eller att jag skulle få mer feedback att jobba vidare med. Vad skulle jag göra nu? Vänta in de som inte svarat än? Skicka till fler förlag? Besvikelsen inom mig rasade. Korta stunder funderade jag på att strunta i allt. Ge upp. Sluta med det självplågeri det är skriva, blottlägga sig, för att sedan falla pladask. Slippa känna sig tom. Värdelös. Med känslan av att ge upp var ändå kortvarig. Förmodligen för alla fina ord som samtidigt trillade in om ”Emmas nya liv”.

Tillslut skrev jag ett svar tillbaka. Kände att jag var tvungen. Att det faktiskt inte var konstigt att jag hade förväntat mig mer än ett standardsvar. Efter några dagar fick jag svar från förläggaren som ursäktade sig och sa att jag självklart skulle få ett personligt svar. Hon skrev att manuset är bra och välskrivet, men att nålsögat just nu är extremt litet då de arbetar hårt med ett antal svenska författarskap. Att timingen helt enkelt är lite olycklig. Det kändes ju bättre. Men jag inte kan låta bli att tänka att de ändå hade lagt beslag på manuset om det varit tillräckligt bra. 

Så här två veckor senare har jag väl ändå landat, men en viss deppighet dröjer sig kvar. Kanske för att det även varit mycket samtidigt (nyopererad dotter och nyopererad hund) och jag är något sliten. Jag vet att jag borde vara glad och tacksam. Tänk så mycket som hänt. I oktober förra året skrev jag kontrakt på ”Emmas nya liv” och ett år senare har jag inte bara släppt en bok, utan två noveller. Och två andra noveller ska vara med i varsin antologi. Så visst är jag nöjd. Ödmjuk. Jag som under trettio år var övertygad om att jag inte kunde skriva har gjort mer än vad jag trodde var möjligt. Och har jag tur slutar inte min författarresa här. Jag ska bara ladda om lite.

När det gäller ”manus 3” så fick jag ett annat mail samma dag som refuseringen. Ett betydligt roligare mail. Men trots att jag inte gillar cliffhangers så avslutar jag med en sådan idag och lovar att berätta mer i ett annat inlägg. 

Om Anna Alemo

Författare som 2019 debuterar med boken Emmas nya liv.
Det här inlägget postades i Anna Alemo, refusering, skicka till förlag och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s