Den stora lektörslakten

Usch och ångest och fyfanihelvete.

Det är nog lika bra att lägga ner de vackra kyrkorna, tänkte jag när jag i veckan fick min lektörs utlåtande på manuset till ”Vackra kyrkor jag besökt”.

”Hej Johannes! Tack för att jag har fått läsa ditt manus. Här är min respons. Den är relativt omfattande och hård.”

Så började det elva sidor långa responsbrevet från min lektör Karin Tidbeck. Karin är en författare som jag hyser väldigt stor respekt för efter den briljanta romanen ”Amatka” och novellsamlingen ”Vem är Arvid Pekon?” (som översattes till engelska under titeln ”Jagannath” och vann internationella fantastiskpriser under 2012-13).

Jag hade hoppats få ett brev där det stod typ ”Tack för ett fantastiskt manus. Det är några småjusteringar som behöver göras, i övrigt är texten helt felfri”.
Men tji fick jag.
Elva sidor.
Fulla av åsikter om saker som behöver rättas till för att boken ska bli bättre.
Och dessutom hela det satans manuset fullt av blyertsrättningar.

När jag började tänka klart igen kändes det som om jag fått en rak höger och däckat på stället.
Hur kan ett manus med så mycket saker att justera vara nåt att ha överhuvudtaget? Finns det NÅNTING av värde som gör att den kan motivera sin plats i bokhandelns hyllor?

När jag började bläddra igenom de elva responssidorna igen så lade sig den värsta svallvågen av ångest, och en viss spirande förtröstan tog dess plats. För jag upptäckte att jag mellan raderna kunde utläsa att själva grunden faktiskt inte var så fasligt dålig. Att helheten inte var så ohjälpligt urkass som jag först tolkat in.

”Texten har ett engagemang och framåtdriv hela vägen igenom berättelsen, med starka bilder och stämningar. Den dramatiska strukturen fungerar som helhet, med väl avvägda actionsekvenser varvade med lågmälda partier som ger läsaren andrum. Jag som läsare uppskattar också att berättelsen inte är för lång – ingen seg startsträcka eller gäspframkallande efterspel.”

Så skrev Karin längre ner på förstasidan.
Och jag kände att det kanske inte var så mycket av slakt ändå.

A slice of lektörskommentarer

Vad bestod då kritiken av?

Jag är inte van vid att få mina texter lektörslästa, men jag gissar att upplägget såg ut som många andra lektörsutlåtanden. Det var ett antal områden där saker inte fungerade, behövde tas bort eller justeras: Struktur. Handling. Världsbygge. Persongestaltning. Stilistik. Språk. Och på slutet lite blandade kommentarer kring allmänna saker för mig som författare att tänka på.

Det mesta låter jag stanna mellan Karin och mig/förlaget. Men några grejer som jag kan nämna är:

• Språkmässigt finns det en del informativa passager som behöver ses över, som i nuvarande form bromsar upp och kan kännas lite för tungrodda. Ibland hoppar jag i tempus och perspektiv. Lite för mycket anglicismer. Och det finns vissa tics som jag måste lära mig av med (kommatering/semikolon-förvirring här och där; slarvigt användande av ”att” och ”så”; hattigt användande av ”man/de”).
• Några större frågor kring de olika väsen som Valdemar möter.
• Det manliga persongalleriet funkar bra, men det är lite sämre med det torftiga kvinnliga ditot. Den största kvinnliga karaktären (svenska kyrkans representant som hela tiden följer med ute på fältet) är i nuvarande skick lite för mycket en kvinnlig mjäkig schablon.
  Tack säger jag! Det var såklart inte min mening att ha för få och för schabloniga kvinnliga karaktärer, det bara föll sig så när jag skrev (sa han skamset). Jag är så glad att Karin observerade detta. Det kommer att ändras! Här kan jag avslöja att jag redan nu har planer på att göra henne till en lika mycket monster-asskicking badass som herrarna i gruppen – låt vara att hon som kontrast fortfarande klär sig och är väldigt kvinnlig till utseende och sätt. Lite Ellen Ripley/Alexia Tarabotti style.

Det finns mycket mer. Men det tar på krafterna att erkänna sina brister, så jag slutar där.

Nu när jag läst igenom kommentarerna för hundrade gången så har ångest och förtvivlan förbytts till lust och drivkraft.
Jag trodde först att jag inte skulle orka med om kritiken var för hård. Men jag har ändrat mig.
För det är ju så att det är bättre att den kommer nu än när boken väl är tryckt och färdig och ute i handeln. Då har man ingen möjlighet att ändra nånting.
Hur kämpigt det än känns (jag var ju klar med boken!) så är det bara att kavla upp ärmarna och ta itu med de tusen justeringarna. Jag kommer göra det med ett leende. För varenda justering jag gör så blir boken snäppet bättre.
Läsaren kommer inte märka skillnaden eftersom hon inte sett hur texten såg ut innan. Men hon kommer att känna det. Och det är så jag vill att det ska var.
Jag ställer höga krav på böcker jag läser – såklart ska läsarna kunna ställa samma krav på min bok!