Nä, det blev Bromma

Förra veckan berättade jag lite om NaNoWriMo, och spekulerade i huruvida jag skulle vara med där. Kommentarforumet översköljdes av uppmuntran: ”Klart att du ska!” Endast en person var negativ, vilket var tur: hade det bara varit happy happy joy joy hade jag omedelbart blivit misstänksam.

Nu är det november, och jag har inte reggat något konto på den officiella sajten. Jag har inte heller börjat skriva. Trots all uppmuntran bestämde jag mig för att lämna trettio dagars skrivfrenzy därhän även i år.

Varför?

Jo, för att jag insett att jag behöver låta hetsen vila för ett ögonblick. Och för att min egen beskrivning av mitt skrivande som ett slags produktionshämmat, påställetstampande prokrastineringsmästerskap antagligen bara är något som ett tillfälligt dåligt självförtroende har ljugit ihop.

Ser jag det i backspegeln har jag faktiskt gjort en del i år. Gett ut debutromanen. Producerat en diktsamling. Gjort en synopsis till roman nummer två. Samt utvecklat mitt spokenwordande och scenpoetande så långt att jag faktiskt får en och annan betald bokning nuförtiden. Det är väl inte så förskräckligt improduktivt?

Jag gjorde ju ett försök att börja skriva råtext till roman nummer två i augusti. Det gick till en början jättebra – på det här NaNoWriMo-mässiga sättet att bara skriva utan eftertanke och självcensur. Sen läste jag eländet, och var tvungen att kasta alltihop. Skrivfrenzyn var inte någon medicin mot fastkörningen – den var själva sjukdomsorsaken.

Nu tror jag att jag behöver nåt helt annat än ohämmad flödesskrivning. Jag tror att jag behöver dess motsats, tillika mest förbjudna i dessa effektiva dagar: ROMANTIKEN.

Ja. Jag behöver cafésittandet. Dagdrömmandet. Det planlösa flanerandet i Lundells fotspår genom ett höstdimmigt Stockholm. Det konstnärliga filandet. Väntan på inspirationen. Allt det där som en gång var ett ideal, men som moderna, professionellt arbetande författare tävlar om att ta avstånd från.

Någon av kommentarerna på mitt NaNo-inlägg förra veckan strukturerade upp sitt skrivande som ett bankkonto. Jag förstod inte riktigt, bokföring skrämmer mig en smula, men jag har en egen bankkontoliknelse att kontra med och den gäller själva kreativiteten: När man skriver gör man uttag. När skrivandet krampar kan det vara för att man inte har täckning på kontot. Då måste man göra en insättning – alltså se till att inspirera sig.

Det har blivit hög tid för mig att göra några insättningar.

/Marcus

PS. Till alla er som deltar i NaNoWriMo i år önskar jag givetvis all lycka och produktivitet! You go girl!