Vilken genre väljer du om du måste byta?

En litterär agent headhuntar alla fem Debutantbloggare och garanterar utgivning i 20 länder. Kontraktet gäller varsin ännu oskriven bok och den får tillhöra vilken genre som helst – utom samma som debutboken.
Vilken genre väljer du och varför?

Gudrun Furumark

Gudrun Furumark: Jag nappar tag i en gammal idé, och skriver en psykologisk thriller. Den handlar om en nyutexaminerad psykolog som får jobb på en metadonklinik. Först tycker hon att det är konstigt att så många patienter tycks lida av paranoid personlighetsstörning, sen börjar hon undra om de kan ha rätt i att överdödligheten bland heroinister är misstänkt hög i Stockholm. Varför jag väljer den genre jag gör? Den här berättelsen passar helt enkelt bäst som psykologisk thriller.

Jag ser fram emot att få skriva något som blir läst av många (i tjugo länder!), och vill gärna ge folk en inblick i hur tufft det är att överleva som opioidberoende. Agenter, jag är öppen för förhandling. Det kan vara ok med lansering i bara 19 länder.


Anna Grönlund

Anna Grönlund: Åh lätt, en kokbok! Den skulle heta ”Inte så starkt, mamma” och skulle innehålla alla schyssta vegetariska recept jag fått trolla fram för att barnifiera all världens starka mat som mina barn tyvärr vägrar äta. Chili sin carne sin chili, sichuan ris utan sichuanpeppar – mm. (Ordfront, ni har mitt nummer)


Caroline Möllesand

Caroline Möllesand: Jag vill skriva en reportagebok om golfentusiaster i Skottland. Människor från hela världen vallfärdar nämligen likt pilgrimer till golfens vagga – St Andrews. Jag har själv varit där och upplevt den speciella stämning som uppstår när ett trettiotal golfare av blandade nationaliteter börjar köa i mörkret klockan tre på morgonen för en chans att få spela på The Old Course.

Förutom att jag är otroligt ressugen så väljer jag den här genren för att det skulle vara så härligt att intervjua olika personligheter om deras erfarenheter och drömmar ur ett golfperspektiv. För några år sedan skrev jag ett reportage om ett svenskt par som gifte sig på stranden i St Andrews. Vigseln ägde rum direkt efter en golfrunda med överraskade golfkompisar som vittnen. Fint, eller hur? ❤️
Givetvis tar jag med mig en duktig fotograf så att boken blir en skön blandning av spännande personporträtt och skotska naturupplevelser. 


Mattias Kvick

Mattias Kvick: Om jag aldrig förr drabbats av sk. skrivkramp så tror jag att detta är tillfället jag väntat på. Vad tusan ska jag skriva om jag redan på förhand vet att det kommer att bli utgivet och läst? Spontant tänker jag att jag inte hade kunnat skriva någonting alls – jag hade fått betala tillbaka förskottet och gå ut bakvägen utan mössa och hyllningar.

Men för att inte fega ur helt, och åtminstone välja en genre, hade jag valt essäformen. Det hade blivit en samling längre och kortare essäer om skilda ämnen som filosofi, entomologi, teologi, och andra trevliga logier, med ett slags genomgående röd tråd, finurligt uttänkt över många koppar kaffe. För den som vill veta mer har jag skrivit om min relation till essäformen i ett tidigare inlägg (Om att skriva essä) här på bloggen, men kort sagt är det den skrivform jag gillar bäst. Jag älskar essäns unika blandning av fakta och fritt funderande.


Ann Edliden

Ann Edliden: Inspirerad av gårdagens stora nyhet (den om prins Philips bortgång) väljer jag att tro att den brittiska drottning Elizabeth fått panik och insett sin egen dödlighet. Hon kontaktar mig, som hyser ett osunt stort intresse för kungligheter överlag och smaskiga historier i synnerhet, för att berätta den ocensurerade versionen av sitt liv.

Det blir dråpliga historier om Margaret Thatcher, snuskiga anekdoter från sängkammaren och skvaller om Charles och Diana samt en bit om hur drottningen själv egentligen känner för Camilla Parker-Bowles. Hon outar allt och alla och boken blir såväl utskälld som hyllad men framför allt blir den oerhört läst av oerhört många. Jag blir ekonomiskt oberoende för all framtid och kan skriva exakt vad jag vill härnäst. Kanske en barnbok i samarbete med prinsessan Estelle?

Vilket århundrade lever du i?

En vanlig kommentar jag får – när jag berättar att jag skrivit en historisk roman – är ”Vad mycket research du måste ha gjort”. Jag har skrivit om det i det här inlägget. Men jag känner mig hemma i den tiden, 1940-talet, och faktum är att jag har lättare för att skriva om den än nutid. Helt ärligt har jag inte ett enda embryo i min idémapp där huvudhandlingen utspelar sig i nutid. Jag har försökt, men allt jag kommer på känns platt och detta-har-redan-berättats-tusen-gånger-tidigare. Ännu svårare tycker jag det känns att skriva framtidsromaner. Jag beundrar de som vågar ge sig på det, liksom fantasy. För mig ter sig dessa två genrer som minst troligt att jag någonsin skulle skriva.

Lite har jag lämnat min bekvämlighetszon i Nattens färger. Berättelsen har två parallella tidsspår, varav det ena är under andra världskriget och det andra i – hör och häpna – 1970-talets Sverige. Jag är sjuttiotalist själv men tillhör inte skaran som har en retroromans för det. Jag uppskattar inte alls decenniets kläder, möbler, färger, design eller musik. För mig är sjuttiotalet tapeter med psykedeliska mönster, manchestersoffor i orange eller brunt, Bumlinglampor och strumpbyxor i röd frotté. Hu. Jag ryser bara jag tänker på det. Visst är det konstigt att jag då har förlagt en handling dit? Ja, det tycker jag också, men jag var tvungen för att det skulle passa rent tidsmässigt med mor-dotter-perspektivet i boken. Min redaktör tycker att jag borde kunna öka på sjuttiotalskänslan i det spåret. Vad är era bästa tips? Jag tycker redan jag har indianpärlor i håret på en person, spiralformade telefonsladdar, v-jeans, träskor, en gammal Amazon utan bilbälten och kassler med ananas. Addera dessutom polisonger, mockaväst med fransar och lite Joan Baez, så borde jag vara hemma, eller? Min redaktör är inte lika lättflörtad…

Gästbloggare: Leif Eriksson

1468658957997

Jag är en berättarsjäl. Redan som liten och nyligen invigd i de skrivkunnigas skara började jag författa berättelser. Det litterära skovet slutade med en kortroman jag skrev på rasterna i åttonde klass. Alla dog. Inte i klassen, men i boken. Mer brutalt än sofistikerat. Alistair MacLean- och James Bond-inspirerat.

Musiken kom i min väg och jag föll för det lyriska formatet i låttexter. Långt från gängse berättelser om bärs, brudar och djävulskap lät jag mina säregna fantasier och funderingar blomma ut fritt i mina låttexter. Jag tror dock få, om ens någon, orkade lyssna på vad jag hade att säga. Jag ville dessutom låta publiken själva tolka det som jag innerst inne visste att jag ville berätta.

Men det var förmodligen just bärs, brudar och djävulskap som prioriterades av vår publik. Och bandets gitarrister ville riffa, basisten ville festa runt och trummisen ville hitta brudar och hitta på djävulskap, men jag kände att jag hade något att säga. Det var lönlöst. Kul som fan, men berättaren i mig kvävdes.

Efter rätt så många år då både livet och döden kom emellan tändes så gnistan till att skriva igen. Efter ytterligare smartass låttexter ingen läste eller alls skulle förstå om de faktiskt läste dem, och dessutom några noveller för byrålådan, bestämde jag mig för den ultimata utmaningen en berättarsjäl kan utsätta sig för: en fullängdsroman.

Inspirationen kom av det som händer i världen och i Sverige idag. Jag behövde få utlopp för den frustration jag kände inför all naivitet, okunskap och blåögdhet som mer och mer präglade min samtid. Jag ville bygga en historia som löst gjorde avstamp i den oro som många känner, men som så länge har avfärdats av tongivande röster i vårt samhälle. Och vad sådana avfärdanden kan leda till. Jag ville skriva en berättelse med beröringspunkter i vår egen värld.

Jag aspirerar inte till att komma med pekpinnar, sanningar, provokationer (ok, provokationer kanske ändå) eller ännu mera hat. Jag vill däremot dra allt till det absurda i en fiktiv historia driven till sin spets om galenskap, om förlorat hopp, om sökande efter manlighet och mening, om en outsiders plats i det nya hotfulla där ingen tar hans upplevelser och oro på allvar.

Ville skriva en berättelse om frustration, ilska, om dårskap. Ville skriva om då ett ledarskap glömmer ansvaret för sitt eget folk. Ville skriva om den fara en desillusionerad sökare både ser och själv kan vara om ingen lyssnar och förstår det uppenbara som händer med världen. Vad budskapet är? Tja, som vanligt är det till slut upp till publiken att hitta sina egna tolkningar. Jag är bara en berättarsjäl.

FärdenMotRagnarök
Leif Eriksson har ett förflutet inom hårdrocken med thrash metal-pionjärerna Maninnya Blade och har bland annat jobbat med låttexter i många år. Hans behov av att berätta har alltid drivit honom. Målet har inte varit självklart, men lusten har aldrig falnat.

Färden mot Ragnarök är Leif Erikssons debutroman.

Att hitta sin berättelse

 

fullsizeoutput_17ac

Under min uppväxt hade jag två intressen i livet: hästar och böcker. När jag inte var i stallet så läste jag om hästar. Tidigt väcktes även intresset för att skriva, men jag lämnade snart den fiktiva stallvärlden när mina litterära ambitioner växte. Det var aldrig någon som behövde berätta för mig att hästböcker inte var fin litteratur, det märktes med all tydlighet: böckerna gick inte att låna på biblioteket och alla som hade chansen stoppade åt mig andra böcker att läsa. Riktig litteratur. Jag läste det också, precis så som bokälskande barn läser det mesta i deras väg.

Innan jag började skriva Vänd rätt upp hade jag skrivit två fullånga manus. Några år tidigare hade jag läst den tvååriga skrivutbildningen på Skurups Folkhögskola och jag hade ett mindre antal positiva refuseringar bakom mig, jag hade till och med blivit kallad på möte hos ett av de större förlagen. Jag hade suttit där och varit tillräckligt ung och tillräckligt begåvad för att väcka deras intresse.

Jag visste allt om hur många manus förlagen får in, hur få som ens blir lästa i sin helhet, att det inte var många konkurrenter kvar när jag hade nått så där långt. Kanske skulle det gå att likställa med att vara i Idol-final i Globen men att inte vinna. För jag fick ju inget bokkontrakt den gången heller. Det var alltid något som inte var tillräckligt bra eller tillräckligt unikt. Och skillnaden mot att vara i Idol-final kunde inte vara större.

Det gick ett par år till och jag letade mer eller mindre aktivt efter den där berättelsen som var min. För det var just där skon klämde, mitt språk var det inget fel på. Så jag rannsakade mig själv och började formulera vilken berättelse som bara jag kunde berätta.

Ett av de vanligaste tipsen i skrivkurs-sammanhang är ”gräv där du står”, ett tips som jag alltid har skjutit ifrån mig. För mig handlar böckernas värld om att få uppleva någon annans verklighet. Men sedan förstod jag att det ju var hästar jag skulle skriva om. Plötsligt fick jag användning för all kunskap som jag samlat på mig under alla de år jag tillbringat i stallet. Men det dröjde innan jag kunde och ville benämna min bok som hästbok. Det är fortfarande viktigt för mig att påpeka att det inte är någon vanlig hästbok. Att den här berättelsen handlar om så mycket mer än bara hästar och hästtjejer. Precis som alla andra hästböcker också gör.

Därför rätar jag nu på ryggen och säger: Hej, jag heter Emelie, i maj debuterar jag med min hästbok Vänd rätt upp — för det är nu vi hästtjejer återtar genren och kräver att även vårt intresse tas på allvar. Litteratur handlar inte bara om vad som skrivs, utan även om hur det skrivs och pratas om.

På fredagar skriver jag om hästar och böcker här på bloggen, hoppas ni vill följa med!

Dessa fördomar alltså!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Att få ge intervjuer i tidningar och radio är verkligen jätteroligt och något som jag helt klart kan vänja mig vid att göra, bara inte allt för ofta då jag måste hinna skriva också 🙂  Och även om jag tycker att det är skoj att få ge intervjuer så har det också fått mig att fundera, på alla dessa fördomar som finns om romance. Så jag tänkte i detta blogginlägg ta upp de tre vanligaste som jag fått höra (och fått svara på) om och om igen.

Harlequin (smörja) då eller?

Ja, i Sverige är Harlequin starkt förknippat med romance och ja, böckerna har inte alltid varit så jättebra men kom in i matchen liksom. Eller kliv in i detta årtionde åtminstone. Det har Harlequin gjort. (och det säger jag inte bara för att jag är utgiven av dem 🙂 ) Romance har, precis som samhället, förändrats enormt och en Harlequin bok idag är inte detsamma som en Harlequin bok för 30 år sedan så var snälla och sluta använda ordet Harlequin som ett förminskade ord för hela genren. Romance genren bjuder på ett minst lika brett spektrum som deckare. Så att dra alla romance böcker över samma kam är inte riktigt schyst.

Du menar som 50 shades of grey?

Newsflash: Böcker i samma stil som 50 shades of grey har funnits långt innan 50 nyanser slog igenom. För att inte tala om sex i böcker. Det är inget nytt liksom. Men ändå så verkar det som att folk tror att man kopierat eller inspirerats av 50 nyanser bara för att man har sexscener i sin bok. Så är alltså inte fallet.

Det är ju så förutsägbart!

Ärligt? Det enda man säkert kan veta innan man läst boken är att den kommer att handla om en kärleksrelation och att den kommer att sluta tillfredställande.
Precis som du vet att i en deckare kommer det handla om ett mord och i slutet får du veta vem som är mördaren, men jag hör ingen klaga på det. Eller?
I romance, deckare, fantasy, ja all genre litteratur så är det ju resan fram till målet som är det viktiga. Det är det som vi läsare är ute efter. Annars skulle vi inte fortsätta att sluka bok efter bok i den genre vi tycker om.

Har ni stött på några fördomar när ni berättar om vad ni skriver eller vad för typ av böcker ni läser? 

Ett, två, tre … sex!

20170505_145250

Fotograf: Jonas Schiller

Ofta brukar folk koppla ihop genren Romance med sex (och nu syftar jag inte på siffran). Jag tror att det är den vanligaste missuppfattningen om genren, att karaktärerna har sex på varenda sida. När jag berättar att jag skriver romance brukar den vanligaste reaktionen vara; jaha du skriver sån där tantsnusk! Detta trots att det finns mängder av romance böcker som inte innehåller en gnutta sex, eller något hångel eller ens att de tar i varandra. Titta bara på Jane Austens böcker som är älskad av så många och dessutom klassas som romance, men nu var det inte sexet vara eller icke vara jag skulle skriva om idag utan det var ju det här med att skriva dessa scener.
Ja, sexscener alltså.

Ni som läst Hemligheter små vet att det förekommer sex i den, men inte alls så mycket sex som det var i det utkastet förlagen fick ta emot. Vi bantade ner på sexet helt enkelt. Scenerna som plockades bort finns dock sparade i en mapp på datorn, kanske kan jag använda dem i något annat manus för även i mina nästkommande böcker kommer det att vara sex med.
Det är ju ett naturligt steg att ta i en relation så varför lämna läsaren utanför det? Dessutom så anser jag att en bra skriven sexscen kan skänka djup och förståelse för en karaktär. Där finns en möjlighet att visa upp andra sidor hos karaktärerna som läsaren annars kanske inte skulle ha fått se.

Men att skriva sexscener är inte lätt. Även om jag tycker att det går bättre nu än när jag skulle sätta mig och skriva den där första sexscenen jag någonsin skrivit. Jag rodnar bara jag tänker på det. Inte för att det jag skrev var särskilt snuskigt utan för att jag minns hur pinsamt jag tyckte att det var att någon annan skulle läsa det. Och det tror jag är en av nycklarna till att skriva bra sexscener … att koppla bort vad andra kommer att tycka. Vissa vill bara ha antydningar om vad som är på väg att hända medan andra vill ha mer detaljerat och du som författare kan inte göra dem alla nöjda. Så sluta fundera över vilka ord du ska använda, om det låter töntigt eller är fullt av klyschor. Skriv bara rakt upp och ner så som du ser scenen framför dig. Få ur dig den där laddningen som dina karaktärer byggt upp. Du kan alltid redigera för inget är skrivet i sten.

Sexscenerna jag skriver är av den mer detaljerade sorten, utan att bli pornografiskt, för att det är vad jag har insett att jag själv tycker om att läsa och då faller det sig ganska naturligt att jag skriver på det sättet i mina böcker, trots att jag är ganska pryd av mig. Men av någon anledning så är det lättare för mig att skriva sex än att prata om det. Och efter att jag skrivit den där första sexscenen, som fick mig att rodna så att jag såg ut som en tomat, så var det som att en damm öppnades och nu går det betydligt lättare. Jag rodnar dock fortfarande ibland när jag läser det jag skrivit 🙂

Tips: Om du vill testa att skriva en sexscen men inte vet hur du ska börja, så läs. Jag läste Simona Ahrnsteds böcker och även erotiska noveller för att se hur de författarna gjort, vilka ord de använder sig av och då hittade jag vad jag kände mig bekväm med.

Något som jag kämpar med när jag skriver sexscener, nu när fördämningen släppt och jag kommit över det där första hindret: pinsamheten, är det svenska språket. Det är så begränsat och vissa av våra ord så otroligt osexiga jämfört med tex. engelskan. Det är något jag ständigt jobbar med, att hitta ord och sedan följden på orden så att det inte låter konstlat och stelt och blir pinsamt av den anledningen.

Det börjar ju bli vanligare att ha med sexscener även i deckare, feelgood etc. men – och nu kommer ett stort MEN – om du ska ha med sexscener i ditt manus, oavsett vilken genre du skriver i, så se då till att de tillför något. Att scenen driver handlingen framåt, fördjupar karaktärerna etc. Ha inte med en sexscen bara för att.

Har ni någon/några sexscener med i era manus?

Om ja, tycker ni att det är lätt eller svårt att skriva sexscener? Och vad är det som gör det lätt eller svårt att skriva?

UST = Unresolved sexual tension

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Sexuell spänning är ett av mina favorit element i romance. Jag älskar att läsa det och jag älskar att skriva det. Att skriva UST är så mycket svårare än att skriva själva sexet 🙂 Det är i alla fall vad jag tycker. Det är så mycket som spelar in när man ska skriva UST.

UST är en av grundstenarna i Romance. Det är förväntan, kemin, spänningen, längtan och väntan som så småningom kan leda till sex. Eller kanske inte. Det handlar helt enkelt om att driva upp intensiteten mellan huvudpersonerna. Och om man är en skicklig författare så märker läsaren av karaktärernas sexuella spänning i varenda scen som de har tillsammans utan att det behöver skrivas ut i ord.

Att lägga grunden till en stark sexuell spänning kan man göra redan i konflikten. De dras till varandra men något (konflikten) driver dem isär. Och om man ser till att denna bit är stor och realistisk så kommer en stark UST vara lättare att skapa.

Oftast ser man den första antydningen till UST mellan hjälten och hjältinnan vid den första anblicken, det första mötet mellan dem. De lägger märke till varandra, lockas och dras till den andra personen. De vill veta mer om den andre. Med varje scen växer den sexuella spänningen, till bristningsgränsen, tills läsaren sitter där och undrar … ska de eller ska de inte? Kommer de att ge sig hän och blotta sina känslor för varandra?

Men det behövs mer än bara konflikten för att få till en bra sexuell spänning mellan karaktärerna. De fem sinnena till exempel. När vi finner någon fysiskt och känslomässigt lockande så lägger vi märke till små detaljer hos varandra. Hur den andra personen doftar, hur mjuk dennes hud är, hur de rör sig, hur den andre smakar när man kysser varandra eller exakt vilken blå nyans hens ögon är.

Dialogen är ett annat viktigt verktyg som man kan använda för att öka den sexuella spänningen mellan karaktärer.

Och sist men inte minst känslorna. Det är de som tänder elden under den sexuella spänningen. Som ger den kraft. Utan känslorna så skulle det bara finnas sexuell attraktion mellan karaktärerna, men den kommer att svala snabbt utan bränslet (känslorna).

UST får man gärna skynda långsamt enligt mig. Det svåra är att hitta den där rätta balansen. Mellan att gå lagom fort fram så att läsaren inte känner sig snuvad på någonting men inte heller så att det blir långrandigt.

Jag hoppas att jag hittat den perfekta balansen i Hemligheter små. Att man som läsare ska få det där pirret i magen och verkligen sitta på kanten och dingla med fötterna tillsammans med karaktärerna i spänd förväntan för att se om de vågar hoppa.

Vad har ni för tankar kring detta med UST? Har ni skrivit UST någon gång och tyckte ni i sådana fall att det var lätt eller svårt?

Våga drömma

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

I mitt förra inlägg så nämnde jag att jag inte tänkte låta min introverta och blyga personlighet stå vägen för mina drömmar och idag tänkte jag att vi skulle prata lite mer om just det. Drömmar.

Jag har så länge jag kan minnas drömt om att skriva en bok. Från början till slut.

Det har jag gjort. I början av 2015 bestämde jag mig och 6 månader senare var första utkastet till Hemligheter små färdigt.

Drömmen flyttades till att få boken antagen av ett förlag och att den skulle bli utgiven.

5 september 2016 skrev jag på kontraktet med HarperCollins Nordic och den 11 maj släpps Hemligheter små.

Så vad drömmer jag om nu när de första gått i uppfyllelse?

En hel del kan jag säga.

När jag skickade in Hemligheter små till förlagen så skrev jag en lista. På saker som jag vill uppnå. Mina drömmar.

Det är en lista med små och stora drömmar. Vissa kommer att ta lång tid att uppnå, om de någonsin ens kommer att uppnås, men det är inte det som är grejen. För mig handlar det om att våga. Att våga drömma stort. Att ha något som sporrar mig och får mig att fortsätta kämpa när allt känns meningslöst.

Listan sitter på väggen ovanför mitt skrivbord i min lilla skrivhörna. Den sitter där för att påminna mig om vart det är jag vill nå.

  • Skriva färdigt manuset och skicka till förlag.
  • Bli antagen av ett förlag.
  • Få signera min bok till en främling.
  • Bli recenserad.
  • Bli signad hos en agent.
  • Få stå på Bokmässan i Göteborg och signera min bok.
  • Att min bok blir utgiven i andra länder.
  • Få bokkontrakt på mitt andra, tredje, fjärde, ja alla mina nästkommande manus.
  • Få möjligheten att prata om Romance och dela med mig av min passion för genren.
  • Sitta i en TV-soffa och prata om mitt författarskap och boken/böckerna.
  • Åka till RWA (Romance Writers of America) konferensen.
  • Bli utgiven i USA och England.
  • Hamna på New York Times bestseller lista.
  • Bli ombedd att hålla föredrag/tal på RWA konferensen.

Som ni kan läsa så är det ganska så blandat. Små. STORA. Ouppnåeliga? Kanske det. Men det är inget fel i att drömma om dem ändå 🙂 För vem vet, en dag kanske de ändå slår in. Precis som de första drömmarna gjorde!

Vad drömmer ni om?

(Just nu befinner jag mig i Romancelandet nummer 1 och på min personliga blogg och på Instagram (c_schiller) kan ni hänga med både på denna resa och i mitt skrivande vardagsliv.)

Från frö till bok

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Någon gång under de närmsta dagarna ska mitt manus sättas. Jag lade sista handen vid det förra veckan och nu är det nästan klart. Jag kan inte ändra, skriva om eller ta bort något. Det som står där i dokumentet är det som kommer att tryckas. En tre år lång resa är på väg att ta slut och en ny tar sin början, men det tänker jag spara till ett annat blogginlägg för idag tänkte jag se tillbaka lite och dela med mig av hur vägen sett ut från första frö till det efterlängtade ordet ja.

När den första idén, det som kom att bli delar av backstoryn, kom till mig var jag mitt uppe i ett annat manus. En övernaturlig YA som bara inte ville samarbeta med mig. Hur mycket jag än försökte att få ner orden så gick det inte (manuset är fortfarande inte färdigskrivet men jag hoppas kunna ta tag i det en dag för idén är riktigt bra). Jag skrev ner det lilla fröet i min anteckningsbok och fortsatte kämpa med YA manuset.

När jag såg att Harlequin utlyste en författartävling 2014 så blev jag sugen på att testa lyckan och skicka in ett första kapitel, men de efterlyste Feelgood och mitt YA manus var allt annat än det, så det där lilla fröet som fått gro började pocka på uppmärksamhet och jag tänkte va fasen jag ger det ett försök.

Mitt första kapitel tog sig inte vidare i tävlingen. Och jag förstår varför. Det var verkligen inte särskilt bra. På något sätt.

Efter det så hamnade skrivandet ganska långt ner på prioriteringslistan då mycket skedde i familjen och i arbetslivet. Jag skrev på YA manuset när jag fick ett ryck, vilket hände ganska sällan, men varje gång var känslan att jag önskade att jag hann skriva oftare. I februari 2015 bestämde jag mig. Det var nu eller aldrig. Antingen satsar jag helhjärtat på skrivandet och verkligen tar mig tid att skriva, varje dag, eller så lägger jag drömmen om att skriva en bok på hyllan.

Jag hade även insett att YA manuset inte fungerade för mig just då och att jag behövde skriva något annat. Mitt lilla frö hade växt till sig till ett skott och fått grenar och blad och rötter.

I nästan 6 månader skrev jag på vad som skulle bli Hemligheter små. Historien om Daniel, Alexandra och Adam vecklade upp sig en liten bit i taget, allt efter jag skrev. När jag inte satt vid datorn spelades scener upp för mitt inre, jag hörde dialogerna mellan mina karaktärer och jag vred och vände på hur jag skulle komma vidare när jag körde fast.

Jag har nog aldrig haft så roligt när jag skrivit (jo när jag skrev råmanuset till nummer 2 i serien). Det fanns inga krav, bara kreativitet. Jag skrev bara för mig själv och ingen annan. Något jag försöker hålla fast vid när tvivlet slår till och jag undrar om jag ens kan skriva, om någon ens kommer vilja läsa det jag skrivit.

I augusti 2015 skickade jag in mitt första kapitel ännu en gång till Harlequins författartävling och denna gång gick jag vidare till att få skicka in hela mitt manus, vilket jag gjorde men sen tog det stopp. Det var då jag bestämde mig för att anlita en lektör. Jag redigerade manuset några vändor till innan jag tog kontakt med en lektör och skickade iväg det.

Gestaltning.
Min svaga punkt.

Vissa av kommentarerna från lektören var inte roliga att läsa men efter att ha brutit ihop en liten stund så tog jag fasta på de bra sakerna hen nämnt i sitt utlåtande och bestämde mig för att jag skulle minsann inte ge upp utan kämpa vidare. Jag redigerade ytterligare några vändor och skickade sedan manuset till fyra testläsare.

Jag redigerade ytterligare två vändor med deras kommentarer i bakhuvudet och sedan en dag kände jag mig klar. Eller så klar jag kunde bli.

Det var dags att skriva det där fruktade följebrevet (som jag tänkte att jag skulle återkomma till i ett eget inlägg) och skicka in manuset till de nio förlag som jag trodde kunde vara intresserade av att ge ut det.

Sedan kom väntan. En olidlig väntan.

Efter fyra veckor kom den första refuseringen. En standard refusering.

Det kändes stort.

Jag hade skrivit något som de kunde refusera.

Under de nästkommande veckorna trillade det in ytterligare refuseringar men några förlag dröjde med sina svar, så jag mejlade dem och frågade lite försynt hur det gick, om de hunnit läsa mitt manus.

En av dem svarade att de hade haft manuset ute hos lektör men att de tyvärr var tvungna att tacka nej. Ett annat svarade att de hade manuset ute hos lektör och inväntade dennes utlåtande och bad mig avvakta. Två av dem hörde aldrig av sig (och har fortfarande inte gjort det).

img_20160907_110742I augusti 2016 så kom det. Ett efterlängtat ja. HarperCollins Nordic ville ge ut min bok i deras Silk serie (Harlequin).

Mitt första färdigställda manus, mitt första inskickade manus, skulle bli en bok.

Och nu är vi nästan där.

När jag får hålla den i min hand för första gången. Bläddra i den.

Under hela denna resa, från första frö till ett manus som snart ska sättas, korras och tryckas har jag aldrig slutat tro på min story, på Alexandra och Daniel och Adam. Visst har jag tvivlat på mig själv, men aldrig på dem. Att deras berättelse är värd att få läsas och upplevas, av andra än mig.

Så om du tror på din story, på vad du har att berätta, ge aldrig upp. Kämpa vidare. Ta hjälp av andra och ta till dig feedbacken du får, vrid och vänd på den och få den att fungera på ditt sätt. Ge inte upp. Om ditt manus är meningen att bli en bok så kommer det att bli det, på ett eller annat sätt. Så länge som du inte slutar att tro på den.

Romance? Vad är det?

christinas

Fotograf: Jonas Schiller

Min blivande bok, Hemligheter små, är en nutida småstads romance. Men vad är egentligen romance?

Trots att romance är en av världens största genrer så är den inte särskilt stor här i Sverige. Jo, läsare finns det men det är ganska få publicerade författare än så länge. Men den börjat att ta fart, mycket tack vare romanceförfattaren Simona Ahrnstedt som verkligen brinner för genren. 2016 kom flera nya svenska romanceböcker och 2017 verkar inte bli sämre.

Romance är genrelitteratur skriven av kvinnor, om kvinnor och för kvinnor. Tyvärr får den en status i litteraturen därefter, vilket är otroligt synd eftersom det är en sådan banbrytande genre. Jag menar i vilka fler genrer ser vi sådan mångfald och acceptans och där det inte är könet man blir förälskad i utan personen.

I romance ligger fokus alltid på kärleksrelationen och om man plockar bort den blir det inte mycket kvar. Och det måste vara ett emotionellt tillfredställande slut, så att ha ihjäl den ena huvudkaraktär är ett big no no. Storyn får dock, enligt mig, gärna innehålla lite sälta och lite vemod så att det inte blir allt för sockersött. Att karaktärerna får kämpa lite innan de får varandra.

Precis som annan genrelitteratur så finns det en ram och vissa ingredienser som läsaren förväntar sig ska finnas med (att välja att skriva genrelitteratur är lite som att ingå ett kontrakt med läsaren) men utöver det så är det fritt fram för romanceförfattaren att använda sin kreativitet och skriva om precis vad hen vill. Och det finns oändligt många möjligheter att skapa en fantastisk historia, precis som många författare gör.

Och precis som det gör i all genrelitteratur finns det varierande kvalité (rekommenderar verkligen Goodreads om man vill göra lite research på vilka böcker som håller högre kvalité), olika typer av författare och en hel hög med subgenrer. Gillar du vampyrer, varulvar eller zombies? Eller Steampunk? Är det en romance med bdsm inslag som lockar? Eller 1800-talet med dess Grevar och hertigar? Eller varför inte män i kilt? Det finns något för alla helt enkelt!

Så plocka upp en romance nästa gång du inte vet vad du vill läsa, eller varför inte välja en romance som nästa bok att läsa bara för att testa på något nytt. Utmana och ifrågasätt dina egna och samhällets föreställningar om romance medan du får ta del av intriger, spännande karaktärer och passion som får tårna att krulla sig, men framförallt en ny läsarupplevelse.

photogrid_1485111857232

Ett urval av alla Romance böcker som står i bokhyllan här hemma 🙂 Historiska, nutida, paranormal mm. Och förhoppningsvis kommer bokhyllan att fyllas på med fler svenska författare så småningom. Och inte att glömma min egna fina bok 🙂

 

Liftarens guide till science fiction

camilla-linde-portrait-350-square

Så fort jag säger att jag skriver science fiction brukar folk få något nervöst i blicken. Även de mest vältaliga får plötsligt svårt att hitta orden. Till slut brukar de stamma fram något i stil med: ”Jo, det är ju intressant och så med rymden … men hur var det inte nu, skriver du inte skräck också?”

Jo. Det gör jag också. Och det verkar vara mycket lättare att hantera. Genast kommer frågorna forsande: ”Men du är ju så snäll! Varför gillar du att skriva om så otäcka saker?”

På något vis verkar skräck vara lättare att relatera till. Och jag undrar varför det är så. Är det för att science fiction känns svårt? Att det känns som att du måste vara ingenjör för att förstå alla tekniska termer? Eller är det att du helt enkelt inte vet var du ska börja?

För samtidigt är science fiction den genre som bjuder på litteraturens största spektrum. Tänk dig böcker som kan innehålla allt från rymdresor och främmande planeter till dystopiska framtidsvisioner. Tankar om ett samhälle som kanske hägrar långt bort i framtiden. SF handlar om en lek med tanken, med fantasin och med vetenskapen. Där det trots allt finns ett korn av sanning. En kittlande tanke. För det skulle ju faktiskt kunna hända.

Någon dag.

Det är en av sakerna som tilltalar och fascinerar mig mest, att det går att tro på. Det finns någon slags logik.

Science fiction handlar inte om någon absolut sanning. Mer en föraning, en logisk gissning som inte bara behöver baseras på ren vetenskap utan också på psykologi och sociologi. Hur kommer världen att vara i framtiden? Och då pratar jag inte bara om vilka tekniska uppfinningar som kommer att finnas, utan hur kommer framtiden se ut för oss människor. Om vi fortsätter längs den vägen vi har stakat ut åt oss själva, vart kommer den leda oss då? Hur kommer vi vara mot varandra?

Det är fantastiskt spännande, tycker jag.

Grundläggande i SF är också känslan av det förunderliga. Någonting som kittlar våra sinnen, som får oss att tro på det som ligger precis bortom vår uppfattning om världen som den är just nu. Att det finns någonting mer.

Jag tycker såklart att fler borde testa på att det väldiga smörgåsbord som är SF, och vem passar det då bättre att börja med än dig, kära bloggläsare?

Seså. Kom tillbaka. Se inte så nervös ut. Jag lovar att det inte är farligt.

Bara för dig har jag specialkomponerat en avsmakningsmeny med personliga läckerheter för att ge en uppfattning om vad science fiction kan handla om. Det här är absolut inte ett försök att täcka in allt inom genren. Jag tror helt enkelt inte att det går. Men det blir ett par munsbitar.

Ät dig inte mätt direkt bara. Vi har en bit att gå till slutet.

Eftersom det är onsdag idag, lill-lördag och allt det där, så tycker jag att vi kan unna oss att börja med smågodiset. De små, färgglada, söta och sura i underliga former. Där har vi Shaun Tan. Barnboksförfattaren som med sina förunderliga historier fått mig att titta till ett par extra gånger när någonting egendomligt skymtat förbi i ögonvrån. Börja med Eric, historien om den besynnerliga utbytesstudenten. Eller med Borttappad, som handlar om att hitta sitt sammanhang, att höra till. Fortsätt med Ankomsten om du känner dig redo att ta dig an en historia som berättas helt utan text.

Nu när du har laddat upp med socker är du redo att gå på de tyngre sakerna. En mastig förrätt som består av dystopierna, de mörka framtidsskildringarna. Här finns det oändligt många bitar att smaka av. Om jag bara ska nämna några favoriter måste jag såklart truga på dig Hunger Games av Suzanne Collins. Jag vill också bjuda på vår svenska dysto-queen Anna Jakobsson Lund och hennes trilogi om Systemet. Börja med Tredje principen, men ät dig inte riktigt mätt. För du måste spara lite plats för Julie Kagawas Blood of Eden. Vampyrdystopi. Det blir inte mycket bättre än så, eller hur?

Efter det här kan det behövas något upplyftande. Något fräscht och luftigt som huvudrätt kanske? På en glänsande silvertallrik bär jag in Liftarens guide till galaxen. Douglas Adams odödliga klassiker som inte bara bjuder på en skön blandning av SF och komedi utan dessutom på svaret på frågan vad som är meningen med livet, universum och allting.

Inte dåligt jobbat innan kaffet, eller hur?

Som en färgsprakande efterrätt har jag något extra speciellt. En härlig blandning av cyberpunk och urban fantasy. Och robotar såklart. Avnjut Madeleine Ashbys vN långsamt.

Du har inte ätit dig mätt hoppas jag? Bra. För nu väntar en kopp kaffe, svart som natten. Berättelsen som av vissa kallas den allra första science fiction-boken, läs Mary Shelleys Frankenstein. Om du vågar.

Sist men inte minst har vi den där mörka chokladbiten du tar efter kaffet. Den du inte kan låta bli trots att du egentligen är alldeles för mätt. Johan Fricks underbart suggestiva Enkel resa till nattens ände är en mörk pralin med en eftersmak som stannar kvar länge. Lågmäld rymdnoir, med en extra tragisk efterton då Johan själv gick bort innan boken kommit ut.

Så var inte rädd. Ta en munsbit eller ät dig proppmätt. Inom science fiction finns alla möjligheter. Dyk in i spännande berättelser om mer eller mindre vänliga robotar, tidsmaskiner och parallella världar. Gillar du inte historier om rymden kanske du hittar någonting inom cyberpunk som tilltalar dig istället. Men ge inte upp. Fortsätt testa. Fortsätt tro.

Och glöm för allt i världen inte handduken.

 

Att välja genre (Att skriva fantasy del 2)

FredrikInte ett troll så långt ögat kan nå. Är det fortfarande fantasy då? Troll, vättar, drakar, alver, osynliga småfolk, jättestora förtrollade skogar eller uråldriga berg. Det är ingredienser som får mig att misstänka att jag läser en fantasy. Snabba bilar, spegelfasader och palmer är det inte. Men ok, genrer är inte min starkaste sida. Det måste jag erkänna. Jag tycker om att berätta historier. Spännande historier, roliga historier eller egentligen vilka historier som helst men innan jag skulle försöka sälja in boken till ett förlag hade jag inte en tanke på vilken genre den skulle placeras i. Jag hade ju inte berättat för så många att jag skrev och då behövde jag inte heller förklara vad det var jag höll på med.

Men när jag började fila på brev till förlag blev jag också tvungen att börja tänka genrer. Frågan: Vad är det? Alltså, vad är din bok för något, eller vad handlar den om blev plötsligt väldigt intressant att kunna svara på.

Hmmm jo men det är inte så märkvärdigt, det är ju en… ja vad ska man säga? Jag hade hört ordet spänningsroman lite här och där det senaste året, det kanske är det närmaste jag kommer att beskriva min bok. Så, jag började med att kalla den för spänningsroman. Men spänning låter lite lamt. Gör det inte det? Lite som att beskriva en bok av Stephen King eller Johan Ring som en läskighetsroman. Och jag skulle aldrig komma på tanken att beskriva en film som spänningsfilm. Du, jag såg en så sjukt bra film i helgen. Deja vu med Denzel Washington, en riktig rackarns spänningsfilm. Näe, när det gäller film ligger det närmare för mig att beskriva något som en thriller, så jag bytte genre på min bok. Jag menar, är en bok sjukt spännande, rätt läskig, grov, mycket action och får en att sitta på helspänn från sida 60 tills man svettandes läst ut den så visst fan låter det mer som en thriller än en spänningsroman. Från och med nu beskriver jag den som en thriller. (Spänningsroman kanske bara är svenska för thriller. Då ger jag upp, och så får någon annan välja genre åt mig. 🙂 )

Men så läste min fru igenom boken och beskrev den som en fantasy.

Fantasy!?

Jag satte morgonkaffet i halsen. Vad menar du? Fantasy? Det är ju inte en enda jäkla alv med i hela boken.

Näe, men du beskriver Stockholm som att det finns 100 våningar höga skyskrapor. Åkersberga är en brinnande kåkstad och Österskär har blivit till något slags Hollywood. Du har ju liksom hittat på hela miljön och det är väl det som är fantasy?

Jag räknade bort det som ett symptom på att inte ha sett tillräckligt mycket troll, flygande kvastar eller slagsmål med bredsvärd på film men sen fick jag feedback från en annan av mina första läsare. Kul med de där fantasyinslagen.

Näe men va sjutton… Vilka då?

Jo men, de dränker ju folk i Sätterfjärden. Ögonbryn upp. Överlägset leende på. (På läsaren alltså, inte på mig) Det händer ju inte på riktigt. Fantasyinslag liksom bara.

Jo men…

Tystnad. En långt tystnad där jag hann tänka att näe, ok genrer är inte min starka sida. Jag struntar i vilken genre den är i, jag vill ju bara berätta en historia.

Men… jag kan ändå inte riktigt hålla med. Jag skulle i alla fall vilja att en fantasy börjar på ett värdshus där en skummis närmar sig huvudpersonerna med ett viktigt uppdrag som behöver lösas (kanske något som hänger kvar från rollspelens tid), eller att huvudpersonen får en ring som måste förstöras i samma eld som skapade den, eller får ett brev från en trollkarlsskola i första kapitlet eller… Jaja jag ger upp.

Min nästa bok är i alla fall rolig. Så just nu kallar jag den för feelgood. Eller komedi kanske. Eller en feelgoodkomedi. Komedi föresten? Används komedi om böcker eller är det bara för filmer?

Gästblogg: Maria Karlberg

MariaKarlbergSkriva så att de skrattar – helst hela tiden

Maria Karlberg är mångårig manusförfattare för Linköpings studentspex (svenska mästare i spex vid Spex-SM 2007 och 2012) och mottagare av Tage Danielssons Vänners stipendium 2007 för insatser som manus- och låtskrivare i spexet.

Det finns så många genrer man kan skriva inom. Mer eller mindre udda och mer eller mindre styrda av regler och traditioner. Att skriva på olika sätt tycker jag är roligt och jag tror det är nyttigt också.

En genre som jag har ägnat mig åt med stor förkärlek under många år är att skriva manus till studentspex. (Udda? Nja, kanske lite smal. Traditionsstyrd? You bet.)

”Studentspex? Är inte det en massa fulla gymnasieungdomar som gör bort sig på scen?” undrar nu kanske någon. Nej, nej. Studentspex är en ärevördig teaterform som utövas vid landets universitet och högskolor. Traditionerna är delvis olika, men gemensamt för de flesta är att de förklarar hur en historisk händelse ”egentligen” gick till med sång, musik, ordvitsar och anakronismer. Ofta spelas kvinnoroller av män och vice versa.

Och så ska det ju vara roligt. Steg ett är att få till ett bra manus.

I Linköpings studentspex börjar manusgruppen sitt arbete på senvåren inför nästa års premiär i februari. Man utgår från en synopsisidé som vaskas fram genom en tävling. Den utvecklas och bearbetas, det spånas situationer, skruvas karaktärer och flyttas postitlappar som representerar olika scener innan det är dags att skriva själva replikerna – på rim enligt den så kallade Uppsalaskolan.

Högt i tak är en underdrift när vi skriver. Alla idéer kastas ut i gruppen, ju galnare desto bättre. Men bara några få procent letar sig in i det färdiga manuset. Någon säger något: ”nej, det funkar inte”. Det är tyst i några sekunder tills någon annan hakar på: man kanske kan göra så här i stället? En tredje skruvar idén ett varv till och processen är igång. Ofta går det inte att säga efteråt vem som har skrivit vad.

Mycket kraft går åt till själva replikskrivandet. Helst ska varje rim resultera i ett skratt. Ordningen är viktig. Det gäller att om möjligt lägga det roliga sist i rimparet. Vi använder rimlexikon och Ant. Hammarlöws från 1924 har kultstatus även om användningsområdet för ett rim som ”maggrop – antropofaghop” är begränsat. Vissa repliker skrivs också som allitterationer (alltså att alla använder analoga alfabetiska ansatser) och då och då kommer en så kallad temavits där man gömmer ord på ett visst tema i texten, till exempel kända konstnärer (du pratar Goya och Dalimattias).

Jag tror att allt skrivande, oavsett genre, hjälper till att bygga erfarenhet och kan korsbefrukta andra projekt på oväntade sätt. Här är de viktigaste sakerna jag har lärt mig av spexskrivandet:

Sätt av tid och skriv. Vi har en tydlig deadline, för en premiär flyttar man inte på i första taget. Under hösten handlar det för det mesta om två kvällar i veckan och en helg i månaden som reserveras för manusskrivande. Då träffas man och skriver oavsett om man känner för det just då. Och något blir det alltid.

Kritik är inte farligt. Man får vänja sig vid att en stor del av det man säger sågas eller inte används. Och att det är helt okej, det gäller alla och är inte personligt på något sätt. För mig har manusskrivandet varit en utmärkt skola i att både ge och ta kritik.

Man vet aldrig säkert vad som fungerar innan man har testat det på en publik. Ibland är det inte alls det man tror som blir roligt.

Det kan vara rätt nervöst med så direkt feedback, men att stå där i halvmörkret i kulissen eller sitta längst bak i salongen och höra folk gapskratta åt något som jag har varit med och skrivit – det är svårslaget.

Dagens ord: Deckardrink

OmslagFelicia

Det här med genre är ju ett hett ämne för varje författare. Vilken genre ska man hålla sig inom? Måste man ens hålla sig till en? Blir ens författarskap otydligt om man skriver några deckare, en och annan ungdomsroman, ett historiskt epos och en rafflande kärlekshistoria? Jag vet inte, men på senare tid har det här med genre blivit mer och mer tydligt i bokhyllorna.

Ett tecken i tiden är deckarfestivalen Crimetime Gotland som kommer att gå av stapeln den 13-16 augusti. Där kommer några av vår tids mest spännande deckarförfattare att dela med sig av sina skrivtips, gåtor och böcker – bland andra Lars Kepler, Anna Jansson, Emelie Schepp och Åsa Larsson. Och på programmet står även – jepp – ”deckardrink”. (Vilket fantastiskt litet ord! Varför har jag inte hört det förut?)

Crime time

På omslaget av min roman Kanske imorgon finns genren ”vänskapsroman”. Undrar hur man skulle kunna få ihop en sådan vecka? Varför inte en vänskapsfestival –  där man får ta med sig sina bästa vänner, gå 2 för 1, lyssna på föreläsningar om hur man bäst gestaltar vänskap, kanske en speed dejting för att få nya vänner? Och så kan den hållas i den vänligaste staden i Sverige – vilken det nu kan vara?

bild 2

Äsch, jag vet inte, det känns inte riktigt lika självklart som ett deckartema – men jag jobbar vidare på det. Under tiden tänker jag besöka Crimetime Gotland i sommar. Fast först måste jag skaka av mig den där känslan att jag är förföljd på något sätt…

 

bild

Enkät: genre att inte skriva i

Alla har sin speciella genre de valt att skriva inom. Men finns de någon genre som debutantbloggarna helst INTE skulle vilja skriva inom?

porträtt anna1

Anna Lönnqvist

Finns det någon bokgenre som du absolut inte skulle vilja skriva i? Varför då?
Med risk för att göra Johannes ledsen ;), säger jag skräckgenren, av den enkla orsaken att jag både är otroligt lättskrämd och mörkrädd. Jag kan knappt läsa deckare utan att bli rädd (även om jag gör det) – då förstår ni! 

porträtt oskar1

Oskar Edvinsson

Finns det någon bokgenre som du absolut inte skulle vilja skriva i? Varför då?
Polisdeckare. Det görs redan tillräckligt många (även en hel del bra, som jag inte har någon lust att konkurrera med). Däremot skulle jag gärna försöka mig på att skriva en deckare utan poliser som huvudpersoner, kanske med en privatdetektiv i skottlinjen istället.
Jag har för tillfället ingen direkt lust att skriva för barn eller ungdomar heller, men kan mycket väl få den lusten.
En Harlequinroman är nog inte heller riktigt min grej.   

porträtt johannes1

Johannes Pinter

Finns det någon bokgenre som du absolut inte skulle vilja skriva i? Varför då?
Jag är nog inte gjord för romantiska böcker eller chick lit. Nu ska detta inte tolkas som att jag inte har romantik i mig, för det har jag (hoppas jag, får fråga frugan). Inte heller att jag anser att det är en sämre sorts litteratur, för det tycker jag inte. Men de saker jag vill berätta är inte den typen av historier. Det mesta går i.o.f.s att mixa med skräck, så även romantik och kärlek, men jag skulle inte kunna få ur mig något som var primärt en chick lit-roman.

porträtt åsa1

Åsa Asptjärn

Finns det någon bokgenre som du absolut inte skulle vilja skriva i? Varför då?
Nej, det finns inte någon jag skulle avvisa helt och hållet av de stora genrerna. Sedan är det väl mindre sannolikt att jag lägger ner den tid det ändå tar att skriva en bok inom vissa genrer, såsom erotik (om det är en genre?) och ett framtidsäventyr i yttre rymden. Där känner jag kanske inte att just jag har så mycket att tillföra.

porträtt hanna2

Hanna Höglund

Finns det någon bokgenre som du absolut inte skulle vilja skriva i? Varför då?
Erotik. Ja, jag har med sex i mina böcker när handlingen eller karaktärsgestaltningen så kräver, men det är också allt. Jag skulle aldrig kunna skriva en bok som går ut på att vara erotisk. Jag skulle inte känna mig bekväm med det och det skulle absolut inte bli bra litteratur. Därmed inte sagt att sexscenerna jag har med i andra sorters böcker är dåliga. Jag är faktiskt skitstolt över dem. Bortsett från erotik ligger nog skräck långt borta också (om Johannes ursäktar). Jag är på tok för lättskrämd för att på allvar närma mig så farliga grejer.