Magiskt ljus, kärlek och hårt arbete: en betraktelse från en egenutgivare

Solen sprider sitt guld över hustak och kanaler där jag sitter och tittar ut över mitt kungarike. Det som jag byggt. När jag erbjuds chansen att få återvända hit, till tidens början, till brottsplatsen, tänker jag tillbaka på de sex år som gått sen jag var med och drev Debutantbloggen och försöker mig på att göra en utvärdering. Vad jag lärt mig, vad som fungerat. Kanske kan mina erfarenheter vara av intresse för Debutantbloggens läsare år 2020.

För sex år sedan var jag en av fem nykläckta författare som valts att hålla igång Debutantbloggen. Året var 2014. Min första bok, en portalfantasy för ungdomar vid namn Ljus som varit dolt, kom ut 6 september samma år. Vi var ett gott gäng det året, spridda förlag och spridda genrer och jag var egenutgivaren i klubben, eller indieförfattare som jag föredrog att kallas då. Det lät bättre.

Redan 2012 hade jag skrivit en fantasyserie på flera böcker. Råmanus stod klara och i behov av redigering, men jag trodde benhårt på mina böcker: att de skulle roa, fånga och beröra läsare. 

Jag hade rätt.

Vintern 2013 bestämde jag mig. Jag gav upp sökandet efter ett etablerat förlag och tog saken i egna händer och startade Vilse förlag. Mitt förlag. Ett förlag för den läsare som tycker om att förlora sig i god litteratur, gå vilse i främmande världar och inte riktigt hitta tillbaka hem när man stängt pärmarna om sista ordet. 

Med hjälp av tryckeri, sättare, omlagsdesigner, illustratör och lektör – alla för mig okända, professionella personer som skulle ha betalt – skapade jag Ljus som varit dolt så som jag ville ha den. Boksläppet blev på stans vackra bibliotek och uppslutningen var god. Sen dess har det rullat på och för två veckor sedan släppte jag Vid trappornas slut: den femte och sista delen i min fantasyserie Berättelsen om Lianne. Fem böcker på sex år.

Att planera boksläpp 2020 är inte helt lätt. Vi sålde biljetter till detta event redan på Bokmässan förra året – det skulle bli ett lajv, en glimt av fantasyvärlden, ett firande av rang när sista boken skulle födas och serien bli komplett. Första datumet fick förstås ställas in och andra datumet bjöd nya bekymmer med lokalbyten och annat, men det blev av. Och det blev magiskt.

I två omgångar om 40-45 läsare träffades vi i Skansen Kronan i Göteborg och lajvade allt vad vi orkade: uppklädda till bal kom läsarna och fick prova på att klättra i magiska trappor, fäktas med långsvärd och lyssna på tal och musik, äta god mat och tävla mot varandra. Under middagen anfölls vi av onda häxor, och gästerna bjöds på svärdsuppvisning innan det vinnande laget fick motta medalj ur Jättemarans – drottningens – hand. 

Och där satt jag, med balklänning och signeringspenna och såg ut över mitt kungarike. Vad jag skapat. All denna längtan hos mina läsare – mestadels ungdomar mellan 12-18 år, men också en hel del vuxna – efter att få veta hur det ska sluta. Hur mina karaktärer skulle klara sig.

Inget av det hade varit möjligt om jag inte hade vågat. Inte tagit steget och startat förlaget. Vad har jag då lärt mig under dessa år? Vad har fungerat bäst? Låt mig nämna 5 punkter.

1. Lyssna på proffsen. Innan du kan någonting måste du läsa på massor om allt från typsnitt till utfall och dramaturgi. Lyssna på dem som varit i branschen länge och var inte hårdnackad eller envis. Ta emot råd och tänk om när du tänkt fel.
   
2. Hitta andra egenutgivare. Jag skulle inte hållit ihop det där första året utan andra inspiratörer som Oskar Källner som också är en tidigare Debutantbloggare och entreprenören Kristina Svensson, som startade föreningen Egenutgivarna. Deras påhejninhg betydde oerhört mycket när benen var skakiga och erfarenheten liten. 
   
3. Skicka ut pressmeddelanden. Kanske bryr sig ingen om att du släpper en bok, men debutanter är alltid intressanta och jag blev både intervjuad av radio och lokaltidning när jag släppte min första bok och var med i tidningen (infoga länk: https://norrahalland.se/sagor-ar-till-for-att-gomma-sig-i/ ) igen nu för två veckor sedan. Inget av det hade hänt om jag inte hört av mig.
   
4. Ha en annons i Svensk bokhandel. Särskilt bra att lägga pengar på till katalognumret när du är debutant för då får du ha med ett debutantporträtt gratis och därmed ännu mer exponering. Svensk bokhandel läses av bokhandel och bibliotek och ännu fler bokintresserade.
   
5. Sälj din bok ansikte mot ansikte. Jag hade aldrig fått den läsarbasen jag har om jag inte lagt pengar och tid på att vara ett återkommande inslag på Bokmässan med egen monter, om jag inte stått på julmarknader osv. Läsare fångas av omslagen, blir nyfikna, pratar med mig och köper boken. Sen berättar de för sina vänner och plötsligt får jag läsarmejl från höger och vänster med ungdomar som älskar Lianne och hennes vänner.

Om du får förlagskontrakt så har du ett visst fönster när ditt förlag lägger pengar på dig och exponerar dig och om du inte säljer då så löper du viss risk att åka ut innan du är klar med nästa bok. Som egenutgivare säljer jag fortfarande min första bok, många ex varje månad, sex år senare. Det finns naturligtvis massor med för- och nackdelar med båda sätten, men jag kommer alltid att vara tacksam att jag vågade steget. 

För branschen har förändrats. Jag kunde mötas av ett visst mått av rynkade näsor för sex år sedan, att jag inte räknades på riktigt som författare när jag gav ut boken själv. Men så ser det inte ut längre. På Bokmässan förra året möttes jag av både förläggare, bokhandlare och läsare som var imponerade över att jag byggt förlaget själv. Som tyckte att det tydde på ett mått av driv, som tyckte att det är väl så det går till nu förtiden. Det finns plattformar att nå ut som är gratis – bloggar, vloggar, sociala medier – och kanske hittar du ett forum som är helt rätt för dig. Kanske finns det en förening att höra av sig till som arbetar med just det som du skriver din bok om. Det finns så många sätt att nå ut och böcker är inte en färskvara – tvärtom. De kan fortsätta sälja år efter år, om det finns läsare som fångas av orden.

Boksläppet för två veckor sedan var definitivt kronan på verket. Att få möta mina läsare, att få ett avslut. Jag har skrivit om Lianne i arton år och tomheten som äter upp mig nu när allt är sagt och gjort är inte att leka med. Jag drömmer om nästa bok, nästa äventyr, och hoppas snart vara modig nog att börja skriva igen, men än så länge nöjer jag mig med att titta ut över mitt kungarike och njuta av vad jag åstadkommit: en saga spunnen av magiskt ljus, kärlek och hårt arbete. Alla dessa läsare som mejlat mig under åren med vad Lianne betytt för dem genom osäkra tonår, sjukdomar och livets upp och ner. Om jag inte hade vågat, hade de aldrig fått läst, och jag aldrig blivit läst.

Men jag vågade.

Hanna Höglund
Vilse förlag
Instagram: @lianne.se

Att våga och att veta hur vinsten ser ut

Hej, Debutantbloggen. Det var en stund sen.

Nu sitter jag här, med mitt gamla, goa login, och skriver till er igen. Årets härliga gäng har bett oss i gamla gänget gästblogga och idag är min söndag. En dag, ett inlägg. Ett försök att sätta ord på ett år. Ett år av skrivande och läsarmöten. Ett år av tillväxt med ännu större milstolpar inför året som väntar.

Den 11 april i år släpptes I levande mörker, del två i min fantasyserie Berättelsen om Lianne. Vi hade boksläppet på det fantastiska kulturhuset här i stan och det kom många ivriga barn och ungdomar som läst ettan och längtat efter mer. Boksläppet med signering och intervju och middag på kvällen var en sagolik dag, men inte lika sagolik som veckan som följde.

Boksläpp för bok två.

Två dagar tog det innan första mejlet kom. I två dagar hade en tolvåring suttit och sträckläst 550 sidor magi, mörker och hopp. Orden jag överöstes med fick min man att se på mig med vidgade ögon. Och det första mejlet var också just det: det första. Det kom så många och långa brev, handritade hyllningar, beskrivningar av hur mycket tårar som fällts för Liannes berättelses skull, hur mycket karaktärerna kommit att betyda för läsande killar och tjejer. NÄR kommer TREAN, ville de veta. HUR ska vi stå UT? Efter nån månad kom mejl från dem som läst andra boken fyra gånger. (För att lugna alla: jag redigerar del tre för fulla muggar!)

Nu vill jag först säga att jag är djupt tacksam för allt jag fått uppleva i år, så ingen tror annorlunda. Det är en ynnest att ha läsare som tillhör en fas i livet när de gärna älskar högt och vitt och brett. Men låt mig berätta något.

Inuti i mig finns en flicka som älskar att hitta på historier. En flicka med en förmåga att teleportera sig själv till en annan värld och där skapa verkliga relationer till för henne verkliga karaktärer. Denna flicka började vid något tillfälle att sätta ord på sin hemlighållna värld, men fortsatte hemlighålla den under väldigt, väldigt många år. Resan ut ur det hemliga in i det offentliga, delade jag med er förra året. Det är svårt att lägga bort den sårbara sidan av sig själv och skapa skinn på näsan, mark under fötterna och en förståelse för branschen.

Men  jag gjorde det, och tack vare det, kom boken ut. Två böcker kom ut.

Vad jag försökt lära mig det här andra året som författare, är att locka fram den skapande flickan igen. Inte bara när jag skriver, utan när jag möter mina läsare, när mejlen dimper ner, när barnögon blickar in i mina med en iver för att jag fått dem att erfara något som de värderar högt.

Att i det läget hitta den skapande flickan inom sig, plocka fram henne till ytan och låta henne njuta frukterna av sitt verk, har varit väldigt svårt.

Lianne och Vilse Förlag på Bokmässan 2015

För när jag står där är jag författaren Hanna Höglund. Jag är förläggaren Hanna Höglund. Jag är Vilse Förlag. Jag tänker på BTJ, på F-priser, på marknadsföring, på skrivarkurser, på bokföring, på avtal. Med möda, flit och praktiskt planerande, har jag trängt undan den skapande flickan till ett enda hörn som är beläget vid ett tangentbord vid drömmarnas rand.

Det var hon som skrev böckerna, men det var inte hon som redigerade dem och det var inte hon som gav ut dem. För att bli utgiven – oavsett av vem – måste alla författare göra resan ur sin bubbla. Det går inte annars. Vi kan inte ta kritik annars. Vi kan inte se nyktert på vår text. Vi kan inte fatta realistiska beslut och vi kan inte röra oss i branschen.

Men utan den skapande flickan finns där ingen magi, inga gyllene svärd och inget älvguldsstoft.

Vilse Förlag krönte det här året med att ha egen monter på Bokmässan. Den korta utvärderingen lyder så här: så värt! På grund av kreativa idéer, minutiöst förberedande, rätt nätverk och hjälpsamma kollegor blev vår monter allt jag kunde önska mig och mer.

Jag såg väldigt lite av bokmässan själv i år, men bokmässan kom istället till mig. Vi blev en plats att mötas på, att hänga och snacka vid, mingla vid. Grejer hände hos oss. Bland annat var det jätteroligt att träffa gamla och nya debutantbloggskollegor, men vi träffade ju så många fler! När det kommer till nätverkande inom branschens treenighet – förlagsbransch, biblioteksbransch och den läsande, svenska skolan – var alltsammans en önskedröm. Att försäljningssiffrorna översteg mina förhoppningar och barn av alla sorter drogs till omslagen och övertygades av baksidestexten att detta var böcker för dem, det var grädden på ett mos som redan var hur gott som helst.

Och i den stunden, när jag just signerat ytterligare böcker till en ivrig tonåring och just haft besök av någon som redan läst böckerna och bara kom för att hälsa på mig, ta bild med mig eller pyssla lite hos oss, vände jag mig till mina kära monterkollegor och sa: tänk om hon den där som genom rädsla och konstnärstvivel mejslade fram böckerna på sin kammare, hon som slipades bort längs vägen mot utgivning, tänk om hon fick komma fram just nu och njuta.

Men det var svårt. Oväntat svårt. För mitt huvud var bara fullt av de praktiska frågorna av typen: ”men om böckerna betyder så mycket för dessa läsare, hur ska jag få fler att hitta dem?”

För att driva ett litet förlag är svårt när det kommer till att synas, det skulle jag aldrig sticka under stol med. Det är svårt och det kommer alltid att vara svårt, om jag inte plötsligt blir komisk youtubestjärna (vilket min man ibland föreslår). Men lyssna på det fina i kråksången: det är ändå värt det.

Det är så värt det.

Jag kan mäta framgång i sålda böcker eller i procent av mina läsare som hör av sig för att de upplevt något på grund av att jag vågade. Till och med förläggaren i mig är inte nykter nog att i det läget bara stirra på bokföring. Jag visste redan när jag började den här resan för snart två år sen, att författarskap byggs långsamt och stadigt, även på större förlag.

Om jag nu blickar fram emot 2016 så ser det ut så här för Vilse Förlag (och håll i er, för nu avslöjar jag saker som ännu inte offentliggjorts):

Till våren offentliggörs det nya omslaget till del tre, Allt som vi lovat, som min fantastiska illustratör Sean McMullin lovar kommer vara tio gånger bättre än omslaget till del två. (Vi håller på att skissa just nu och det är hur roligt som helst!)

Strax därpå släpps Light that was hidden som e-bok på Amazon, alltså den första boken i serien utgiven på engelska. Hurra!

Efter sommaren (vågar inte säga datumet än) släpps sen Allt som vi lovat, denna rysare till uppföljare där vår Lianne fyller 21 och hamnar i ännu mer utsatta situationer än hon gjort hittills.

Dessutom kan det bli så att Vilse Förlag expanderar mycket tidigare än vi först tänkt, genom att ge ut andra författare som också skriver böcker att gå vilse i. Flera författare närmade sig mig på bokmässan i jakt på hem åt sina manus. Vi svarar att dörren inte är stängd för manus, men heller inte vidöppen. Där måste finnas tid och utrymme för oss att göra andras böcker rättvisa, och allt övervägs moget och grundligt. Oavsett var vi landar här, känns det spännande att ta ytterligare steg åt det håll som vi vill.

Att starta eget förlag har varit som en dröm: overkligt, men ändå händer det. Ibland är det mörkt, ibland blir jag jagad. Ibland skiner ljuset in och tränger sig genom förläggarhuden för att nå den skapande flickan därinnför, som ler med blanka ögon åt att det som hon byggt fått liv till slut, och i sin tur berört så många andra.

/Hanna Höglund, Debutantbloggare 2014 och författare till Ljus som varit dolt och I levande mörker. Kommande bok: Allt som vi lovat.

lianne.se
hanna@lianne.se
Instagram: lianne.se

Ring in det nya – hej då från oss och gott nytt år!

Kära läsare!

Ett helt år har gått sedan vi började skriva här. Under det senaste året har vi alla debuterat och gått igenom den omtumlande resan före och efter boksläppet. Vad glada vi är att ni har velat följa med oss på den resan! Vad vore bloggen utan Er läsare? Era kommentarer och hejarop har betytt otroligt mycket för oss.

Debutantbloggen växer för varje år och under det senaste året har vi haft över 165 000 besök på den här sidan. Fantastiskt roligt och vi hoppas förstås att ni hänger på de fem nya debutantbloggarna som tar över här i morgon. Det kommer vi att göra!

Vi syns och hörs på andra ställen i cyberspace och IRL, för nu är det dags för oss att säga hej då. Gott Nytt År kära debutantbloggsläsare! Må ni få ett alldeles underbart 2015!

Lördagsenkät: skrivardrömmar och skrivnyårslöften

Debutantbloggsåret lider mot sitt slut. Vad har debutantbloggarna för skrivardrömmar, skrivarplaner eller skrivnyårslöften inför 2015?

Åsa Asptjärn: Min andra bok kommer ut! Tuut och tadam!! Manifest för hopplösa heter den och är en fortsättning på min första. Här får vi följa Emanuel Kents och Tores fortsatta äventyr. Jag jobbar på den som bäst. Min plan är att fortsätta med en tredje, eller någon av mina andra romanideér. Kanske något för en vuxen publik? Åtminstone påbörja en sådan idé för att se om den bär. Sedan skulle ett rejält projekt tillsammans med min gamla kollega Gertrud inte sitta fel. I någon form. Dessutom ska jag naturligtvis följa Debutantbloggen. Slaviskt.

Anna Lönnqvist: Drömmen är att även mitt nästa romanprojekt, som jag jobbar med nu, ska bli antaget och att pocket:en av min debutroman ”Tills kärleken skiljer oss” som släpps i slutet av mars 2015 ska gå bra. Den har sålts in till alla stora bokhandlare, vilket är stort när man ligger på ett mindre förlag. Ska bli spännande (och pirrigt) att följa släppet av den!

Skrivnyårslöftet är att fortsätta skriva och att få fler romaner utgivna. Jag skriver för att bli läst och det absolut häftigaste som finns är att få läsarnas reaktioner. Att få veta att jag har berört (och ibland även upprört) med det jag skriver vill jag uppleva igen. Jag är även nyfiken på min egen skrivutveckling.

Sen kommer det att bli fantastiskt kul att följa de nya debutantbloggarna. Det ser jag verkligen fram emot!

Johannes Pinter: Jag vill komma ut med ännu en roman – den första gav blodad tand! Jag har två färdiga manus som ska rewritas. Sen har jag fler romanidéer på lut. Måste bara försöka stanna kvar i skrivtempot jag hade under novembers NaNoWriMo. En novellsamling hoppas jag också på!

Jag ska börja hålla kurser i att skriva skräck i februari, det ser jag otroligt mycket fram emot! Hoppas kunna sprida lite visdom och entusiasm, och få möta begåvade skribenter och deras texter. Kanske någon av dem hamnar här i debutantbloggen så småningom. Och när jag nu tagit upp det ämnet – det ska såklart bli roligt att dagligen läsa 2015 års debutantbloggare!
EDIT: jag kommer faktiskt ut med en roman till under 2015 (det blev klart efter att denna text skrevs). Se inlägget från den 26/12.

Oskar Edvinsson: Jag vill att mitt nästa manus ska bli antaget och utgivet under 2015. Den drömmen överskuggar allt annat. Skulle den bli antagen så finns det naturligtvis flera delmål och drömmar om utgivningen – lysande recensioner, höga försäljningssiffror, etc. Men det får vi ta då… Jag kommer också lova mig själv att fortsätta kämpa på, oavsett hur det går med det nya manuset. Det är bara på det igen om jag skulle misslyckas.

Hanna Höglund: Det nya året är spännande! Min andra bok I levande mörker kommer ut 11 april. Jag har lite redigering kvar att göra innan den går till korrektur, sättning och tryck. Boksläppet för denna bok är det stora målet under året och sen ska jag sätta tänderna i redigeringen av nummer tre i serien, något jag längtat i åratal efter att få göra. Kanske kommer jag till och med ha tid att skriva en ny bok? Hade varit tokroligt. Sen hoppas jag fler ungdomar upptäcker böckerna om Lianne. Såklart. Men mina storstilade drömmar handlar om ännu mer än Lianne.

Jag drömmer att det nystartade förlaget som fått ett helt annat manus av mig ska säga ja tack och skicka kontrakt. Jag drömmer att jag ger ut en eller två bilderböcker bara för att det är så roligt. Jag drömmer om att träffa alla mina författarvänner, både gamla och nya, på bokmässan i september igen. Jag drömmer om att skriva och bli läst. Om möten med läsare. Ännu fler än jag redan haft. Jag känner mig djupt tacksam för mitt sagolika debutår och ser med lite skakiga ben på den ensamma framtiden, utan mina debutantkollegor och utan er. Men kanske är jag redo att kasta mig ut och pröva nästa del av författarlivet. Men först en liten tår i ögat och ett sista varmt TACK. Skål på er!

Jag blev aldrig vald till Lucia

Trots sångröst var jag aldrig ett alternativ till Lucia, inte i någon årskurs. Jag var inte tjejen som tillfrågades. Jag var inte tjejen som valdes. Till nåt. Jag var tjejen som ensam knatade skolgården runt med ett huvud fullt av påhittade vänner.

Jag vet inte om ni kan förstå surrealismen när jag för ett år sedan fick mejlet som informerade mig om att jag valts till att få driva Debutantbloggen. Som en av fem hade de valt mig. Mig? Varför i all världen då? En flaska gott ställdes i kylen och maken och jag firade att förlagsplanen skulle genomföras. ”Nu måste jag ge ut boken”, sa jag och medan magen drog ihop sig glittrade ögonen av den där första förvissningen om att drömmen inte skulle dö, utan komma till liv. Jag skulle få se Liannes berättelse på boksidor i händerna på läsare.

Inget av det hade varit möjligt utan Debutantbloggen. Det är helt och fullständigt sant.

En gång i tiden var jag en romantiserande, ovetande författare som satt vid mitt tangentbord utan någon som helst verklighetsförankring i förlagsbranschen. Jag kunde ingenting.

Sen hittade jag Debutantbloggen. Mina ögon öppnades.

Jag lärde mig om allt. Sög i mig.
Visst, jag kunde skriva, men jag kunde inte skriva.
Visst, jag hade skickat in till förlag, men jag kände inte till deras värld.

Sakta växte min sfär från den lilla bubbla jag skapat åt mig själv, till något mycket större. Sakta växte min kunskap och mitt nätverk. Det fanns folk att fråga. Folk som intresserade sig för vad jag gjorde. Som förstod. Som var som jag, fast något år in i framtiden från där jag befann mig. Jag lärde av alla.

Det var på Debutantbloggen jag först mötte begreppet indieutgivning och jag tog mod till mig att fråga i kommentarerna vad det egentligen skulle kosta. Jag minns att jag redan då lockades av möjligheten att få lov att tillverka min egen bok och hålla den i handen under hela processen. Få vara chef och övervaka resultatet.

Tänk om jag då vetat att jag skulle hamna på Debutantbloggen själv.
Få vara den som skriver och svarar på intressanta kommentarer.
Få pepp och kickar av forumet som redan gett mig så mycket.
Få en liten chans att kanske ge tillbaka till källan som lett mig hit.

Jag hoppas att jag inspirerat någon så som bloggen under många år inspirerat mig. Jag hoppas att förra årets bloggare aldrig ångrat sitt val.

Under året som kommer väntar nya drömmar. Andra delen i serien kommer ut 11 april, men jag har fler förhoppningar. Jag går faktiskt i förlagsväntan, liksom många av er. Ett nystartat, litet förlag har fått ett manus av mig till en roman – inte ungdomsbok. Jag funderar på att ge en kopia av samma manus till en förläggare som jag lärde känna på Bokmässan och fortfarande har kontakt med. Funderar på att ge henne ett barnboksmanus också. Lianne är och förblir min att marknadsföra och ge ut efter eget huvud, men mina andra alster längtar ut på sina egna resor. Drömmen är att få förlagskontrakt med någon under 2015.

När jag sitter här mitt i julen och ser tillbaka på mitt debutår – ett magiskt boksläpp följt av magiska läsarmöten och hela den tillfredsställande utgivningsresan med allt från redigering till omslagsdesign – så känner jag sådan tacksamhet.

Tacksamhet till de som gav mig chansen att skriva här.
Tacksamhet till mina företrädare och bloggkollegor och det enorma stöd de varit.
Tacksamhet till er, för att ni läst oss, diskuterat oss och varit delaktiga.

Aldrig kommer jag finna de rätta orden för att beskriva hur det känns. Oändliga timmar har lagts här: jakt på och kontakt med gästbloggare, lördagsenkäter, utflykter och fotografering, mejldryftande av olika frågor med kollegorna, plitande på egna inlägg och intressant läsning av alla andras. Jag blev vald till Lucia och jag tog uppdraget på absolut allvar. Varje vecka har bloggen tagit stora sjok av min tid i anspråk och jag kan redan smaka tomheten som den kommer att lämna efter sig när allt är slut.

Mitt år som debutant är över. Låt mig ge mina största lyckönskningar till dem som kommer att driva bloggen framåt under nästa år och mitt djupaste tack till er som läser.

Hanna vinkar farväl.

Jag kommer aldrig att glömma. Aldrig.
Så tack, ur hjärtat tack.

Vill ni fortsätta hålla kontakten så kommer min skrivarblogg Vilse att leva upp igen efter nyår vid sidan om lianne.se. Annars finns både Twitter och Facebook. Väl mött!

Ett hårt pass Mango

Borta vid spegelväggen står en officer i vit uniform och skriker. Hennes röst är en piska i studenternas öron.

Hon är den som håller takten.
De försöker följa.
Tempot är högt.

Ictus ab imo, ictus inflexus, ictus partis! skriker hon.
Studenterna lyder. Högt upp i luften står de på skakiga ben, men de lyder.

Träningspasset är det värsta de vet och därför har de gett det namnet Mango, som betyder ‘slavdrivare’ på latin.

Scenen är hämtad från den stora militärskolan i min värld och den stackare som står där i taket muttrar både det ena och det andra när ingen hör. Jag tycker lite synd om honom, det får jag erkänna. Jag tänker ofta på honom när jag är på gymmet och lider å hans vägnar.

Men mitt livs Mango är inte gymmet.
Mitt livs Mango är manus.

Manuset står inför mig och gormar allt vad det kan, ständigt krävande. Skriv om det här. Ta bort det här. Kom NU och skriv genast, innan du glömmer. Det finns ingen ände på manusets krav och så fort ett manus är klart kommer nästa och gnäller. Lite tyket, nästan.

För ju mer jag skriver, desto mer kräver manuset. Jaha, nu har du blivit starkare, säger manuset och putsar lite på sin vita uniform, då kan du rimligtvis göra dubbelt så många marklyft som sist, eller hur? Ju mer jag skriver, desto mer flödar idéerna och de låter aldrig, aldrig vänta på sig. Tusen skrivna ord en dag kräver fyratusen ord dagen efter.

Men värst är manuset när det vankas redigering. Aldrig blir det nöjt. Aldrig duger nåt. Jag ligger där på golvet och flämtar och känner hur det ringer i öronen, men manuset lyfter bara ögonbrynen. Säger ingenting. Ändå kan jag höra klandern.

Ibland är manusets röst väldigt lik dåliga recensioners.
Ibland är den lik redaktörens.
Oftast är det min egen varnande röst som genljuder i manusets och säger: du gjorde samma misstag i första boken. Minns du hur det fixade det den gången?

Därpå följer nästa order, utan paus. Tempo, tempo! Vad är det som egentligen händer i den här scenen? Vilken är den underliggande tonen? Ska du verkligen behålla den här repliken? Behövs den förklaringen, framgår inte det ändå? Skynda dig att ta bort all onödig anföring innan jag tvingar dig till hundra extra armhävningar!

Och jag lyder. Vad ska jag annars göra? Jag har en deadline nu. Jag nöjesskriver inte. Det finns trettonåringar ute i landet som väntar på tvåan, som tycker att den inte kan komma fort nog. Jag lyder och skriver och kommer på mig själv då och då med att njuta av mjölksyran och adrenalinet.

Runtomkring mig suckar studenterna. De flämtar och pustar och talar illa om officeren och hennes orimliga förväntningar som ligger långt bortom deras förmågor. De håller på så, eftersom de inte förstår.

De förstår inte att en dag kommer de inte att vara studenter längre. En dag kommer de vara soldater. Då kommer den träning de fått att rädda liv.

Officeren borta vid spegelväggen har inte orimliga förväntningar. Vad studenterna inte ser, är att för varje rop och varje pass förändras deras förmågor.

Så tänker jag och filar vidare och kommer att fila vidare, även när jag inte längre syns här.
Men jag hoppas ni läser mig nästa vecka. Fastän det är juldan.

Till dig som är ung och drömmer

Häromveckan fick jag en förfrågan från en vän på andra sidan Atlanten. Hon hade en ung kvinna i sin närhet som önskade veta mer om hur det är att arbeta som författare. Yrket, alltså. Min vän vände sig till mig, den enda författare hon känner, och bad mig skriva ett brev till sin tonåriga bekant. Eftersom det här inte är vilken vän som helst utan en av mina bästa betaläsare, trotsade jag mitt schema och satte mig att skriva ett brev till någon vars namn jag inte visste.

Men jag är nyfiken. Vad hade ni sagt? Vad hade ni berättat om författaryrket? Vilka är era bästa råd och förmaningar? Har ni sådana? 

Eftersom brevet föll i god jord tänkte jag dela med mig av det. På engelska, visserligen, men det är väl på tiden att Debutantbloggen blir internationell. Eller?

To whom it concerns,

No, sorry. That was awfully dull. I’ll start over.

To the one with a head full of stories, and a heart desiring to write them,

If you are like me, then you are going to write no matter what. You are going to write even if you never make a penny (or a dollar, or whatever currency you use in Canada). To me, being a writer is a calling. A disposition and nature. A need.

A writer is by definition someone who writes. An author on the other hand is someone who is published and read. Going from one to the other is not an easy thing in this world, but it is getting easier. Indie writing is increasing in Northern America, with the possibility to publish e-novels at Amazon at no costs at all. Anyone can do that who has access to a laptop or computer of any kind, but being published in that manor does not equal with being read and loved.

Of course there are people who write for a living and write in a routine way. But most writers would write even if they knew they would be read by only a few, and most writers do not make a living from writing. Yes, there are lots of famous writers like Stephen King and Stephanie Meyer, but most writers never become like them. We write anyway, simply because we have something to say.

Me myself, I am a teacher. I work at a school similar to a highschool called gymnasiet, here in Sweden. My students are 16-19 years old and I teach Swedish – which would be English or French where you live. I spend all day talking of language and literature and I love almost every single second I spend at work. I get to do something I love dearly, work with the most important tools a writer has, and I get paid to do it. Most people are not that lucky.

Many, many writers out there are like me. They have a day job and they write at night, in the weekend, on the lunch break – whenever they can. Sometimes they work part time to write more – or do like I did for many years: stay home with small children and write when they nap. But of course there are ways to live off your pen even if you don’t sell books like Veronica Roth.

You can work as an editor for other writers. You can work as a copy writer for a company, or freelance towards many different clients. You could be a proof-reader, copy editor or work at a publishing house where you can learn the business and read the flood of manuscripts applied to say what should be published and not. You could review other people’s books in magazines or work towards libraries. I know many well respected and well read writers who fill up their time doing things like these. I have started myself on a small scale, helping young writers find their footing and voice, giving advice. My dream is to teach writing classes, but as for now, I am happy teaching my students how to think when they read.

Because there are many things you can do if you want to be a better writer. Actually there are so many that I can only list a few, but hopefully they will lead you – whoever you are – in the right direction.

Okay. My advice:

Number one: WRITE. There will be no novel if you only daydream of writing. You cannot sit around thinking to write and believe you will be a great writer. You have to actually write and write even if what you write is crap. The key to writing is to write, and once you have that first, finished manuscript, you have only started to learn the craft.

Number two: Let the text rest. You need to distance yourself to see what worked and what did not. So let the text be, and read lots and lots and lots, and after a time you go back and see what you have. This is when you start learning the very difficult craft of editing and rewriting. How are the threads woven? Can it be tightened? Do you really know your characters? Why do they act the way they do? How do you present the conflict? Should the reader know more or less than the characters? Do you need to describe more, or describe less? Do they talk too much about nothing important? There are a million questions to ask but you will get better. Every time you ponder, analyze and read, you will improve. This is a craft that requires time and there is no way around that fact.

Number three: Let someone else read. Listen to what they say. You don’t have to do exactly as they say, but you need to motivate why you do not agree, otherwise you have to face that they are right.

Number four: Talk to other people who write. Never in the history of the world has it been this easy! There are writer’s blogs and communities. Join one. Follow a writer you admire on twitter. Read his or hers newsletters. Learn from everywhere. Listen. Analyze your text again.

It is a hard world out there. People will criticize your work once it is published. Do not let them get to you. If you write from your heart, there will be others with a heart similar to yours, who will read and feel that sweet echo of your words in them. You will move people. Touch them. Make a difference. No writer is loved by everyone. Everyone is different and there will always be those who did not like your work.

But if you are like me, none of that will matter to you. Because if you are like me, you will write anyway simply because you have something to say.

I wish you the best of luck,

Hanna Höglund
Author of Ljus som varit dolt – Light that was hidden.

lianne.se
hannahoglund.se
hanna@lianne.se

Bok två: I levande mörker

Utan tillstymmelse till tvivel, är det bästa med att vara indieförfattare att få vara med och skapa omslagen. Nej, jag är inte designer och jag lyssnar på dem som kan bättre, men ändå. Att få vara med och bestämma. Att säga nej, så ska det inte se ut och ja, det där stämmer med boken. Vad slår det? Mina skapelser skrider fram ur skuggorna i mitt huvuds vrår och blir synbara för det fysiska ögat.

Redan dagen efter boksläppet för första boken Ljus som varit dolt, kom de första skisserna till andra bokens omslag. Sen dess har vi hållit på, jag och Sean McMullin som jag har turen att ha som illustratör och vän. Först enkla skisser, sen teckningar, och till sist de målade bilderna.

Förra veckan gick mejlen varm fram och tillbaka med listor på detaljer som jag ville ändra och när jag bad om ursäkt för att jag var så besvärlig skrev Sean: ”You apologised for having so many comments, but it is *wonderful* working with someone who knows what she wants to see. I have done pictures for clients who are just happy I can paint something vaguely realistic, and it is not nearly as much fun.” Det var på samma dag som han kallade mig ”art director”. En bra dag.

Ett av hindren var anatomin och storleken på klacklacken (djuret). Ett annat ljuset på baksidan. Men vilken magi Sean skapat! Upprymdheten i Liannes ansikte. De tunga regnmolnen. Fjällen glittrar över framsidan och baksidan är så vacker att jag sa till lillasystern att vi kanske måste byta plats på fram- och baksida varpå hon gjorde tonårsminen (luta huvudet ner och flytta ögonen upp) och sa: Men serien heter faktiskt Berättelsen om LIANNE. Jaja, sa jag då, men Lianne är inte den enda huvudkaraktären.

Och nu kan hela världen se det. Jag behöver inte låtsas som ingenting, för ni som läst första boken vet att det finns en huvudkaraktär som heter Iam och nu får jag äntligen presentera honom. Iförd Castellauniform och allt.

Så utan fler kommentarer bjuder jag idag på en mosaik av bilder som tillsammans gestaltar glimtar av resan som omslaget gjort. Det som återstår att fixa är nytt författarporträtt till ena fliken (på mig i svart klänning) och nya blurbar till andra fliken (läsarkommentarer och recensioner från ettan) och därför har jag här valt att visa upp omslaget utan flikar.

Tidiga skisser på anatomi, vinkel och avstånd.

Första skissen på Iam.

Jag och Anneli, den syster som jag hittade på sagan åt, när vi fattar svåra beslut om färger och näsor.

Baksidestext: Snart fyller Lianne femton. Hon blir myndig. Kompisarna ska vidare till Castella. Mamma tycker Lianne ska läsa på konstakademien medan onkel Eli har helt andra förväntningar. Men vad hon vill hon själv?

På andra sidan Den Goda Cirkeln läser Iam två utbildningar samtidigt. Föreläsningar, operationer, Telumkastning och hårdträning avlöser varann, utan varken vila eller sömn. Iam kan inte minnas när han var ledig sist och i smyg längtar han tillbaka till Adveliska där livet var enklare.

Ett och ett halvt år har gått sen vi lämnade Lianne i Ljus som varit dolt. Hemligheten som då avslöjades har ställt Liannes liv på ända och fyllt hennes huvud med nya frågor. Hur ska hon någonsin försonas med sanningen?

Men världen ställs snart inför nya utmaningar och ett ödesdigert misstag kommer att påverka både Liannes och Iams liv på ett sätt som ingen av dem kunnat gissa.

I levande mörker är andra delen i serien Berättelsen om Lianne.

Storhetsvansinne och det som tagits bort

Idag tänker jag skriva ett inlägg som jag i början av året trodde jag skulle skriva då. I början. Jag hade en lista på inlägg som jag skulle skriva, men det hände alltid något annat. Huvudet var alltid uppfyllt av något annat. Men nu. Med fem torsdagar kvar på Debutantbloggen (!) ska jag skriva om borttagna scener. En gång i tiden hade jag stora planer för mina borttagna scener.

För längesedan köpte min man en fin present till mig. En domän. Han köpte lianne.se långt innan förlagskontrakt fanns i sikte som en gest av tilltro till att böckerna om Lianne en dag skulle bli verklighet. Det var hemskt romantiskt och vackert tyckte jag, som gick och planerade för den där sajten långt innan den fanns.

Lianne.se skulle bli något stort. Episkt. Lianne.se skulle bli ett community för alla lianne-fans och där skulle finnas såååå mycket smaskigheter och bakom-kulisserna-grejer för alla de där läsarna som en vacker dag skulle känna sig så evinnerligt tomma när boken tagit slut och de bara ville dröja kvar i Den Goda Cirkeln lite, lite till. Perfekt marknadsföring, om ni frågar mig. Mysigt också. Man vill ju vara en sån författare som verkligen bryr sig om sina läsare och ger dem det där lilla extra.

Om inte det framgått tidigare i år, så har den här världen levt vid sidan om mig väldigt, väldigt, väldigt länge. Extramaterialet är i det närmaste oändligt. Sidohistorier och bakgrundshistorier och kulturhistoria och soundtracks – allt skulle rymmas på lianne.se eftersom jag själv ÄLSKAR sånt.

Jag är en nerd. Jag grottar gärna ner mig i ”illustrated guides” och jag kan sitta i timmar och se extramaterial till filmer jag gillar och störa ihjäl mig på att de borttagna scenerna inte var med i filmen (som den där scenen när Anakin träffar Padmes föräldrar i StarWars Episode II. Så bra! Och hur störande måste det inte vara för paret som spelade föräldrarna? De gjorde en hel scen som ger Padme lite mer bakgrund och tyngd och sen kommer den inte med?! De får träffa George Lucas, filma med Goerge Lucas, och sen klipps de bort? De skymtar till i begravningsprocessionen i Episode III, men alltså kom igen! Vad sjutton var det för redigering?) och min tanke var att jag skulle bjuda på samma sorts smörgåsbord. Borttagna scener och extramaterial på hemsidan. Så himla briljant!

Men för dem av er som besökt lianne.se så har ni kanske lagt märke till att där inte finns några borttagna scener. Vadan detta? Jo, när jag satte mig och skrollade igenom listan med sånt som skurits bort under sista redigeringen av Ljus som varit dolt slog det mig att inget av det var något jag ville visa upp.

Hoppsan.

Jag tog ju bort scenerna av en anledning. De behövdes inte. Det var ju bara blaha-blaha. Många gånger ersatte jag det som gestaltades i de borttagna scenerna med något mycket kortare tillägg någon annanstans så att informationen skulle gå fram ändå, men på ett mer effektivt sätt som förde historien framåt mycket bättre. Varför i all sin dar skulle jag vilja visa upp resterna?

Tilläggas ska att jag hade en scen som jag visste skulle vara perfekt till lianne.se. Det var den där scenen som brer på lite mer och laddar för tvåan och verkar helt totalt meningslös att ha med i boken, men som faktiskt är superviktig och … ja. Ni kan ju gissa vad som hände med den. Min redaktör tyckte den skulle vara kvar i boken. Den behövdes. Jahaja. Då blev den väl kvar då och inget fanns kvar till hemsidan.

Intressant i sammanhanget är att jag hade en likadan scen i andra boken. Förra gången jag redigerade tvåan fick den inte plats. Den störde huvudhandlingen, tyckte jag då. Det tycker jag inte längre. Jag la till den alldeles häromveckan. Den är ju skitbra, vad ska jag göra? Bygger upp allting ännu mer, ännu högre. Så då står jag fortfarande här utan borttagna scener att publicera.

Men jag har ändå massor, massor med extramaterial och en vacker dag när jag har tid ska jag sätta igång och fylla mitt lianne.se och skapa ett eget levande Lianne-tivoli! Lite finns på sidan nu, men inte alls allt det som jag tänkt mig. En dag, när andra boken gått till tryck och mina elever inte skriver nationella prov och mina barn är friska och mina föräldrar är friska och vädret tillåter. Då. Då ska jag göra det.

För nu hinner jag inte. Jag tillbringar all min lediga tid åt att mejla med illustratören och jag tror mig våga lova uppvisning av omslag till bok2 nästa torsdag. Så om ni ursäktar ska jag gå och sucka vänt över resultatet av illustratörens arbete medan jag får se ännu en del i Berättelsen om Lianne bli verklighet.

11 april 2015 är preliminärt släppdatum.

En liten föraning.

Tjuvstartat julen i helgen

I min hemkommun finns ett slott. Tjolöholms slott. Det ligger vid havet och har en stor trädgård dit jag åkte varje maj under barndomen för att spela brännboll med skolan och ha picknick. Lars von Trier spelade in Melancholia här. Folk gifter sig här och spelar kubb. Grillar. Och så går man på Västkustens största och exklusivaste julmarknad förstås. Bara närodlad mat och riktigt hantverk är tillåtet, inget krimskrams. Jag slängde iväg ett mejl till slottsfrun och frågade om böcker räknades som hantverk och fick ett ja tillbaka.

Jul på Tjolöholm är en upplevelse! Alla som bor i närheten och inte varit där – åk! Det har öppet den här helgen också. Men helgen som var stod jag där, med Lianne i vackra högar och jul överallt omkring oss.

”Lite julläsning i mellandagarna, kanske?”
”En signerad bok i julklapp åt någon, kanske?”
”Alltid roligt att uppmuntra läsning.”
”10-12 år och uppåt skulle jag säga, men jag har många vuxna läsare också.”
”Jo, men det är inte klassisk fantasy, det utspelar sig i nutid så här finns både bussar, magi och svärd!”

Så många möten. För det första har vi alla de andra utställarna: den rara gumman som tovar tomtar, den tjusiga damen som syr i mocka, den skojiga farbrorn som snidar i trä. Sällan har jag haft så trevligt med främmande människor! Jag vill skriva noveller om dem allihop. Jag längtar till nästa år när vi träffas igen, för jag ska tillbaka hit, alla gånger, med tvåan i högsta hugg.

För det andra har vi besökarna. 25 000 besöker Jul på Tjolöholm och jag har haft så många roliga samtal: om läsning, om ungdomar och iPads, om Lianne, om magi i böcker, om jul, om latin. Även om jag upprepade samma fraser igen och igen så var varje samtal olika och jag blev bättre på att pitcha min bok och snappa upp vilken infallsvinkel som skulle funka på just den här besökaren.

Många pensionärer köpte boken till sina barnbarn. Många barn/ungdomar vände längtansfulla ögon åt medföljande vuxen för att få med sig boken hem. Några vuxna köpte den med ett förnumstigt ”Nej den här tänker jag inte ge bort, jag är sugen på att läsa den själv!”

Jag sålde över förväntan. Några hade sett mig i tidningen, någon hade hört mig på radio. Roligast var tjejen som pekade på boken på håll och sa: den där har jag läst, den är jättebra! En tjej som alltså hade ramlat in på mitt boksläpp, köpt den då och nu träffade mig, den lokala författaren, igen.

Damen med mockan bredvid köpte boken i julklapp åt sin sonson då jag påpekat att pojkar minsann visst kan läsa böcker om tjejer och sen fick jag veta att hon satt och smygläste i båset bredvid. Med strålande ögon kikade hon över till mig och sa: ”den är ju riktigt, riktigt bra!” Tjugo minuter senare kikade hon fram igen: ”Hur skriver man ett så fångande första kapitel? Jag kan inte sluta läsa!” Jag log och svarade att man lägger väldigt mycket krut på första kapitlet.

Dagen därpå hade hon läst ännu längre och sålde in boken till sina väninnor som hälsade på henne på marknaden och jag fick sålt två böcker till.

Det är så här det går till. Tänk globalt, jobba lokalt, som det heter och det gäller inte bara indieförfattare, utan många författare i Sverige. Undantaget några få traditionella förlag som jag inte vågar uttala mig om, förväntar sig förlag av idag att författaren engagerar sig i sin egen marknadsföring. Det finns många små, men framgångsrika förlag därute som blir glada när deras författare tar sig för sånt här. Jag vet detta för jag stod inte ensam på marknaden.

Eftersom det kostade en liten slant bjöd jag med min gode vän Per Herrey att dela mitt bord två av tre dagar. Han hade med sin deckare och sin barnbok och jag hade min ungdomsbok. Vi talade gott om varandras böcker och snicksnackade med besökarna och hade hemskt trevligt. När det var lugna stunder pratade vi om annat, som alla de signeringar Per åker på.

Förlaget fixar signeringar i butiker som säljer böcker, men inte är bokhandlare, och skickar dit böcker som Per signerar. Efter signeringen avgör butiken huruvida de vill behålla böcker för vidare försäljning och i sådana fall hur många. Utfallet är olika, men jag gillar idéen. Inga dyra kostnader med centrala inköp och full returrätt, utan ett enklare avtal baserat på faktisk försäljning.

För egen del är planen att växa långsamt. Visst, man kan mäta framgång i antal sålda böcker, men just nu mäter jag den i hur stor andel av läsarna som hört av sig efteråt och säger att de längtar till tvåan. Har jag utökat den skaran något under helgen som gått, är jag mer än nöjd med timpengen.

Så har du möjlighet – gå på marknad! Sälj din bok. Träffa dina läsare, se dem i ögonen. Prata om din bok från tidig morgon till sen kväll tre dagar i rad och gå sen till jobbet på måndag morgon. För även om du missar den omtalade eldshowen utanför så kan du säkert smaka några ostar och sätta i dig en strut brända mandlar eller två. Och du får signera din bok. Många gånger.

Slottet i bakgrunden.

Julgruppen som Pers kära hustru gjort drog mycket uppmärksamhet till bordet. Bra isbrytare.

Jag och Per med våra böcker, strax före det öppnar.

Dagen som jag och Lianne hade bordet för oss själva.

En skatt att behålla

Det började på utvecklingssamtalet. Lärarens förslag gjorde dottern arg, men inte arg på läraren. Arg på mig som tackade ja.

Jag sa, visst, jag kan komma på författarbesök. Vi bokade en tid och allting. En halvtimme i dotterns klass, en halvtimme i parallellklassen.

Sen dess har dottern varit småarg, generad i förväg, hotat med att vara sjuk. Ja. Det mesta. I veckor har hon förhört mig om vad jag ska säga (ordagrant! Alltså, nej. Så jobbar inte jag. Jag är lärare. Jag tänker ut vad jag vill prata om och sen pratar jag om det, utan manus eller fusklappar.). Hon har varit orolig för att jag skulle prata för entusiastiskt och engagerande, att jag skulle gestikulera för mycket. Listan är lång. Kvällen före bad hon om ett genrep för att kunna godkänna ord för ord, men jag sa nej för jag kunde inte ge garantier på att jag skulle säga samma i klassen.

Sen frågade jag om lov när det gällde att berätta vissa saker, som att hon går i samma skola som jag gick i när jag hittade på leken som blev boken. Naturligtvis kommunicerade jag. Jag är ingen grym mor.

Hennes oro var delvis på grund av hur pinsam jag skulle vara. Fullt naturligt. Den argumenterar jag inte emot. Men mest var hon orolig för att hennes klasskompisar inte skulle tycka det var roligt att lyssna på mig. Att de skulle dissa boken hon älskar.

Jag känner till den känslan. Vem gör inte det? Man har en skatt i en gömma som ingen får se. Det var just den jag skrev om när jag talade om Gollum som klappar sin ring i grottan och vägrar dela den med någon. Så känner vi alla för våra manus då och då. Så känner vi alla för något i livet. En bok, en film, en musikal, ett minne. Något som är så vackert att inte vem som helst får dela det med oss. Den känslan som min dotter har för Lianne och de fyra böckerna om henne (som hon läser på repeat) är förstås något jag uppskattar, men det fanns samtidigt ett tillfälle att lära sig här.

Jag ville att hon skulle förstå att det är okej att folk tycker olika. Att det hon älskar inte blir mindre värt bara för att det inte faller någon annan i smaken. Alla gillar olika och det får lov att vara så.

Dagen kom. Det var i tisdags. Jag jobbar eftermiddag på tisdagar så det passade bra. Dagen till ära hade lärarna hittat på att klasserna skulle ha läsdag – en eloge till dessa pedagoger! När jag kom låg eleverna utspridda under bänkarna med frukt, filtar, kuddar och litteratur och bara läste. Som ett stort bokkalas.

Som avslutning kom jag. Jag hade med mig boktips. Böcker jag älskat som liten. Jag pratade om superkrafter jag önskade att jag hade, frågade vilka superkrafter de ville ha och njöt av kreativiteten. Jag berättade om magin i min bok, visade bokvideon, surfade runt på lianne.se och visade bilder och kartor, svarade på frågor och jag läste högt ur boken. Längst bak i rummet satt min flicka likt en nystämd fiolsträng och rörde sig inte en millimeter på en halvtimme. Tiden tog slut och jag gick in i klassrummet bredvid och upprepade alltihop, nu utan stirrande dotter. Det gick bättre därinne. Jag slappnade av och klassen hade många fler frågor än den första.

Sen åt jag med dem i bamba (det betyder matsal) som alla föräldrar har lov till en gång per termin. Fisksoppa och knäckebröd. Läraren planerade bokinköp till skolans bibliotek. Dottern slappnade av. Log. Sa att det faktiskt hade varit roligt.

Ah. Frid.

Nog är jag stolt över henne som tog sig igenom det och växte lite grann. Vågade något läskigt. Dagen efter kom hon hem och berättade vad den och den sagt: boken verkade jättespännande och flera ville läsa. Hon var stolt. Glad. Hennes ögon i den stunden bär jag med mig. Det var värt det.

Men det fanns ett ögonblick till som jag vilar lite i. Nog för att jag älskar deras frågor – hur lång tid tog det att skriva boken, är det inte jobbigt att skriva så långa böcker, är det du som ritat framsidan? – men bäst var ett litet ögonblick när jag pekade på kartan över min värld som projektorn kastade på vita tavlan och insåg att jag hamnat i min egen bok. Jag återskapade en scen från kapitel två och kunde inte låta bli att rysa lite grann. Fånigt, eller hur?

Men vi är fåniga. Och det är okej.

Historia vs. Berättelse

Kärt barn har många namn, men på litteraturinstitutionen på Göteborgs Universitet säger man historia och berättelse om de två begrepp som jag vill skriva om idag.

Historien är det som faktiskt händer i boken i den kronologiska ordning som det händer. Andra kallar det plot. Kokar du ner det kallas det fabel. Jag och GU kallar det historia.

Berättelse är sättet på vilken historien berättas. Berättarperspektiv, läsarens avstånd/närhet till karaktärerna, tidshopp och tillbakablickar. Vad som utelämnas och tas med. Allt det är berättelsen.

På min skrivarblogg Vilse har jag skrivit flera gånger om Historia vs. Berättelse och nu drar jag upp det igen för att det är något som alltid maler, alltid växer. 

Vilket föredrar du när du läser? En stark historia eller en fascinerande berättelse? Vilket är du bäst på när du skriver? Var ligger din styrka?

Jag vill betona att varken historien eller berättelsen är kopplat till språket. Språket är den tredje byggstenen som jag inte tänker skriva om idag.

För att skapa en rafflande historia – oavsett om det är ett relationsdrama eller spänningsroman, politisk fantasy eller pusselsaga – krävs fantasi. Vi måste hitta på vad som ska hända och hur händelserna påverkar varandra, vare sig det är yttre eller inre faktorer. Vi måste hitta på namn på platser, personer och skeenden. Vi ska måste lära känna miljön och hur den påverkar dem som lever där. Vi måste se vart historien ska leda, vilka vändpunkter som väntar, vilka hinder som ska överkommas. Vi måste kunna tänka både framåt i tiden och tillbaka. Vi ritar tidslinjer och kartor och vi skriver personporträtt. Vi värker på vår historia tills boxen som heter VAD är full.

När vi har vår historia vänder vi oss till den andra boxen som heter HUR. Hur ska detta bäst levereras till läsaren? Ska det berättas kronologiskt? Ska hela boken vara en tillbakablick – varför då i sådana fall? Ska läsaren möta historien mitt i maktens centrum, genom polisens/riddarens/drottningens ögon, eller ska läsaren bara höra rykten om maktspelet som pågår långt borta ur ögonen på en helt vanlig skomakare? Ska läsaren kanske hoppa runt mellan alla dessa karaktärer? Ska läsaren veta mer eller mindre än huvudpersonen om det som egentligen händer? Utspelar sig historien under en kort period – kanske bara en kväll – och berättelsen är att återberätta denna enda kväll ur tio olika personers ögon? Utspelar historien sig under tjugo år och läsaren får korta bilder och smakprov på den utveckling som sker och får fylla i resten själv?

Jag är djupt fascinerad av HUR (fråga bara mina elever). Att analysera allt som har med HUR att göra gör kroppen kollrig och huvudet ivrigt att komma igång och testa hejvilt. Men jag kan inte sätta mig och experimentera med en berättelse om jag inte har något att säga.

Min underbara illustratör Sean McMullin sa i det här sammanhanget att den som har en bra berättelse, men ingen historia är en författare som står på en scen och viftar ett glittrande trollspö och gör allt för att publiken inte ska fråga vad som finns bakom ridån för att det inte finns något där. Å andra sidan, menade Sean är en författare som bara fokuserar på historia lika underhållande som att lyssna på någon som räknar upp historiska slag från en lista.

Vi måste nog ha båda. Det är det korta svaret. Det långa svaret, kan ni fundera på. Men jag tror att det finns handlingsbaserade böcker som hade kunnat bli mer spexiga i sitt berättande, och sen finns det litterära, experimentella böcker där ingenting händer. Vilket jag föredrar att läsa? Beror på humör.

Men någonstans bortom de fyra böckerna om Lianne – som är handlingsbaserade i första hand eftersom det är ungdomsböcker – hägrar drömmen om att skriva en bok där ingenting egentligen händer.

Vilket föredrar du att läsa? Var ligger din styrka som författare?

Lördagsenkät: Halloween

Happy Halloween! Vilken litterär karaktär vill du klä ut dig till och varför?

Anna Lönnqvist:  Jag vill helst klä ut mig till Jonathan Lejonhjärta. Han är modig, osjälvisk, står upp för de svaga och sin bror. En riktig förebild!

*

*

Oskar Edvinsson: Socker-Conny. Han lever i en värld som är uppfunnen av Joakim Pirinen, vilket räcker långt, och är sådär skönt världsfrånvänd som man själv vill vara ibland, men naturligtvis inte klarar av, eftersom man har sunt förnuft och är en vanlig Svensson, så att säga.

*

Johannes Pinter: Halloween är skräck, och skräckfigurer är det man ser mest ute på gatorna under denna högtid. Så jag vill klä ut mig till HG Wells osynlige man – helst i skepnad av den osynlige men fortfarande stilige Claude Rains i James Whales klassiker från Universal. Tänk vad mycket kul man kunde göra om ingen kunde se en!

*

Hanna Höglund: Jag har klätt ut mig till Ronjas mamma Lovis ett par Halloween eftersom jag sydde en Lovisklänning till medeltidsveckan ett år. Hon är min favorit bland kvinnliga litterära förebilder. Skulle det vara mer skräcktema får det bli det läskigaste jag vet: Bertha! Då skulle jag sno åt mig stackars Jane Eyres brudklänning och springa runt ett gotiskt slott och stöna om natten.

*

Åsa Asptjärn: Jag tror jag kör på Harriet i Harriet spion. Min barndoms första favoritbok som jag hittade själv utan hjälp av bibliotekarier eller föräldrar. Med stora runda glasögon, pagefrissa med rak lugg och en fet anteckningsbok smyger jag runt och noterar allt i min omgivning.

Att våga löpa linan ut

Vi vet alla att vi måste fullfölja berättelser vi påbörjat om det ska bli någon bok. Det är inte vad det här inlägget handlar om. Det här handlar om döden och pistoler som ingen skjuter med.

I början av året läste jag tredje boken i min serie (som alltså inte släppts än, tvåan kommer i april) för min dotter. Medan jag läste insåg jag att det fanns plantering i boken som jag inte sett tidigare. Här fanns stoff, frön, som aldrig blommat ut. Denna plötsligt uppenbara plantering ledde till en lika uppenbar och gruvlig final i mitt huvud när jag plöjde boken med min dotter. En final som alltså inte fanns. En ny, färgsprakande vändning som är något så ryslig och fantastisk och därmed den perfekta eskaleringen inför det klimax som boken redan har.

Man kan säga att jag stirrade rätt in i ögonen på Tjekovs pistol* och insåg att jag alldeles glömt att avfyra den.

Dessutom har Lianne aldrig ställts inför just den här sortens hinder, som den nya vändpunkten innebär. Genom de fyra böckerna om Lianne, testas och prövas den stackars karaktären och kämpar mot allt möjligt och omöjligt, inte minst sig själv. Men just det här, det var nytt. Och underlaget för det finns redan i boken. Naturligtvis måste jag skriva till det!

När jag en sen natt för två veckor sedan stormnjöt av att jag skrev långt över 2000 ord på den nya vändningen för att jag helt enkelt inte kunde hålla mig till redigeringen av tvåan, blev jag tvungen att ställa mig frågan: är jag smygsadist? Är alla författare sadister?

Är ni det? Författare verkar ofta njuta när allt går åt skogen för bokens hjälte.

Jag minns för nästan tio år sedan när en författarkollega läste ett manus jag skrivit och halvvägs in i boken berättade att han tyckte om det scenerio som jag höll på att bygga. Han hade bara en oro: att jag inte skulle våga göra huvudkaraktären illa. Han sa att det som jag skrivit behövde leda upp till något som gjorde riktigt ont, och han var rädd att jag skulle vara för snäll och inte göra berättelsen rättvisa.

Han hade inte behövt vara orolig! Den här boken slutar nattsvart och jag hade förstås suttit och fnissat åt hans oro, fullt medveten om vart det hela skulle barka hän. Jag var inte det minsta rädd för att löpa linan ut.

Så jag måste fråga igen, det där med att vara sadist. Att bli lycklig över dessa hinder och sorger som jag prackar på folk i mina påhittade världar. Vad kommer det sig av?

Någon dör i allt jag skrivit. Typ. Jag är absolut inte någon George RR Martin. Dödsfallen och motgångarna i mina böcker är inte så många att de slutar kännas. Tro mig. De känns. Men de finns där och tydligen är jag inte rädd för att böja min historia åt vilket håll som helst, bara det blir en bra historia av det.

Sen sitter jag ju där och gråter på grund av mina böcker, ibland till och med medan jag skriver.

Så jag svarar nej. Jag njuter inte av folks smärta. Jag är inte sadist. Jag går bara igång på en riktigt bra berättelse.

Min egen slutsats är just den, att hindren och sorgerna behövs för storyn. Döden är alltid motiverad. De förskräckliga vändpunkterna, där Lianne gråter förtvivlat, leder någonstans. Mitt nöje när jag hittar på dessa hemskheter, ligger i att jag vet att det blir spännande. Att det kommer kännas att läsa det, för att läsaren bryr sig om karaktärerna. En bra bok behöver dramatik och döden är en dramatisk del av livet. Klart den måste finnas där, tillsammans med svek, förtal, misstro, hot, förlorandet av sig själv och lite annat smått och gott.

Dagens frågor att fundera över är alltså följande: vad känner du när dina karaktärer dör? Är döden alltid motiverad i en berättelse? Håller du med om att den behöver vara det? Har du spår i ditt manus som skulle kunna leda till något större än det gör idag, en Tjekovs pistol som hänger på väggen som du glömt avfyra? Vågar du löpa linan ut?

*Tjekovs gevär, eller Chekovs rifle, är ett känt uttryck inom litteraturvetenskap, ursprungligen från teatervärlden. Tjekov ska ha sagt att man inte ska placera ett gevär på väggen i första akten, om det inte ska avfyras innan tredje aktens slut.

PS. Vilse förlag – jag alltså – öppnar upp för lektörsläsning nu! Behöver du ett par extra ögon som kikar på ditt manus innan du jobbar om det igen? Jag har redan fått uppdrag och har plats för fler. Under november erbjuds rabatt. Välkommen att kika in här.

Lördagsenkäten: klassiker

Svenskläraren undrar: vilken klassiker (eller kanske topp 3) ligger närmast om hjärtat och vilket förhållande hade du till litteraturhistoria i skolan?

Johannes Pinter: Mitt förhållande till litteraturhistoria i skolan var väl relativt löst. Jag minns inte att vi läste många klassiker – eller att vi läste speciellt mycket över huvud taget. Var går gränsen för klassiker? Tre böcker som jag läste under min tonår, som var extremt starka läsupplevelser (men som jag inte vet om de räknas som klassiker), var Dalton Trumbos gripande Johnny got his gun, Torsten Jungstedts ruskiga skräcksamling Mannen i svart och Jerome K Jeromes underbart humoristiska Tre män i en båt.

Anna Lönnquist: Jag kan inte säga att jag har en specifik klassiker som ligger mig närmast om hjärtat, men jag tycker mycket om Stolthet och fördom av Jane Austen, hela Utvandrarserien av Vilhelm Moberg och Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren. Även allt som Marianne Fredriksson har skrivit. När jag gick i skolan hade vi två olika svenskaämnen på gymnasiet, varav det ena var litteraturhistoria och det andra svenska skriv (jag tror inte det hette exakt så). Jag älskade, kanske inte helt oväntat, skrivsvenskan där man skrev uppsatser m.m., men jag var inte inte ett lika stort fan av litteraturhistoria. Vi använde oss av en tjock bok och det var mest utantill-kunskap som gällde, dvs. att lära sig allt som man behövde veta till proven. I grunden gillar jag dock historia, även litteraturhistoria förstås.

Oskar Edvinsson:

1. Gabriel Garcia Marques – Hundra år av ensamhet
2. John Kennedy Toole – Dumskallarnas sammansvärjning
3. Selma Lagerlöf – Gösta Berlings saga

Jag hade ingen speciell relation till litteraturhistorian i grundskolan, i varje fall. Svenska var ett mellanämne för mig, en del grejer var roligt, en del tråkigt. Hatade grammatik, men har inte så mycket minnen av att vi läste klassiker i den utsträckningen. Däremot vaknade litteraturintresset på universitetet och det innebar att jag läste en del litteraturvetenskap. Jag jobbade väl ifatt det jag missat i grundskolan, och lite till, kan man säga.

Hanna Höglund: Jag får beslutsångest av min egen fråga när jag tänker på att mina elever skulle se det inlägget och väljer därför att svara: jag älskar alla klassiker! Men det är inte sant. Fast jag älskade svenska i skolan: grammatik, läsning, skrivande och litteraturhistoria. I högstadiet var det poesi som gällde: Karin Boye (jag var ett fan!), Nils Ferlin, Erik Lindorm. På gymnasiet föll jag för Jane Austen och med Kristina från Duvemåla som jag såg på Operan i Göteborg på nittiotalet kom intresset för Vilhelm Moberg. På universitetet, när man skulle plöja alla viktiga verk i världslitteraturen på fem veckor (det blir tre-fyra Madame Bovary i veckan), stod klassikerna mig upp i halsen. Men visst la de en grund, en insikt i litteraturepokerna och hur författare sett olika på skrivande genom historien. Den kursbok jag tyckte bäst om då var En Herregårdssägen, minns jag, av Selma Lagerlöf.