Brev till en skrivelev

Fan varför ska det vara så jobbigt att skriva? Varför är det kopplat till så mycket självhat. Inte bara ångest, utan HAT. Det kanske inte är såhär för alla (förhoppningsvis) men jag, personligen, hatar aldrig mig själv så mycket som när jag skriver. Jag vet inte varför. Det handlar inte enbart om prestation. Nej, jag tror det, åtminstone till viss del handlar om det explicita obehaget inför text som liksom härrör från en själv. Något man har stött ifrån sig.

När jag läser saker jag själv har skrivit är det med samma slags vämjelse som när jag betraktar min egen bajskorv. Visst de kan vara lite coola när de flyter omkring där i toan, och jag har faktiskt gjort den helt själv men samtidigt, fy fan. Spola fort nu. Bort.

När jag började på Långholmen hade jag gått i kanske tio år utan att skriva, helt enkelt för att jag tyckte att jag var för dålig. Troligtvis en helt korrekt betraktelse; den överväldigande majoriteten författaraspiranter är helt sämst i början. Och tyvärr har vi alla lärt oss att det inte är fint att visa upp dåliga saker. Man ska inte plocka upp bajskorven och liksom visa den för folk, eller hur?

Samtidigt; jag är läkare. Nån gång i veckan frågar jag folk, helt allvarligt, vilken färg deras senaste bajs hade. De svarar. Ibland visar de bilder i sina mobiler. Det kan vara på liv och död. I vissa situationer hade det varit konstigt, men här är det okej.

Jag vill att det här ska bli en sån situation. Skrivkursen alltså. Där man få släppa de där samhällskraven på att dölja och städa undan efter sig, visa det som är fult och halvfärdigt och helt okej. Klart att det är skit, alltihop. Det är liksom själva poängen. Första utkastet av alla texter är alltid en sörja, och så ska det vara. Tricket är att stå ut med det.

Okej bara ett klargörande, så att du inte feltolkar mig: Din text är inte en sörja. Långt ifrån. Det märks tydligt att du har en klar, distinkt och påträngande röst. Har, eller hör, det gör detsamma. Jag hör henne i din text. Hon sjunger i mitt huvud. Hon är helt verklig. Det är något alldeles unikt som du går och bär på. Fortsätt.

Lyssna på henne. Och liksom, om hon inte säger nåt viktigt eller pratar om klimatkrisen eller krig eller vafan så skit i det. Marcel Proust skrev en roman om en kille som åt en kaka. James Joyce skrev om en kille som knallade omkring i Dublin och pissade och runkade (jag hatar män ibland, asså förlåt, men det här anses vara ett stort litterärt verk, det är faktiskt ganska trött). Men i små berättelser hittar man ofta det stora och allmängiltiga.

Men för att hitta det måste man lära sig stå ut. Inte byta. Inte ändra. Inte göra det jävla lätt för sig. I perioder kan det bli outhärdligt. Då får man gå till doktorn.

Ibland kan man, tvärtom bli hänförd av sig själv och bara skriva och man tänker att man är ett GENI och detta är det bästa som nånsin skrivit osv. Då ska man skriva ner det, men vara beredd på äckelkänslorna när man inser att det bara var en helt vanlig bajskorv igen. Och då börja polera den. För man kan faktiskt polera bajskorvar, trots allt alla säger. Jag tror faktiskt det är det enda vi gör.

Det är en del av den kreativa processen. Att stå ut. Och att hitta ett sätt att bli av med rösterna i huvudet, så man får sova.

8 anledningar att älska e-böcker och ljudböcker

För somliga är det nog som att svära i kyrkan, men personligen föredrar jag digitala böcker framför tryckta. Jag har nästan helt slutat att läsa pappersböcker. Tro inte att jag försöker omvända någon, jag tänkte bara förklara vad det är som jag har fastnat för när det gäller digitalt.

Dessutom vill jag absolut ha kvar våra underbara fysiska bokhandlar där jag gärna köper presenter och julklappar till andra.

För mig känns pappersböcker … hmm, inte gammalmodiga direkt, men … statiska och opraktiska. Jag älskar valmöjligheterna för e-bokens utseende i min iPad Mini.
E-böcker verkar inte ha fått sitt stora genombrott i Sverige ännu, men här är mina anledningar till att gilla dem och deras digitala kusiner, ljudböckerna:

1: Som ensamresenär har du det ultimata sällskapet på restaurangen. En pocket eller inbunden bok är ganska knepig att läsa med händerna fria. Paddan är perfekt att ställa på bordet och lätt att bläddra i – bara dutta lätt med fingret på skärmen, du behöver inte ens släppa gaffeln. Visst går det att njuta av maten utan att läsa samtidigt, men att sitta själv och bara titta kan bli långtråkigt. Lätt hänt att man slänger i sig maten då, och det är ju inte bra. 😀
Läsningen gör att man slipper möta bordsgrannarnas medlidsamma blickar. De spekulerar förmodligen också i anledningen till att man är ensam. ”Är hon nyskild, änka eller bara omöjlig att umgås med?”
(Bilden är från min skrivresa på Rhodos. Just då läste jag Box av Läckberg och Fexeus. Den passade utmärkt ihop med baklava och glass.)

2: Vi fortsätter på resetemat: Digitala böcker tar ingen onödig plats i resväskan eller handbagaget. Förr brukade jag ha med mig minst fyra eller fem böcker för en vecka. Även om jag inte hann läsa alla så ville jag ha olika alternativ.

3: Ett abonnemang hos en streamingtjänst gör att man har tillgång till tusentals titlar och kan byta bok på nolltid om man tröttnar eller vill ha variation. Jag har appen Nextory både i min telefon och iPad. Oftast så lyssnar jag i telefonen och läser på paddan, men det funkar tvärtom också.
(Priset på abonnemangen i förhållande till utbudet är en helt annan historia. Alldeles för billigt!)

4: Det går att läsa i mörkret! Om jag vill läsa medan min man sover så slipper jag tända sänglampan. Jag brukar ställa in nattläge med svart bakgrund så att jag inte själv blir bländad av för starkt ljus.

5: Jag gillar att e-böckerna hamnar på samma ställe som annat jag vill ha nära till hands. I paddan kan jag lätt växla mellan boken, internet, sociala medier och appen Anteckningar, där jag skriver ner alla tankar och notiser om mitt eget pågående manus.

6: När jag läser i paddan kan jag ställa in ljusstyrkan, välja bakgrundsfärg, ändra storlek på texten samt justera marginalerna. Jag gillar inte när textraderna är för långa.
Åter igen refererar jag till hur det är i min iPad Mini. Det finns specifika läsplattor och jag vet att många tycker att de är ännu bättre än surfplattor. Bland annat lär de funka bättre i solljus och ge en känsla som är mer lik pappersboken. Kan tyvärr inte uttala mig mer om dem eftersom jag inte har testat.

7: Ljudböckerna har fått olika kategorier av ”ickeläsare” att ta del av litteratur. I början av min utmattning var det omöjligt för mig att läsa, oavsett plattform. Så småningom gick det bra att lyssna. Även personer som aldrig har förstått tjusningen att sitta med näsan i en bok kan bli frälsta av ljudböcker. Större målgrupp är ju toppen!

8: Rutinerade bokälskare som befinner sig mitt i det stressiga vardagslivet och inte har tid, eller tar sig tid, att läsa kan ändå hitta tillfällen att fly bort en stund med hörlurar i öronen. Ljudboken gör att man kan få annat gjort samtidigt och därmed ökar potentialen till fler lyssningar.
– Att lyssna på ljudbok medan man promenerar eller tränar måste vara det mest klassiska.
– Suveränt för att göra sysslor som städning, tvättvikning och matlagning lite roligare.
– Vid bilkörning är ljudboken ett trevligt sällskap som gör att resan går fortare.

Bonus för den miljömedvetna:
För ett tag sedan läste jag en artikel hos Svensk Bokhandel där det blir tydligt att pappersböcker inte är särskilt klimatsmarta. Det är inte ett argument som jag brukar använda mig av, men det var ändå intressant att läsa fakta. Förlaget Lind & Co har undersökt sin klimatpåverkan och 2020 uppgick förlagets utsläpp av koldioxid till 588 ton. (Klicka på länken och läs!) De tryckta böckerna stod för tre fjärdedelar av utsläppen.

Jag vet, många säger att de inte klarar att lyssna på böcker, men ge det en chans! Det kan vara knepigt att vänja sig vid att höra en annan än den egna inre rösten läsa upp berättelsen. Och alla uppläsare klickar man inte med. Tempot är dock enkelt att justera, jag lyssnar oftast på 1,2 eller 1,3. Värre är det om man är allergisk mot uppläsarens intonation eller dialekt, då kan det vara läge att testa en annan bok.

Jag önskar dig en trevlig läshöst – oavsett hur du läser eller lyssnar.

/Caroline

Om skörheten

En skör tråd, foto: M. Kvick

Jag har, som jag redan skrivit om här, en ny idé till ett nytt manus om min vän Algot/Beatrice i Pensionat Solvändan. Jag vet inte exakt vad som kommer att hända men jag har några saker att hålla mig fast vid. Ett slags handtag på vägen. Och då borde det väl bara vara att sätta i gång att skriva? Herregud, jag jobbar i Word, det är ju bara att ångra, kassera, stryka, klippa ut och kanske ångra igen. Vad är problemet?

Problemet är skörheten. Jag är rädd att förstöra och solka ner idén. Om jag börjar skriva och hamnar på sne’spår är jag rädd att texten ska falla ihop och dö mitt framför ögonen på mig. Jag kan ibland känna samma sak i min ateljé inför vissa uppdrag. Jag tänker ofta att det borde vara enkelt att slänga pappret och göra en ny bild om det inte blev bra. Men så enkelt är det inte alltid. Det är som om jag inte kan göra misstaget ogjort, ens när det är kasserat. Det är som om det lämnar spår som påverkar det jag gör nästa gång.

Därför har jag inte börjat skriva på det nya manuset riktigt på allvar än. Jag har skrivit en liten bit – så långt jag vågade skriva utan risk att glida i väg och solka ner texten med dåliga idéer. Jag måste hitta formen först, känslan, eller stämningen i texten. När väl den är på plats kan jag skriva vidare.

Jag kan jämföra känslan med den gången jag för många år sedan såg en skissad, animerad idé till en kort scen i Lejonkungen. Den var inte dålig, men jag förstår varför Disneystudion aldrig gick vidare med den – den var platt och ledde inte till någonting. Först tyckte jag det var kul och lite spännande att få kika in bakom kulisserna (det här var första gången jag såg en film i digitalt format, på något slags stor CD-skiva), men senare insåg jag att den där scenen irriterande nog dök upp då jag tittade på filmen. Och det gjorde filmen sämre! Numera aktar jag mig noga för extramaterial med behind-the-scen och the-making-of. (Den som någon gång sett Davy Jones, utan tentakler, i gröna trikåer med vita prickar på, framför en greenscreen med reling vet vad jag menar – Pirates of the Caribian blev inte bättre av den synen.)

Mycket av det vi skapar är skört skulle jag nog säga. Det är inte allt som tål en titt bakom ridån. Ty där hittar vi oftast helt vanliga människor med helt vanliga liv (ibland klädda i gröna trikåer), misslyckade försök, kasserade idéer, futtigheter och simpla motiv. Tavlor visar sig bestå av enbart färg och duk, filmerna är till 90% skapade i 3D-program och böckerna är rakt igenom påhittade.

Därför är jag lite försiktig med det jag själv skapar.

En hälsning från Berlin

Till höger Hotel Oderberger där jag ska bo tre nätter.

Jag hade stora planer på att skriva på tåget ner till Malmö. Men en skrikande 2-åring i sätet framför visade sig utgöra ett oförutsett hinder och jag nådde bara nådde över mitt dagsmål. Det var alltså i går jag tog tåget ner till Berlin (byte till nattåg i Malmö) och i dag har jag anlänt i en solig tysk huvudstad. 

Tyvärr kan jag inte rekommendera Snälltågets sovvagnar om man inte är väldigt smal/har lätt att somna trots att tåget kränger och låter jättemycket. Det har inte direkt blivit en god natts sömn här (ja jag är bitter).

Råkade skymta Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche från fönstret när tåget rullade in i Berlin.

Men nu – slut på gnäll! Jag är i min favoritstad och ska vara här i 2,5 veckor. Jag har fått stipendium för en språkkurs för journalister via Journalistförbundet och kommer bo i Prenzlauer Berg på lägenhetshotell precis vid skolan. Enligt schemat vi fått blir det lektioner 9-15 varje dag och studiebesök flera gånger i veckan efter lektionstid. Dessutom hörde jag ryktas om att man får LÄXOR. Jag har inte haft läxor sedan jag tog examen 2009.  

Men först blir det en långhelg där min sambo och jag ska gå på museum, äta god mat och kanske dricka några öl. Jag är också sugen på att bada badhus, då vi bor på Hotel Oderberger med ett av Berlins äldsta Stadtbad. 

Ögonblicksbild från omysigt café vid Eberswalder Str där jag jobbar just nu.

Tanken är att jag ska skriva färdigt råmanuset under min tid här. Jag har cirka 13.000 ord kvar (om jag når målet jag satt upp), vilket jag vanligtvis brukar kunna komma upp i på en månad ungefär. Håll tummarna för att jag får en kreativ SUPERBOOST av att befinna mig utomlands för första gången på över 1,5 år och jobbar snabbare än jag någonsin jobbat förut. 

Jag hade möte med min förläggare Sofia om bok två förra veckan och även om vi inte har skrivit kontrakt så verkar det finnas stor chans att boken kan komma ut lagom till nästa sommar. Förutsatt att jag verkligen färdigställer något läsbart den här månaden. En morot så god som någon. 

Såg en ensam Kleiner Feigling på gatan. Det är små flaskor plommonlikör som säljs i var och varannan kiosk. Perfekt liten schnapps när man är på väg till nattklubb, som till exempel Rose Club i Köln 2006. Nej, nu ska jag inte bli för nostalgisk.

Elegi över mina killade älsklingar

Likt bortklippta filmrutor på klipparens golv ligger de där. Restprodukterna. Slamsorna. Alla mina dödade darlings, omgivna av fadäser, felskrivningar och stickspår. Orden som inte får följa med till tryckeriet i Lettland. Det är dags att ta farväl.

Hej då Hultsfredkapitlet med den kurviga Thin Lizzie från Alingsås, Jakobs borttappade cigarilletui, sexuellt ofredande i publikhavet samt de gråtande raggarna som sörjer en inställd Status Quo spelning.

Hej då försoningen på Klara kyrkogård, blandbandslyssnandet i Humlan och cykelutflykten till Stora Skuggan.

Hej då balalajkan, buren av en förbipasserande proggare.

Hej då spända stämning på följande stockholmscaféer: Thehuset, Piccolino och Saturnus.

Hej då Tor-Ivan Odulfs Skymningen gör dårarna oroliga.

Hej då skämtet om att sjunga ”Karenina – jag får inte bajsa klart” istället för ”Karenina – ditt pussel blev aldrig klart.”

Hej då referenserna till tv-serierna Macken och Jalle, Julle och Hjulius.

Hej då Lollos graviditet.

Hej då vånda över att manuset nog aldrig blir redo för tryck.

Hej vånda över att manuset snart är redo för tryck.

Tillbaka 11 september

Idag gästbloggar Anders Fagerlund som debuterade med boken Gunnar, psykologen. Snart kommer även novellsamlingen Myren.

Foto: Margaretha Simm

Flanerar genom klar luft. Människor brer ut sig på gröngräset, kanske inspirerade av rönnbären som tar allt mer plats.

I Umeå, tillbaka på kort besök, staden som jag lämnade just innan pandemin tog fart. Ser med nya ögon. En lika vacker dag som i New York för 20 år sedan.

Gott om tid innan dags att gå upp på scen. Går omvägar. Genom kvarter med kulturell historia – och nutid. Bildmuseet, vackert beläget vid älven, utvändigt klätt med ryskt lärkträ, åldras med skönhet. Går in och ser bilderboken Kom dagen, kom natten av Åsa Lind och Emma Virke. Den som fick Snöbollenpriset för bästa barnbok 2020. Egna barndomsminnen väcks till liv, boken gör mig glad. En bra grundkänsla inför det som jag är väg till.

Klockslaget närmar sig. Jag går sakta, vill inte komma för tidigt till Bokcafé Pilgatan där jag många gånger sett och hört författare på scen. Det känns hedersamt att vara inbjuden, nu själv stå i fokus en stund. Litterär salong heter evenemanget som är till för oss ännu oetablerade, flera med mig är debutanter.

Nervöst? Nja, knappast, jag förväntar mig att mötas av en liten förlåtande åhörarskara. Närmast sörjande skämtar någon och visst ligger det något i det. Flera av mina vänner har lovat att komma, det ska nog gå bra det här.

Så jag ska alltså läsa högt inför publik. För övrigt just vad vi nybörjare rekommenderas att göra för oss själva för att få flyt i texten, rytm. Och ja, visst har jag försökt. Med skralt resultat. Alltid samma uttråkade känsla, jag ger upp, det känns som om min egen röst är ett sömnpiller. Okej, nu är det en annan sak, jag har fått lov att ta mig samman, öva inför det här evenemanget. Min sambo och ständiga följeslagare i skrivandet, före detta radiomänniska som hon är, har tvingat mig. Ingen pardon. Tack vare henne har jag hört vad som fungerar och inte. Jag har korrat texten om och om igen så att den ska passa för högläsning, kanske blir den bättre. Och visst, det kommer till slut – flytet. Jag undrar bara – är det först inför någon annan, en lyssnare, som det fungerar för mig att läsa högt?

Den lilla spänning som ändå kanske dröjt sig kvar inom mig släpper helt när jag möts av Annika Edlund, hon som introducerat otaliga kändisförfattare. Jag känner mig välkommen och i säkra händer. Micken på plats, tummen upp, bara att köra igång.

Jag läser ett par sidor ur novellen Myren. Huvudpersonen, åldringen Axel Persson, skriver på ett avskedsbrev men stannar upp, kommer inte vidare, vet inte hur han ska fortsätta. Jag slutar där, lämnar lyssnarna i ovisshet om vad som ska hända. En cliffhanger? Kanske det.

Efteråt, jag känner mig osäker på hur texten tas emot. En försiktig applåd i alla fall. Sedan någon som vill veta hur det gick för Axel. Jag blir glad, hen har reagerat och reflekterar vidare. Det räcker för mig. Just det jag vill uppnå.

Ute på gatan igen. Livet går vidare en stund till. Och vädret är, som sagt, lika vackert som den där dagen då tornen rasade. Men hur det var med solen den 11 september i Chile 1973, det vet jag inte.

Anders Fagerlunds hemsida med blogg:
https://andersfagerlund.se

Vems bok vill du spökskriva?

Förekomsten av spökskrivare har blivit uppmärksammad på olika håll. I de flesta fall är det superhemligt vem som skriver åt någon annan men ibland är det helt befriat från hysch hysch, då brukar skribenten kallas för medförfattare. Om du får välja, vem skulle du vilja agera spökskrivare åt och varför?

Gudrun: Zara Larsson. Hon har en sån där känslorna utanpå kroppen-vibb som jag känner igen från många av de fantastiska ungdomar jag möter på BUP. Tror faktiskt vi skulle bli en utmärkt kombo. Zara bidrar med berättelser, begåvning och kändisskap. Jag kompletterar med tålamod och sinne för struktur. Tillsammans skriver vi en best seller och har roligt medan vi gör det. 

Ann: Nu är ju tyvärr det uppdraget redan fyllt, men jag hade velat skriva Isabella Löwengrips memoarer, vilket Rebecka Edgren Aldén precis gjort. Det är ingen hemlighet att jag är fascinerad av ”Blondinbella” och det hade varit oerhört intressant att som någon som följt henne i x antal år få ta del av alla hemligheter på riktigt. Skulle nog dock ha svårt att inte skriva ner allt hon berättar, även sånt som hon kanske inte hade velat ha med i memoarerna. Så jag förstår ju rent logiskt att hon inte hade valt mig som sin spökskrivare. 

Mattias: Egentligen har jag svårt att se mig spökskriva då jag är en alltför oerfaren skribent för uppdraget. Men jag skulle kunna tänka mig att spökskriva Kalle Linds memoarer. Kalle Lind är den jag vet som har läst flest av alla dessa bortglömda, intetsägande och/eller självgoda memoarer som skrivits. Jag tänker mig att hans egna memoarer till största del skulle handla om alla de memoarer han ägnat en stor del av sitt liv åt. Den kunde få titeln: Mitt liv i memoarer. Antagligen skulle bara Kalle Lind själv (och jag) läsa den och uppskatta metahumorn i projektet.

Anna: När jag var barn drömde jag om att spökskriva Kitty-böckerna. Nu vet jag inte om det gills som att spökskriva när ”författaren” Carolyn Keene inte finns på riktigt, men det vore kul att få ge lite nytt liv till Kitty Drew 2021! 

Caroline: Om Kronprinsessan Victoria någon gång får för sig att ge ut sina memoarer ställer jag upp som spökskrivare eller medförfattare. Det spelar ingen roll om mitt namn finns med eller inte, det vore tillräckligt spännande att få inblick i hur hon upplever sitt liv som tronarvinge. Vill också gärna höra allt om hur hon och Daniel träffades och blev kära.

Grönlund i TEVESOFFAN

Dagens avsnitt av Grönlund skriver blogg i absolut sista sekund utspelar sig på ett hotell i Umeå. Vad hotellet heter vet jag inte. En taxi körde hit mig och allt var betalt och det kändes lyxigt och proffsigt allting. Nu ligger min mobil och laddar i receptionen för jag glömde laddare. Jag är lätt zonkad av en blandning betablockerare och kaffe (don’t try this at home kids, I’m a pro) Jag har ätit sinnessjukt mycket gratisgodis i SVTs lounge. Min hjärna är kaputt för jag har varit med i TEVE!

Okej, jag är så gammal att det här med att vara med i teve fortfarande är en stor grej. Ja, jag vet att ingen under 40 (60?) tittar på teve nuförtiden men nu är det så det är.

Jag har vaknat varje morgon i en vecka och våndats över detta. Och i morse var det dags. Kl 8:20 stod en taxi framför mitt hus. Jag blev körd till flyget (hatar hatar hatar att flyga, det är min värsta skräck, förutom att köra bil som är ännu värre.)

Sen flögs jag till Umeå. Och i Umeå stod en taximan med en sån där skylt med mitt namn på. Taxin körde mig till SVT i Umeå, och SVT är tydligen skyddsobjekt (?) så jag kom inte in förrän det kom nån typ personal som förbarmade sig över mig. Men då löste det sig. Jag kom på plats. Jag skulle va med i teve.

Programmet var SVTs Go’Kväll och förutom jag var det en snäll farbror som skulle få en ny frippa som var gäster. Först skulle han bli omgjord, sen var det snack med mig, sen skulle han få nya kläder och glasögon också. Jag fick fint smink och hår och en egen loge och allt! Och det var direktsänt! Och det gick, typ, bra.

Vad har jag lärt mig då?

1: Jag behöver skaffa en locktång

2: Drick inte för mycket kaffe innan teveprogrammet

3: Svara konkret på frågorna, håll inte på och babbla

4: Öva in svar på frågan ”Vad handlar boken om?” för alla kommer att ställa den frågan, inte bara teveprogrammet; taxichauffören, din mormor, din chef, alla.

5: Ta med en bok till inspelningen, det är mycket dötid,

6: Man blir helt slut efteråt, så spara inte bloggandet tills dess.

7: Dra bort håret ur fejset.

8: Älskling försök att inte blunda i teven

Vill ni se på mig i teve? Klicka här. Man får spola typ fem min in i programmet.

PS: Boken är en fuskbok, den riktiga finns inte än!

Försöker förgäves hitta en skärmdump där jag inte ser ut såhär!

Tips för ljudkänsliga författare: Öronproppar i silikon

Dagens inlägg är främst för dig som är lättstörd eller ljudkänslig när du skriver. Jag tror att vi är många som är ganska avundsjuka på alla som verkar kunna skriva precis var som helst.

På något märkligt sätt tycks vissa klara att koppla bort allt från alarmerande syskonbråk till tjattrande tonårstjejer och allmänt skrän. Därför tänkte jag att vi kan hjälpas åt och tipsa om sånt som kan bringa tystnad och skrivro.

Det givna förslaget är kanske att man ska hålla sig hemma. Jo, där har man förhoppningsvis en plats där man kan stänga in sig, men det finns förstås tillfällen då man ändå vill eller måste ge sig iväg. Att få lite rörelse runt sig och skriva på café, hotell och bibliotek kan vara trevligt och ibland vill man kanske passa på att skriva när man reser eller medan man väntar på idrottande barn. De gångerna kan det vara svårt att undvika bullriga miljöer och högljudda människor.

Jag har testat en del olika varianter för att dämpa ljudet runt omkring.

– Att försöka ”maskera” oväsendet genom att lyssna på musik i vanliga hörlurar hjälper inte för mig. Prat, skratt och skrammel tar sig igenom musiken och det blir bara ännu värre.

– Sladdlösa pluppar med brusreducering är ju populära och funkar säkert utmärkt för många. Jag har tyvärr svårt för dem. Alla grejer som ska stoppas in i öronen är oftast för stora för mig. De spänner och skaver på ett obehagligt sätt. (Ja, jag är känslig.)

– Jag köpte ett par ”over ear-hörlurar”, du vet såna där stora gammaldags med båge. (Se bilden högre upp.) Den tysta funktionen tog bort skräpljudet utifrån riktigt bra, men … de klämmer dessvärre åt för hårt runt huvudet och öronen. (Ja, jag sa ju att jag är känslig.)

– Öronproppar finns det en hel uppsjö av. De flesta tänker nog på skumgummivarianten som man ska skruva in i hörselgången. Hu, så hemska! Jag kan inte tänka på annat än att jag vill få bort dem.

– För några år sedan lyckades jag äntligen hitta något som både fungerar och är bekvämt: Öronproppar i silikon.

De placeras i ytterörat och alltså inte inne i själva hörselgången. Med rena händer rullar man silikonet till en liten boll, placerar den i det rengjorda örat och trycker ut och formar klumpen så att den täpper till hörselgången – som ett lock. Jag tycker det blir en skön känsla, som att vara inbäddad i bomull, men det går fortfarande att höra ifall någon pratar med en.

De går att återanvända några gånger, så länge de håller sig rena, och eftersom de är transparenta syns de inte särskilt väl när de sitter på plats.

Numera ligger det alltid en förpackning med öronproppar i min datorväska, vill absolut inte riskera att glömma dem ifall jag ska sitta och skriva på bortaplan.

Det var alltså mitt tips. Hur gör du för att skärma av dig från oönskade ljud?

/Caroline

Om Allt och Någonting

Sensommar, Pensionat Solvändan, Lange Forlag. Ill: M. Kvick

I Livstidsmänniskan (Ordfront, 1992) av Sven Lindqvist hittar jag den korta essän Man kunde säga allt. Det är en kort reflektion kring en anteckning gjord av André Gide där denne skrivit ”[…] där man kunde säga allt, men där jag aldrig kommer att skriva annat är någonting”

Sven Lindqvist funderar vidare kring detta och skriver att det i ungdomens iver ”är […] svårt att avstå från allt det osagda inom sig för att få någonting sagt.” Men: ”Så småningom vänjer man sig vid att för att kunna säga någonting måste man låta bli att säga allt annat som man också skulle kunna ha sagt.”

Jag tänker att Sven Lindqvist med detta ringar in skrivandets och skapandets process – Allt man vill säga, och allt man därför måste gallra bort, för att det ska bli någonting. Man vill ju liksom åt själva essensen av det man har på tungan. Det är så lätt att tappa bort det i ordmassor och det är oerhört lätt att följa associationernas många vägar bort från ämnet.

Det är det där med den svåra enkelheten. Att teckna en häst kan vara nog så svårt, men att göra det med några få pennstreck är desto svårare. Då gäller det att dessa få streck är exakt det som behövs för att jag ska förstå att det är en häst. Några få streck ska innehålla skelett, muskler, hud, päls, blick, hållning, rörelse, mm. Det är en konst.

Jag tänker på mig själv (likt Marianne Lindberg De Geer) och hur mitt behov av att uttrycka mig har förändrats med åren. Jag har med tiden vant mig vid att låta bli att säga en hel del, till förmån för det som faktiskt kan bli sagt. I mitt skrivande arbetar jag med detta i varje mening – vad behöver egentligen vara med? Kan jag uttrycka en känsla genom en enda handling? Kan en stämning uttryckas i en enda lukt? Det är en spännande utmaning att skala bort allt onödigt men ändå hålla liv i texten.

I illustrationerna till Pensionat Solvändan arbetade jag med detta som grund. Att försöka teckna in så lite som möjligt i bilderna, men ändå så mycket att budskapet gick fram. Illustrationen på Beatrice och hans mamma då de bär drickabackar till källaren är ett exempel (se ovan). Beatrice inser att sommaren snart är slut. Detta fick illustreras av skymten av en mörknande kvällshimmel samt två nattfjärilar vid den lysande lampan på husväggen. Nattfjärilar finns så klart hela sommaren men man ser de oftare på sensommaren, kretsande kring gatlyktorna på grund av det tilltagande kvällsmörkret. Man tänker kanske inte på det, men jag är ganska säker på att de flesta, undermedvetet, tolkar in en viss tid på året då de ser nattfjärilarna på bilden.

Allt man måste skala bort för att kunna säga någonting.

Vi har ett ”hemligt projekt”

Nu är jag som en modebloggare cirka år 2010. Jag har nämligen ett ”hemligt projekt” igång med min nyfunna författarvän Karin Janson. Vi är båda övertygade om att det är detta otroliga projekt som kommer att göra oss både rika och berömda. Gott självförtroende är inget vi lider brist på tydligen.

Jag har fått Karins tillåtelse att avslöja att vi skriver manus till en tv-serie på ren spekulation, det vill säga vi kommer att pitcha till tv-bolag när vi fått ihop en vettig pilot och synopsis för resten. Själv har jag ingen erfarenhet av att skriva för tv, däremot brukade jag och min kompis Johanna i högstadiet skriva sketcher och spex som vi sedan tvingade på våra skolkamrater.

Detta känns närbesläktat och fick mig att dra fram min nostalgimapp, där jag sparat manusutkast och andra saker från min ljuva ungdom. Som till exempel en demo med mitt gymnasieband samt spelscheman från Arvikafestivalen 2002 och 2003.

Den största skillnaden från att skriva manus till en roman, förutom att jag absolut inte behärskar Final Draft tillräckligt ännu, är bollandet. Att varje replik ska passera två hjärnor innan den skrivs ner gör allting lite vassare och förhoppningsvis bättre. Många författare skriver böcker tillsammans och det är först nu jag inser vilken styrka det förmodligen är.

Samtidigt går det ganska långsamt när allting stöts och blöts muntligt innan det skrivs ner. Antagligen kommer vi behöva ha perioder då vi i stället skriver varsin bit och sedan skickar till varandra, men dit har vi inte hunnit ännu.

Innan vi började jobba föreställde jag mig att jag kanske skulle inta samma roll som Graham Chapman hade när han och John Cleese skrev sketcher tillsammans. Karin är en mer erfaren manusförfattare än jag och jag tänkte mig att hon skulle vara ”motorn”, vilket Cleese var, medan Chapman kastade in någon galen idé här och där. (Jag vill minnas att den berömda papegojsketchen började som en sketch i en bilverkstad, men att Graham Chapman föreslog det oerhört mycket roligare inslaget med en död papegoja som spikats fast vid sin pinne i buren.)

Oavsett vilken roll jag intar i vår duo i slutändan så känns det spännande att få testa något nytt.

Jag vill tillägga att jag fortfarande inte färdig med första utkastet till roman nummer två, men att jag verkligen befinner mig på slutspurten. Förmodligen ett lugnande besked för den som läser detta inlägg och tänker ”Men skriver hon inte på en bok?”.

Vänskap, skjortklänningar och krossade tomater

Helene Billgren

Har det förekommit att du virrat runt i mataffären utan inköpslista, och ryckt åt dig tre tetror med krossade ekologiska tomater för priset av två? Och sen kommit hem och insett att det knappt finns plats i skafferiet för alla dessa krossade tomater.

Men, har du påmint dig, tomater är gott – i tomatsoppa, beluga bolognese och på pizza.

Har det hänt att du strosat runt på stan och sett en klänning som liksom ropat på dig? Och sen kommit hem och insett att halva din garderob utgörs av just skjortklänningar.

Men, har du påmint dig, klänning är världens bästa plagg och du trivs i just den där modellen.

Har det varit så att du söker efter något på biblioteket utan att veta vad det är och där – på hyllan för nyinkommet finns boken som lockar och pockar? Du tar den i din hand, kollar på baksidan och jo, du börjar salivera redan innan läsningen startat. Det här är precis en sån berättelse du behöver läsa. Om och om igen.

En roman om vänskap. Laddad, het, underbar, trevande och stundtals ojämlik vänskap. Vänskap över klassgränserna. Vänskap som kan veckla in sig och ut sig till något erotiskt. Eller inte. Måhända ett triangeldrama. Eller en historia där det mesta är outtalat och dynamiken finns i pauserna och blickarna.

Från Maria Gripes skuggböcker och Inger Edelfeldts Juliane och jag in i vuxenlitteraturen har jag attraherats av de här berättelserna. Idag berättar jag om några av mina favoriter.

Listan hade kunnat bli myyycket längre men det finns ju en gräns för hur mycket info som platsar i ett blogginlägg. Och En förlorad värld och Samlade Verk har jag redan skrivit om.

LISTAN ÖVER BÖCKER OM LADDAD VÄNSKAP

Den svavelgula himlen av Kjell Westö

Åh det nordiska vemodet! Åh de ljusa, finska sommarnätterna! Åh att tråna efter sin överklasskompis coola lillasyrra! Åh den lite passive berättaren som ändå lyckas få händerna fulla med spännande kvinnor som vill ligga! Åh, han blir författare!

Det blir de nästan alltid av någon outgrundlig anledning de där berättarna. Kjell Westös bok har alla klassiska ingredienser för den här genren – genren som borde ha ett namn men mig veterligt inte har det.

Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld

Här är det inte långsamt och bitterljuvt som hos Westö utan knark och party och ett slags ADHD-aktig, febrig Rebecca och Fionastämning. Men, precis som hos Westö är en av huvudpersonerna, Penny Löwe, författare och kompisen, Lola inspirerande men gränslös. Den som tror att livet blir toppen bara för att man gjort succédebut får tänka om efter att ha läst den här godbiten.

Neapelkvartetten av Elena Ferrante

Språket och dramaturgin är inte perfekt. Ibland tappar jag bort vem som är vem i myllret av napolitanare. Men jag tappar aldrig bort Elena och Lila, de begåvade flickorna från fattigkvarteren som tampas med sig själva, varandra och männen. Självklart blir en av huvudpersonerna författare. Skrivandet är ett centralt tema i berättelsen.

Böckerna känns extra aktuella nu de skildrar hur det är att leva i skuggan av ett ständigt hotande våld. Del ett och två är utmärkt filmatiserade och finns som serie på HBO.

Kvinnan på övervåningen av Claire Massoud

Lågstadieläraren Nora är ensamstående och understimulerad med falnande konstnärsdrömmar. När hon får en charmerande ny elev i klassen lär hon känna hans mamma, en konstnär med internationell karriär. Senare även pappan i familjen som är professor. Nora dras till den här familjen, och blir både barnvakt, väninna och älskarinna.

Jag som hyser en hatkärlek till kulturvärlden slukade Massouds bok. Enda nackdelen med Kvinnan på övervåningen är att den inte innehåller någon författare. Och att den verkar vara svårt att få tag på. Låna den, eller köp på antikvariat.  

Sent på dagen av Tessa Hadley

Här är det dubbelt upp – två kompispar och två äktenskap. Vi rör oss oftast i Londons kulturvärld men får även några förtätade dagar i Venedig. En av männen i romanen är poet, men så som ofta är fallet med poeter i den fiktiva världen (kanske även på riktigt?), har han lagt poesin på hyllan. Tessa Hadley låter oss följa de här människorna från ungdom och in i övre medelåldern. Hon skildra dem som samtidigt ofullkomliga och sympatiska.

Samtal med vänner av Sally Rooney

Jo, även här har vi en kvartett. Klassfrågorna finns närvarande. Rooney gestaltar vänskapen mellan två unga tjejer, som en gång varit ett par. När berättelsen börjar är de ”bara” vänner. Dessutom uppträder de tillsammans som ett slags spoken word duo. De lär känna ett gift par i trettioårsåldern, och dynamiken mellan tjejerna förändras. Sally Rooneys debut är en bitterljuv njutning att läsa.

smartare smalare snyggare rikare av Gudrun Furumark

Och ja – det kanske inte kommer som en överraskning att min egen debut tillhör den här genren. Arbetstiteln Läsåret är definitivt kasserad och efter en hel del våndor ersatt med en titel som jag är nyförälskad i: smartare smalare snyggare rikare.

Releasedatum har den också – 3 december blir det fira av. Klädsel: skjortklänning. Förtäring: krossade tomater. Finns omslag? Självklart inte, det är ju nästan två veckor tills den ska i tryck.

Från nazister till katthotell

I dag gästbloggar Jessika Devert, aktuell med romanen Katthotellet vid kusten som ges ut på Printz Publishing.

När jag utbildade mig till journalist hade jag ingen aning om att jag tjugo år senare skulle skriva min första feelgood och att den skulle leda till fler. Anledningen till att jag inte hade någon aning var för att jag aldrig närt en dröm om att bli författare, som så många andra gjort. 

Det jag visste när jag utbildade mig till journalist var att jag var bra på att skriva och det blev min utgångspunkt. 

Att jobba på redaktion var inte min grej och istället frilansade jag, men min kreativa sida ville mer och därför skrev jag tre barnböcker tillsammans med min syster och några år senare fick jag frågan om jag ville skriva en biografi. Självklart! Eftersom jag, som journalist, ofta skrev om människor i svåra situationer blev det en förlängning av det. 

Foto: Karin Wildheim

Den första biografin jag skrev, Nazibruden, handlar om Anna-Lena som blev nazist och sedan lämnar rörelsen. Efter det skrev jag tre till. En om arbetsmiljö och kul på jobbet tillsammans med komikern Karin Adelsköld, en om golf med proffset Helen Alfredsson och 2019 kom Utnyttjad, våldtagen och såld som jag skrev tillsammans med Paulina Bengtsson. 

Sedan var det nog för min del. Jag ville skriva något som jag själv hittat på och bestämde över. För hur intressant en biografisk historia än är så är det någon annans berättelse, inte min. Inte mina tankar om miljöer, karaktärer och dialog. Från A till Ö så finns storyn och jag som medförfattare kan inte lägga till något eller förstärka historien. Den måste vara sann. Jag är dock oerhört tacksam för att jag fått chansen att skriva dessa kvinnors starka historier och det har lärt mig hur man bygger en historia, hur miljöer ska gestaltas och vad som är viktigt i en historia för att få det läsvärt. Och det var den skolan som gjorde att när jag började skriva fiktion så var det inte så svårt. Grunderna fanns där. 

En kväll hemma framför teven såg jag Bridget Jones dagbok. En film jag såg första gången när den kom och då var jag i exakt rätt ålder för den. Jag hade inga barn, var singel och relativt nyutbildad. Att jag kunde identifiera mig var ett understatement – jag VAR Bridget!

Men nu, där hemma i soffan, var situationen en helt annan. Nu var det 2018, jag var 49 år, hade vuxna barn, skilt mig, hade en ny stabil relation och mina problem såg annorlunda ut och jag konstaterade att det borde finnas en Bridget Jones för femtioplussare. Voila! Det första lilla fröet till det som skulle bli Dagboken jag aldrig skrev var fött.

Att skriva fiktion efter att varit begränsad till biografiformatet var en befrielse. Plötsligt kunde jag brodera ut som jag ville. Om jag ville att min karaktär skulle hamna i konflikt? Ja då gjorde jag en konflikt. Om jag ville att hon skulle ha klimakteriebesvär och svära över dem – ja då fick hon göra det. Jag uppfann hela henne. Yrke, ålder, relationer, familj, hobbys, musiksmak, politisk läggning och precis allt som är en människa. Jag kunde också fundera över vilka frågeställningar som skulle tas upp i den här kvinnans liv, alltså hon som skriver dagboken hon aldrig skrev. Det är frihet. 

När jag på mors dag förra året åkte för att hälsa på min mamma som bor i en liten fiskeby på västkusten så kom idén till Katthotellet vid kusten till mig. En historia där jag kunde väva in alla möjliga känslor och stämningslägen. Konflikter, svek, trygghet, familj, vänskap och kärlek. Det följs upp av sorg, svårigheter, sex, dejting, fest, katter, kvinnohistoria och utveckling. Och allt hittade jag på – och fick ihop i slutändan.  

Jag lärde mig mycket genom att skriva biografier, inte minst om dramaturgi. Hur man bygger upp en historia inom de ramar man har och får det att bli spännande och läsvärt. Men jag tror inte att jag kommer att skriva fler biografier – det är alldeles för roligt att få använda sin egen fantasi. 

Följ mig gärna på Instagram: @devert

Facebook: Jessika Devert författare

Lördagsenkäten: Har du skrivit in en verklig person i ett manus någon gång?

Anna: Jag har skrivit in min man Olle i boken. Det blev lite av en roast. Jag hoppas han inte lämnar mig när han läser. Han är en störtskön och underbar person. Hoppas det framgår!

Caroline: Ja, jag har med en svensk artist. Det hade ju inte alls varit lika roligt att ha en påhittad kändis och jag tycker att han tillför handlingen något. Det är nämligen sånt som händer på Ekerum, att det dyker upp kända idrottare, artister och kungligheter. Eftersom han inte bara omnämns, utan är mer ”delaktig”, har jag tänkt att be om lov att få ha med honom. Det får nog bli ett uppdrag för någon på mitt förlag att kolla, så att jag slipper framstå som en stalker. Fast det gör jag kanske ändå? Men jag är faktiskt inget hängivet fan av den här personen förutom att jag tycker att han är bra när jag råkar höra något av honom.

Gudrun: Två verkliga personer har figurerat i min debut. Mina fiktiva romanfigurer har refererat till att de träffat Mauro Scocco på en fest, samt hört sig för om jobb hos regissören Rickard Günther. Mauro redigerades bort för ett tag sen, och då blev det konstigt att ha kvar Rickard som enda verkliga person som agerar i mitt universum. 

Ann: Vem har jag INTE skrivit in i min bok? Skoja. Men som bekant är ju halva min bok baserad på en sann historia. Andra halvan då? Ja, det saknas inte inspiration från verkligheten om man säger så. En sak jag gjort som jag haft skoj åt är att jag skrivit in mig själv i en kort sekvens, på en scen som utspelar sig på Gröne Jägaren. I manus nummer två som jag skriver på nu består min huvudkaraktär av ett hopkok av ungefär tre verkliga personer (av vilka jag inte känner någon). Men nu när jag såg Gudruns svar här ovan blev jag nervös över att jag nämner en riktig person vid namn, dock i förbifarten: Linda Skugge. Hoppas att hon inte misstycker, men jag tänker att hon förstår.

Mattias: Nej, det har jag mig veterligen aldrig gjort. Däremot har jag använt mig av två verkliga personer i min serie Torget som gick i GP under en tid. En äldre kvinna på torget vid namn Hedberg var formad ur en rolig granne jag hade under flera år – en högst oförutsägbar kvinna! En man, som jag i serien kallade Duvmannen, var ett direkt porträtt av en man jag ofta passerade på min väg till 2:ans spårvagn i Biskopsgården. Jag såg honom aldrig prata med någon, men han verkade nöjd med alla duvorna omkring sig.

Skrivkurs på universitet?

Ni som var inne på bloggen tidigt i morse hade lyckan eller olyckan att få se ett tillfälligt inlägg, skrivet av yours truly. Jag fick i uppdrag att skriva ett inlägg om att gå skrivarkurs på universitet – eftersom deadline till universitetsansökningar närmar sig (15e oktober). Men i farten, när jag skulle gå in och titta på det aktuella kursutbudet gick något snett och jag började söka kurser istället för att blogga.

Ja, det är ett beroende.

Nej jag vill inte ha hjälp.

Jag har snart 700 högskolepoäng. Det börjar närma sig sverigerekord, den där mänskan med flest högskolepoäng har över tusen. (Jag hoppas hon slutar plugga snart så jag kommer ikapp: flest högskolepoäng vinner helt enkelt.)

Förutom läkarstudier, förberedande forskarkurser, forskarkurser, (nästan) en kandidat i genusvetenskap (med film och litterär gestaltning som biämnen), lite statsvetenskap, franska osv så har jag nu börjat attackera konsthögskolorna. Det är lite svårare nu, mitt högskoleprov har gått ut så jag kommer inte automatiskt in på alla kurser jag vill. (Jag skrev högskoleprovet back in the day när man kunde få full pott om man var bra på ord. Nu har de ändrat det, jag vågar inte göra om det av rädsla för att få ett sämre resultat.) Och konsthögskolorna, ja, de tar ju in på arbetsprov oftast. Och då måste man prestera.

Jag söker bara kurser som jag tror att jag inte kommer att komma in på.
Det är en slags utmaning. Ett beroende, som sagt, en gamble. Tänk om jag kommer in? Då blir det ju jättejobbigt, hjälp, vad ska jag säga till chefen?

Covid-19 har gjort saken ännu jobbigare eftersom flera högskolor har börjat ge bra kurser på distans. Då kan jag inte ens skylla på pendlingen.

Ibland debatteras det huruvida skrivkurser egentligen är ”bra” för litteraturen. Vissa har kvar den gamla tanken att en författare ska vara ett självlärt geni, man ska sitta i sin kammare och bara kräkas ur sig ett fantastiskt verk. Alla som skriver vet att det inte funkar så. Det är lika svårt att lära sig skriva som att lära sig bli läkare (och i mitt fall har det tagit lika lång tid). Jag personligen är enormt tacksam att det finns möjlighet att förkovra sig i skrivande på universitetsnivå; man kan söka studiemedel, tjänstledigt och behålla sin SGI medan man pluggar. (Detta, mina vänner, är viktigt. Ni kanske tror att ni är odödliga men snart blir ni sjuka som alla andra. Mvh er sjukskrivande läkare. För mer information, kolla försäkringskassans hemsida)

I USA har man en något längre tradition av att ge konstnärliga magisterexamina i kreativt skrivande. Där är det nästan ett krav för publicering (vilket inte heller är helt cool). Men när allt kommer till kritan: En text blir inte bra hemma i sin kammare. Den behöver utsättas för läsare. Bollas fram och tillbaka. Ventileras. Den som har massor av pengar kan betala för att få sin text läst av självutnämnda proffs online. Fast varför betala när man kan också få en mycket bättre genomläsning gratis? På högskola, folkhögskola och universitet. Enda kravet är oftast att man läser de andras texter tillbaks. Det är liksom så det funkar på den här typen av kurser; man lämnar in text, diskuterar. Läser böcker, diskuterar. Uppmuntrar varandra. Fikar. Det är oftast extremt kreativt!

Men iallafall; nu när jag muserat om detta ett tag så tänkte jag i alla fall ha som ambition att lista vilka högskole- och universitetskurser ni bara MÅSTE söka till hösten. Det finns tiotusentals. Så jag fokuserar på skrivkurser. Och kanske lite mer. Först och främst: Hur gör man för att söka?

Jo, man går in på antagning.se, skriver in sitt personnummer och väljer kurser. Om man aldrig har studerat på högskola förut måste man skicka in sina gymnasiebetyg. Det kan generellt vara bra att ha sina gymnasiebetyg till hands när man söker kurser, jag trodde mina skulle vara outdated vid det här laget men icke. Ibland vill kurserna se dem. Om ni har tappat bort era gymnasiebetyg kan man ringa till sin kommun eller gamla skola och be dem skicka dem (vet jag av erfarenhet)

I det här inlägget fokuserar jag på kurser utan krav på tidigare studier, jag tänker mig att ni som redan är inkörda i högskolevärlden vet vad ni håller på med. Skrivkurser vårterminen 2022 innefattar alltså:

1: Kreativt skrivande A på Södertörns Högskola. En klassiker. Södertörn har även varianter på detta som genusvetenskap med kreativt skrivande, men de börjar till hösten. 30 hp, en poäng, heltid. Den går på heltid på plats i Sthlm så inget för mig, men perfekt för den som vill komma igång!

2: Att skriva den samtida barnromanen: Perfekt för den som drömmer om att skriva för barn- och ungdom. Distanskurs vid Linnéuniversitetet. Man måste lämna in ett projektförlag innan 1a november, så jalla! 15 hp, en termin halvtid.

3: Litteraturvetenskap, introduktionskurs: Jönköpings universitet, 15 hp, distans halvfart. Inte en skrivkurs per se, men för att skriva måste man ju också läsa, eller hur?

4: Litteraturvetenskap: Litterära perspektiv på sjukdom och död, 7,5 hp, Lunds universitet. Den här har jag faktiskt sökt. Det känns som om den är gjord just för mig.

5: Kreativt skrivande A: Att skriva i olika genrer. 15 hp, distans, Umeå universitet. För den som är pepp på genrelitteratur antar jag!

6: Kreativt Skrivande, 7,5 högskolepoäng, Karlstads universitet, Distans. En lite kortare kurs för den som kanske vill prova på!

7: Verkstad för litteratur: skrivandets och läsandets praktiker. 7,5 högskolepoäng, Stockholms universitet. Lite high-brow kanske men kan va kul! Sökte denna förra året och kom in men insåg bittert att jag inte skulle hinna, såå tackade nej. Men nu blev jag sugen.

SÅ in och sök nu, det är gratis!