NaNoWriMo: Bra eller Bromma?

Den imbecilla förkortningen i rubriken ovan är naturligtvis amerikansk. NaNoWriMo står för ”National Novel Writing Month” och är ett amerikanskt initiativ som går ut på att få folk att skriva en roman på 30 dagar. Närmare bestämt i november. Spektaklet har funnits sedan 1999 och tokväxer visst för varje år som går.

NaNoWriMo är en tävling där man bara tävlar mot sig själv. Målet är att under november månad skriva en roman på minst 50 000 ord. (Det är 1667 ord om dagen, det!) I övrigt finns inga bestämmelser alls. Ingenting om vad som räknas som en roman (”tycker du att det är en roman så tycker vi också det”), inga förbud mot långa citat från andra författares verk, och självfallet inte skuggan av ett kvalitetskrav. Det enda som är förbjudet är att börja för tidigt. Råtexten måste börja skrivas senast den 1 november. Och den får inte innehålla något som man skrivit innan heller. Utom om det är nån annan som skrivit det, förstås.

Det finns flera element i NaNoWriMo som kan förefalla provokativa. Framför allt det där med att premiera kvantitet framför kvalitet. ”Man kan i princip skriva av ett avsnitt av Simpsons och integrera det i sin dialog”, skriver en häcklare, och ja, det kan man förvisso. Att kalla resultatet av en ”skriv så många ord du kan på en månad utan att bry dig om vad du skriver”-bonanza för en roman är kanske också lite övermaga. NaNoWriMo-folket säger med ett leende att ”det viktiga är inte vad du skriver, utan att du skriver”. Jag är inte helt säker på att Björn Ranelid skulle hålla med. Om han ens skulle kalla det för en roman. 50 000 ord… det är inte ens 175 sidor! (Gå på djupet är på drygt 144 500 ord.)

Genom åren har drygt 600 000 NaNos (som verken kallas; det betyder dvärg på grekiska vilket jag tycker är loligt). I genomsnitt en sjättedel av dessa NaNos har slutförts, det vill säga nått längden 50 000 ord. Knappt 60 stycken har getts ut – sannolikt efter kraftig omarbetning, och det är dessutom oklart i hur många fall ”getts ut” betyder egenpublicering. Det ger en utgivningskvot på mindre än 0,01 procent. Mig veterligt har aldrig någon ”etablerad” (alltså tidigare utgiven) författare deltagit officiellt i ”tävlingen”.

NaNoWriMo har genom åren också utsatts för en lång rad häcklare – varav flera skriver både skarpare och mer underhållande än någonsin NaNoWriMo-folket själva. (Det här är min favorit. Läs på egen risk, du som själv skriver. Han vill att du ska sluta, och han kan vara övertygande!) Men det går ändå inte att bortse från att det finns en poäng med eländet: det kan vara en utmärkt medicin mot skrivkramp att tvinga sig själv att bara skriva loss, utan att bry sig om hur bra det blir.

Vad har det här i Debutantbloggen att göra då? Borde inte upplysningen passa bättre hos nån författarcoach, eller i nåns bokskrivardagboksblogg? Jo, frågan är naturligtvis: ska jag delta i 2010 års NaNoWriMo?

Jag har ju, som jag berättat tidigare, kört fast i mitt arbete med Femton minuter till. Faktum är att jag har kastat precis all råtext i papperskorgen och arbetat om hela idén till romanen. Den dåliga nyheten är att jag har förlorat en massa tid och kastat bort en massa arbete…. men det finns en god nyhet också, och det är att jag återigen känner för berättelsen. Och jag är redo att börja om. Som av en slump precis just nu, när november står för dörren…

På min ena axel sitter ett litet fyllo och skriker rakt ut i luften, han berättar allt vad han tänker utan någon som helst urskillning. På den andra axeln sitter en gammaldags skollärare med pekpinne och rättar mig, han är expert på att kritisera det som är dåligt och fena på att hitta fel överallt. Min uppgift som författare är att lyssna på båda. Att släppa fram båda – men i tur och ordning.

Den senaste tiden har dominerats alltför mycket av skolläraren. Jag behöver släppa fram fyllot. Är NaNoWriMo, trots alla sina brister och den larviga förkortningen (för att inte tala om den sektliknande stämningen på de officiella forumen dit NaNo-deltagare går för att prokrastinera), rätt sätt för mig att göra det?

Bra eller Bromma? Rösta i kommentarfältet!

/Marcus