Finns du om du inte syns?

Häromdagen hörde ett bibliotek av sig och bokade in mig på ett författarbesök i april. Det kändes stort. Bokhandlare har föreslagit författarsamtal när nästa bok kommer ut. Mitt förlag bokar in signeringar. För det mesta tackar jag ja, jag vet hur viktigt det är att vara ute och synas, bygga på sitt varumärke som det så vackert heter. Att vara författare räcker inte längre, idag ska man också vara estradör, om detta har jag skrivit tidigare och det handlade då om att synas i sociala medier.

Så tack mamma och pappa för att ni satte mig i balettskola när jag var sex år gammal, där lärde jag mig att stå på en scen och visa upp mina konster. Och tack för att jag fick träna konståkning i flera år, där lärde jag mig att ramla på rumpan inför publik utan att bryta ihop. Tack också för åren som gymnast – att komma fel mot en barr eller ramla av en bom lärde mig att bita ihop när det gör ont. Slutligen tack för att vi flyttade så mycket och bodde i olika länder, det lärde mig att vara anpassningsbar. Mina olika jobb har lärt mig att tala inför stora grupper, små också för den delen. Tack för det.

Jag har alltså inga problem med den extroverta delen av författaryrket och är det någonting som jag älskar så är det att prata om mitt skrivande. Samtidigt har jag en annan sida. Den som egentligen skulle vilja slippa visa upp sig, den som, om den fick välja, skulle ta till flykten istället för att exponeras. En författarkollega tyckte att det kändes som att prostituera sig när hon stod vid ett signeringsbord och bad alla som gick förbi att köpa henne – jag menar boken … Det ena hänger onekligen ihop med det andra och jag förstår mycket väl hur hon upplevde situationen. Men jag tror inte att vi kommer undan.

Förlaget gör en del för att marknadsföra mig men det räcker inte. Jag måste själv initiera olika aktiviteter och intervjuer och har därför tagit kontakt med media, sagt att hej, här och jag och jag svarar gladeligen på alla era frågor. För det mesta får jag kalla handen, jag är ju liksom inte den enda som vill ha uppmärksamhet. Dessutom är jag faktiskt rätt så ointressant för till exempel veckotidningar som vet exakt vilken sorts artiklar som deras läsare vill ha. Eller som en tidning krasst konstaterade: ”Du är för nöjd och lycklig, du har inte råkat tillräckligt illa ut. Lycka säljer inte.”

Vad svarar man på det? Ursäkta mig? Ska jag kanske uppfinna mig en hemsk barndom, en hemlig sjukdom, en elak svärmor? Skulle det ge mig några spaltmilimetrar? Ska jag uppföra mig skandalöst? Det skulle i och för sig vara lite intressant …

Äsch, lika bra att jag koncentrerar mig på att skriva så bra som möjligt istället. De mörkare delarna av mitt liv behåller jag för mig själv, även om det innebär mindre medial uppmärksamhet.

image

Fyra författare och en signering

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s