Hur gick det sen, Camilla Linde?

Bild: Davor Radic

Hej debutantbloggen!

Wow. Är det verkligen ett helt år sen sist? Det är det, eller hur? Den är lustig, tiden. Hur den kan dra ihop och sträcka ut sig. Tyckas vara i en evighet och ibland passera förbi under ett andetag.

Vad har hänt med skrivandet under 2017 då? Jo, i dagarna kommer faktiskt uppföljaren till Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr ut. Jag siktade på en lite mer andningsvänlig titel och valde kort och gott: Nödrop från yttre rymden. 

Det sägs att andra boken är värst att skriva, och jag hoppas verkligen att det stämmer. Den här boken har betett sig som en trotsig fyraåring. Ni vet. Som gallskriker och kastar saker och minst fem gånger om dagen säger att den hatar en. Men en bok blev det till slut! Och jag är riktigt jäkla stolt.

Jag och David (som illustrerar) hade en tanke om att den skulle bli mer visuell, därför innehåller den fler illustrationer. Det är ett spännande arbete och en utveckling som ständigt pågår. Redan nu smider vi planer för hur vi i trean skulle kunna integrera text och bild ännu mer.

Jag har även publicerats i en annorlunda ABC-bok och medverkat i antologin 13 svarta sagor om ond bråd död som gavs ut på Swedish zombie. Men det stannar faktiskt inte där. Under året har jag nämligen skrivit ett vuxenmanus, ett bilderboksmanus, en barnbok för ålder 6-9 och påbörjat en skräckis för slukaråldern. Visstja. Ett par noveller har det också blivit.

En exempelsida från Nödrop från yttre rymden, med mekanikerna Mecka-Elaka och Meckannika Munter. Ganska händigt med sex armar när du är mekaniker, va?

Shit. Jag blir andfådd bara av att skriva det. Vad hände egentligen?

Den smått osannolika förklaringen?

Jag fick barn.

Ja, det låter helt sjukt för mig också. Att få barn innebär ju att den lilla tid du haft till att göra saker du tycker om krymper väsentligt. Framför allt när det nu råkar finnas små arvsmassor i familjen. Istället är det vakennätter, kaosbajsningar (vet du, så vet du), legobyggen, zombiestappla med barnvagn, matningar.

Men det är någonting som händer i min hjärna vid de där tillfällena. Det är som att alla rutinmässiga saker, dagarna som ser nästan likadana ut, släpper loss en kreativ ström från min hjärna. En ström som lyckas trotsa den där benmärgsdjupa tröttheten.

Jag tror att förklaringen ligger i just det rutinmässiga. Och att vara borta från jobbet. Mitt vardagliga jobb kräver mycket kreativitet. Jag lämnas ofta med en känsla av att inte vara färdig. Att hjärnan fortsätter arbeta långt efter att arbetsdagen är slut. När jag kommer hem är den inte inställd på att skapa. Den vill ligga på soffan och möla choklad. Nu skriker den istället efter att bli använd. Och när så mycket annat går på rutin får den möjlighet att jobba ostört.

Samtidigt vill jag förstås inte ge en alltför romantiserad bild av tillvaron. Det är ingen fräsch och äppelkindad författare med perfekt friserat hår som knappat på tangenterna. Snarare ett hålögd (och hårlöst) monster. Det har varit konflikter, skrik, trots och tårar. Allt det där som hör föräldraskapet till.

Hur har jag fått Tid Till Att Skriva då? Det är ju oftast där skon klämmer. Att den försvinner bland alla måsten. Något som verkligen funkat för mig är den där klyschan ”skriv lite varje dag så blir det mycket till slut”. (Hey, det är en klyscha av en anledning – det funkar!). Jag skriver sällan mer än en halvtimme i taget. Nåt tillfälle där barnen sover eller är sysselsatta med annat. Men jag kör direkt. Inte titta Facebook eller instagram. Kör bara. Kör. Under resten av tiden, när jag plockar strumpor eller rullar barnvagn så maler det i bakgrunden. Manusknutarna, tankarna på vart det ska ta vägen. Det gör att jag är redo att sätta igång. Att ta vara på den lilla tiden som trots allt finns. Det kanske känns som lite i stunden, men allteftersom veckorna och månaderna går så kommer texten att växa. Långsamt men stadigt.

Det är inte säkert att det blir såhär för alla. Vissa (eller kanske rentav många) skulle aldrig komma på tanken att vara kreativa under föräldraledigheten. Det enda som finns är tröttheten och att försöka hitta en stund för sig själv.

Fast grejen för mig är ju, att det är just det jag gör. Under året har skrivandet blivit precis allt det där jag vill att det ska vara. En fristad i en kaotisk värld. Något som ger mig energi och glädje. Det har varit den där ventilen jag behövt. Utloppet det brukade vara, men någonstans på vägen försvann.

Det är fantastiskt att ha hittat tillbaka till det.

Jag var faktiskt osäker på om jag skulle hitta dit igen. I slutet av förra året var jag ganska ”bränd” av skrivandet. Inte skrivandet i sig egentligen, men allt runtomkring. Marknadsföring och förväntningar och drömmar som ibland slets itu. Det blev för mycket.

Det är skönt att slippa nu. Jag skriver utan att texterna ska ”bli” någonting. Vi får se om jag ens skickar in till förlag. Ärligt talat känns inte det som det viktiga. Det viktiga har varit att hitta den där pulsen igen. Den som ibland kan bulta så svagt att du nästan inte hör den. Och ibland dåna öronbedövande högt. Att följa idéerna. Låta fingrarna dansa. Bara för att det är roligt, sådär som det brukade vara, en gång.

Så vad är egentligen lösningen? Skaffa tio barn till kanske? Nja. Det säger nog mer om mitt liv. Hur jag egentligen skulle behöva skala ner. Skapa luft för att frigöra kreativitet. Jag hoppas kunna göra det.

Tack för chansen att komma tillbaka hit. Även om det var slitigt att blogga varje vecka i ett helt år så kan jag sakna det ibland. Framför allt att ta del av era drömmar och tankar. Jag hoppas att det har gått bra för er under året. Att ni också hittat den där känslan av att hitta hem. Om inte, så är jag alldeles säker på att ni kommer att göra det.

Det har också hunnits med en tripp till Worldcon (världskongress för fantastik) och att presentera Snack för en internationell publik. Där satt jag också med i mitt livs första författarpanel om superhjältar/skurkar i en modern tid.
Bild: Markus Sköld

Vill ni fortsätta hänga finns jag på instagram.

Snack och hans vänner har också fått en egen sida på Facebook!