Hur gick det sen? Ida Schill (fd. Tidman) var debutantbloggare förra året då hon debuterade med ”Forsdansen”

Fotograf Josefine Eklid

Hej på er!

Så roligt och nostalgiskt att vara tillbaka i detta författarvärldens kuddrum.
Så, vad har hänt sedan sist då? Det var nästan ett år sedan jag skrev mitt sista inlägg som fast bloggare här, och redan då hade jag mina aningar om hur livet skulle arta sig.

Har jag gett ut några rykande färska böcker?

Nej, det har jag faktiskt inte.
För ett år sedan funderade jag en hel del på vad författandet betydde för mig. Att det betydde mycket stod klart, men på vilket sätt? Var det något jag ville satsa primärt på, och skaffa mig ett trevligt vid-sidan-om-jobb för att få råd med mitt dagliga bröd, eller var det något som jag ville ha som hobby och rekreation medan jag jagade andra drömmar?

Jag kom fram till det sistnämnda.

Jag är inte bra på att vara kreativ under stress. Deadlines och prestation dödar min musa. Att skriva böcker är något jag vill göra för min egen skull, och att andra läser dem är en synnerligen trevlig bonus.

Så till de andra drömmarna som skulle jagas. Jag har nämligen inte bara barndomsdrömt om att ge ut böcker. I somras blev jag antagen till läkarprogrammet, och har nu nästan avklarat min första termin. Mina studier tar väldigt mycket tid och energi, och den lilla fritid jag har får jag ägna åt den överambitiösa renovering vi dragit igång här hemma. När det kommer till skrivande så handlar det alltså just nu mest om hur hypotalamus utsöndrar TRH till adenohypofysen, och de histologiska skillnaderna mellan duodenum och ileum.

I våras uppnådde jag dock ett skrivmål som länge legat och väntat på mig – jag skrev färdigt trilogin! Den sista och avslutande delen har nu ett prima råmanus som bara väntar på att få redigeras. Men vad gäller trilogin har jag också fastnat lite i tankar.
Idén kom ju som jag berättat i de tidiga tonåren, och planerna började formas på allvar några år senare. Det var drygt tio år sedan, och mycket har hänt på tio år. Forsdansen kommer alltså ursprungligen ur en sextonårings hjärna, och med en sextonårings lite knepiga och svartvita synsätt på saker och ting. Jag är fortfarande helt kär i mitt koncept, men hade jag gjort allt från början idag, så hade det sett annorlunda ut. Det har ju självklart väckt funderingar på om jag rent av ska göra om allt från början igen. Ta med mig alla mina lärdomar och skapa något fantastiskt. Lite kreativt återbruk så att säga.
När saker och ting lugnar ner sig i mitt liv, då ska jag sätta mig framför min dator igen,
förmodligen med en plan.

Jag har också så smått börjat ändra riktning på mitt skrivande. Det är fortfarande det
övernaturliga som står i fokus, men med åren har jag svängt skarpare mot det obehagliga. Jag vill skriva skräck. Gärna i kombination med övrig fantastik, psykologi och möten mellan väsen och människor, men jag vill inrikta mig mer på det mörka, än på omöjliga kärlekshistorier (vilket var vad som tog mest plats i mitt sextonåriga huvud). Jag älskar att utforska den tunna linjen mellan passion och hat, så den kommer nog få fortsätta förekomma. Men jag vill gå djupare in på obehag. Skriva feel-bad och ge läsaren kalla kårar. Skriva sådant som gör att man måste titta på animerad, enkel humor efteråt för att rensa känslorna.
Kommer jag någonsin kunna det? Det vet jag inte riktigt. Det är nämligen väldigt svårt.

Det jag vet är att historierna hopar sig i mitt huvud, och jag kommer aldrig sluta öva. Dels är jag sugen på att vidareutveckla trilogin, och dels är jag sugen på att fly fältet ett tag och skriva något helt annat.

Oavsett vad det blir så är min absoluta avsikt att producera mer, och nästa år, när huset börjar bli färdigt, kommer de där små luckorna i vardagen kunna utnyttjas igen. Innan ni vet ordet av så ses vi på en bokmässa eller ute i vimlet, där jag spatserar omkring med en nyskriven bok i handen!

Tills dess så säger jag god jul och gott nytt år till er alla där ute!

För uppdateringar, se min författar-instagram idatidmanforfattare!